I Göteborgs Stadsmuseums samlingar finns åtminstone 179 solfjädrar. Det kan tyckas många men solfjädern var ett absolut måste för en dam av högre social status under 1700- och 1800-talet. Efterfrågan på just solfjädrar återspeglades också i den ostindiska handeln.

I pacotillgodset från den första resan från Ostindien med skeppet Fredericus Rex Sueciae fanns inte mindre än 3.760 solfjädrar. Under en resa 1709 får besättningen på det engelska ostindiska kompaniets skepp Loyal Bliss order om att inhandla 50-60.000 solfjädrar med särskilda mönster.

En enorm handel

Lägger man därtill importen totalt sett till England och Amerika handlar det om flera hundra tusentals solfjädrar fram till början av 1900-talet. Marknaden måste ha varit enorm.

Det finns åtminstone två olika typer av solfjädrar, de som man kan fälla ihop och de som är fasta. Det var främst den först nämnda sorten som kom till Europa via den ostindiska handeln. Det synes som om solfjädern kom ursprungligen från Japan men den fick snart även spridning i Kina och de första hopfällbara importerades till Europa redan på 1500-talet.

Även den hopfällbara solfjädern kan delas upp i två olika huvudtyper. Ena typen har ett ställ som kan vara av trä, elfenben, sköldpadd, pärlemor eller ben och utifrån det är ett veckat blad av papper, siden eller annat textilt material fästat.

Den andra typen kallas brisésolfjädern (troligen av franskans brisé som betyder avbruten sönderslagen på grund av solfjäderns sammansättning av flera delar sammanhållna av band.). Gemensamt för de två typerna är att de hålls samman nedtill med en nit eller skruv.

Ett fantastiskt hantverk

De första brisésolfjädrarna, importerade under förra hälften av 1700-talet, hade ofta elfenbenslameller dekorerade med målade figurscener. Lite senare övergick man till att utföra dem i genombrutet elfenben. Hantverket i dessa är fantastiskt! Mönstren ger på lite avstånd illusion om genombruten spets och man kan inte ens tänka sig hur lång tid en sådan solfjäder tog att tillverka.

Dessa solfjädrar symboliserar fint en sammanblandning mellan kinesiska och europeiska stilideal. Ofta förekommer typer av bladornamentik vilka man kan se på kinesiska målningar, ibland kinesiska byggnader, alla utförda efter nyklassicistiska stilideal.

Ett vanligt inslag i solfjädrar av brisétyp med genombrutet spetsmönster är monogrammen. Funktionen av dessa är säkerligen flera. Det var säkert praktiskt med en solfjäder med det egna monogrammet på med tanke på hur vanliga de var och hur lätt det måste ha varit att lägga dem ifrån sig.

Föddes in i Ostindiska Compagniet

Det är också lätt inse vidden av prestige med att ha råd att själv beställa en solfjäder från Kina med ett eget monogram på eller att få en sådan i gåva. Då blir solfjädern ett unikt föremål direkt kopplat till den egna personen och på så vis särskiljs den från alla de andra tusentals solfjädrarna. Det må vara hur det vill med detta men i samlingarna kan man idag hitta just Fredrika Charlotta Tranchells brisésolfjäder med monogram på.

Fredrika Charlotta Tranchell föddes den 25 augusti i revolutionens år 1789. Två dagar senare döptes hon med översyn av hennes sex faddrar. Bland dem kunde man finna en tullförvaltare, en kamrer, en ingenjör, två fruar och slutligen en jungfru. Fader var Carl Tranchell, sekreterare vid Ostindiska Compagniet och moder Brita Maria Hasselroth.

Man kan säga att Fredrika Charlotta föddes rakt in i det Ostindiska Compagniet. Hennes far var verksam där, en farbror var direktör, en var kapten och en kusin blev sedemera förste superkarg. Vid 21 års ålder gifte hon sig med Bernhard Weinberg som var verksam grosshandlande och rådman i Göteborg.

Högt kulturhistoriskt värde

Fredrika Charlottas solfjäder är i mycket dåligt skick och håller knappt ihop men har ändå ett högt kulturhistoriskt värde. Vi vet vem som har använt det och ungefär när det kom till Sverige. Den bär hennes flicknamns initialer och det var inte ovanligt att en kvinna ibland använde sitt flicknamn även som gift.

Det är därför svårare att estimera när solfjädern tillverkades. Troligen tillverkades den någon gång i början av 1800-talet. Solfjädern skänktes till museet 1905 av Charlotte Weinberg.

Läs om fler föremål i museernas ostindiska samlingar >>

Läs mer om den ostindiska handeln:
Svenska Ostindiska kompaniet var störst i Europa på porslin

Läs mer om Ostindiefararen Götheborg