Figuren är en av två som infördes till Sverige troligen någon gång under 1700-talet, över 1,20 hög är det ett tämligen udda föremål även i en museisamling och är beskrivet som en nickedocka vilket ger indikation på att huvudet åtminstone ursprungligen varit rörligt.

Vi vet att den är gjord av porslin och lera och mycket skör. Den skrevs in i den etnografiska samlingen inom Göteborgs Museum 1904 efter lång tid i familjen Ingelmans ägo.

Bengt Gustav Ingelman var magasinsförvaltare och verkställande direktör vid SOIC under 5:e oktrojen. Han levde 1774-1853. Vi vet inte om han personligen införde nickedockan till Sverige eller om den kom tidigare.

Goda kunskaper om konfuciusk filosfi

Dockan föreställer en Mandarin vilken var den västerländska benämningen på en kinesisk ämbetsman. Traditionen med det hierarkiska system i vilket Mandariner kom att ingå, går tillbaka till Zhoudynastin (ca 1040-256 f.Kr).

Titeln erhölls efter goda meriter i tjänst och ett avancerat examenssystem. Systemet avskaffades först 1905.

Många såg Mandarinsystemet som slutet och förbehållet vissa sociala klasser. För att klara examen krävdes goda kunskaper inom bland annat konfuciusk filosofi. Sådan skolning hade endast män från rika familjer råd att få. Det fanns således inga formella hinder för att prövas i testet men de praktiska ansågs så graverande att de flesta utan denna bildning avstod.

593E.jpg
Just att Mandarinen klarat den svåra examen gjorde i förlängningen att de ofta hade rykte om sig att vara kloka män med god intellektuell förmåga. Här fanns också en osynlig skillnad mellan Mandarinen och kejsaren. Medan den förste gjorde sig ett namn som boklärd var den senare mer insatt i konsten att föra krig och behålla makten.

Håret en manchurisk piska

Dockan har både riktigt skägg och hår. Frisyren är en lång fläta i nacken och resten av håret bortrakat – den manchuriska piskan. Klädseln består av en mandarinrock med ett sirligt emblem som tydliggör mandarinens rang och under rocken finns en dräkt prydd med drakar, det kejserliga emblemet. I handen syns en rutmönstrad näsduk. Näsduken användes främst som en typ av börs i vilken man kunde bära med sig små saker.

I och med att dockan är gjord av obränd lera är den tämligen skör. För att inte leran skulle spricka vid torkning armerades den med pappersfibrer. Utskjutande delar som fingrar och armar har förstärkts med järnten. Kroppen är ihålig och förmodligen uppbyggd genom moduler av lera.

Huvudet är gjort separat och innan leran helt torkat ristades detaljer in i den. Halsen är förstärkt och under den sitter en bambukäpp med en krok instucken. Längst ned på käppen är en tyngd fäst med hjälp av ett rep som surrats runt den. Det är den här anordningen som gör att huvudet kan röra på sig.

En beskyddare för handeln?

Det sägs att dockan tillsammans med sin partner (GM:20177) ursprungligen har stått vid entrén till någon form av affärsinrättning som ett slags välkomnande par. Uppgiften är något osäker men ändå intressant.

Hur kommer det sig att man kunde använda sig av en figur föreställande en mandarin på detta högst prosaiska vis? Kanske var mandarinen en slags beskyddare för handeln? Kanske stod han som symbol för hederlighet och idoghet? Om detta kan man säkerligen fundera vidare. Klart är att figuren fortfarande har mycket att säga oss som betraktare och att detta är ett föremål som länge kommer att fascinera oss.

Läs om fler föremål i museernas ostindiska samlingar >>

Läs mer om den ostindiska handeln:
Svenska Ostindiska kompaniet var störst i Europa på porslin

Läs mer om Ostindiefararen Götheborg