Är det tänkbart att några av dagens melodier på ”Svensktoppen” kommer att sjungas och spelas om 100 år ? Knappast. Flertalet av dessa låtar är av verklig dags(e)ländekaraktär och har små chanser att bli ”evergreens”.
Men går vi tillbaka sisådär 75–100 år i tiden, är det en annan sak. Då lanserade nämligen göteborgaren Axel Engdahl, en av de, i alla bemärkelser, största, inom svensk revykonst, en rad omåttligt populära visor, som bergsäkert hade platsat på ”Svensktoppen”, om denna hade funnits då!
Hörs då och då i radio
På kunde den tiden fanns inte en piga, springschas eller annan medborgare i detta land, som inte vissla, gnola eller sjunga Engdahls låtar.
Och än i dag finns det åtskilliga, speciellt bland äldre göteborgare, som med välbehag minns dessa melodier. Man kan till och med någon enstaka gång få höra dem i radio (än är ju gudskelov inte alla musikproducenter tondöva), som till exempel Sten-Åke Cederhöks version av ”Sommerkvetter” eller ”Fylledillemelodin”, med Ludde Gentzel och Rulle Bohman.
Född till underhållare
Axel Engdahl var egentligen född till underhållare, en jovialisk, varm och humoristisk människa. Hans fallenhet för konversation och livets njutningar, hans stora skämtlynne och människokärlek, kryddat med blixtrande humor och snabba repliker, gjorde honom synnerligen populär, inte bara i Göteborgs sällskapsliv, utan landet runt.
Denne Haga-grabb föddes 1863 och hade redan som skolpojke fastnat för teatern, då han ”sparkade böljor” i Jorden runt på 80 dagar, som gick på ABF-teatern.
Känd för sina practical jokes
Men det blev inte teater då unge Axel slutade skolan, utan han började som telegrambud på Bergslagsbanan.
Att ynglingen var ovanligt kvicktänkt märkte bland annat den i Göteborg välkände kapten Rinman, som erbjöd Axel jobb på Sveriges Allmänna Sjöförsäkringsbolag.
Där blev han snart känd för sina ”practical jokes” bland arbetskamraterna – samt för att ägna minst lika mycket tid åt att skriva revymanus, dikter och vitsar, som åt sitt egentliga arbete med försäkringsärendena.
Spexaren blev direktör
Sina alster framförde Axel Engdahl vid bejublade tillställningar på Par Bricole, ett ordenssällskap med anor från självaste Bellman, där han skrev och medverkade vid olika spex, som alltid gjorde succé bland medlemmar och gäster.
Vid ett sådant tillfälle uppmärksammades han av teaterkungen från Stockholm, Albert Ranft, som insåg att detta var en talang att satsa på. Engdahl blev erbjuden att skriva nyårsrevyn 1895 för Stora Teatern i Göteborg, som Ranft hyrde.
Blev direktör för Folkteatern
Resultatet blev revyn ”Än leva de gamla gudar”. Där medverkade bland annat så kända skådespelare som Anders de Wahl och Hilda Borgström och revyn blev en succé.
Engdahl kom sedan att skriva ytterligare sju revyer åt Ranft och efter dessa framgångar, var det dags för assuranstjänstemannen Engdahl, att som 40-åring ta klivet över till teaterbanan, på allvar.
Det var alltså för 100 år sedan, den 10 oktober 1903, som Axel Engdahl blev direktör för Folkteatern i Lorensbergsparken – och därmed började en guldålder, både för teatern och för svensk revykonst.
En lysande samling
Runt sig samlade Engdahl en av de mest lyskraftiga ensembler som funnits på en svensk revyscen – med namn som Sara Backman, Gösta Björkman, ”Rulle” Boman, ”Ludde” Gentzel, Emil Strömberg och Victor Thorén.
Kapellmästare och även hårt prövad kamrer för teatern var Fridolf Lundberg, känd bland annat för sin tonsättning av ”Flickorna i Småland”.
Själva lokalen som Engdahl & Co. tog över, var en ganska enkel träbyggnad, uppförd 1891 av källarmästare Norman på Lorensberg, som en extra matsal för besökarna av industri- och lantbruksutställningen på Heden.
Dragig träkåk
Lokalen hade därför ett ganska egenartat utseende, med en långsmal salong, där parkettens bänkrader skildes från sidornas så kallade parterrer, av träbarriärer.
Längst bak från scenen räknat fanns ”hyllan” med ståplatser, avskild från parketten av en tvärgående gång, där värmeledningen också fanns. ”En plats nära värmeledningen” var ett känt uttryck, då den ”enklare” publiken på ståplats köpte biljetter – och det kunde nog behövas under kyliga dagar, eftersom det drog friskt genom träkåken!
Teaterkatten Andersson
För skådespelare, sufflör och scenarbetare var det minst sagt strapatsrikt att jobba på Folkan, med gångar, närmast i kryphöjd, under scenen, trångt vid passagen framför kulissförråden och klättring på stegar upp till omklädningslogerna.
Sanitetsutrymmena för skådespelarna var egentligen obefintliga – ett tvättfat med kallt vatten fanns i en korridor och utedasset i ett buskage bakom scenhuset! Dessutom vimlade det av råttor i kåken, till skräck för ensemblens damer, men till stor glädje för teaterkatten Andersson…
Fick problem med hälsan
Trots detta var det en härlig stämning och ett gott kamratskap i truppen, kanske mest beroende på att direktören själv stod ut med alla strapatser och var som en snäll pappa för var och en.
Annars hade det säkerligen inte heller gått att hålla igång teatern under tjugo år och till och med locka gästspel av den tidens stora revystjärnor i Stockholm, Ernst Rolf och Karl Gerhard. Men 1922 var det slut med denna gyllene epok på Folkan.
Axel Engdahl hade problem med hälsan och i början av januari nåddes teatern av budet om hans bortgång, bara 59 år gammal.
Folkan själv hängde med ett tag till, i annan regi, men i januari 1942 brann träbyggnaden ner till grunden. Kanske ett passande slut för en gammal teater.
Källor:
Uno Eriksson (Myggans Nöjeslexikon)
Åke Pettersson (Teaterliv i Göteborg)
