Århundraden av smitta. Från spetälska till covid-19 via böldpest, kolera och spanska sjukan. Epidemiernas historia i Göteborg är lika lång som stadens egen – eller kanske till och med längre, lite beroende på hur man räknar. 

Covid-19, böldpest, kolera och spanska sjukan känner väl många till. Men har ni hört talas om ostronhepatiten 1955?

Den är på sin höjd en parentes i den göteborgska epidemihistorien, och långt ifrån det dödligaste, mest kända eller mest smittsamma sjukdomsutbrottet i stadens snart 400-åriga historia. Men kanske det som är tydligast avgränsat i ett socioekonomiskt perspektiv.

Den så kallade ostronhepatiten var ett utbrott av Hepatit A, som i december 1955 spreds via odlade ostron från Havstenssund i Bohuslän. Eftersom ostronen sumpades i närheten av en kloak råkade de smittas av hepatitvirus – eller gulsot som man sa på den tiden.

Pinsamt att kräkas

Och eftersom det främst var människor från de övre samhällsskikten som åt ostron – då i än högre grad än i dag – var det societeten som drabbades. I Göteborg smittades över hundra människor, och över hela Sverige drabbades sannolikt många direktörer, affärsmän och andra prominenta personer av genanta symtom som gul hy, illamående och kräkningar. En bjärt kontrast till många andra historiska epidemier, som hårdast drabbat människor ur de lägre samhällsklasserna.

Men vi kanske borde börja från början.

Sjukvårdshistorien i Göteborg är lång, brokig och har beskrivits förtjänstfullt av många experter. Så målet med denna text är inte att ge någon heltäckande bild, utan i stället göra några nedslag i sjukdomshistorien – utan några som helst anspråk på representativitet.

Det började i Lödöse

Man kan med visst fog hävda att Göteborgs epidemiologiska historia är längre än stadens egen historia. Det äldsta sjukhuset i Göteborg är nämligen äldre än staden själv. Och det var, i alla fall ursprungligen, ett epidemisjukhus.

Sjukhuset i fråga hette Sancti Jörgens hospital och var ett spetälskesjukhus i Lödöse. Hospitalet omnämns första gången 1286, men har möjligen funnits sedan 1246 – då byggdes nämligen det kloster i Lödöse som sjukhuset tillhörde.

Medicin eller vidskepelse?

Spetälska, eller lepra som är den moderna medicinska benämningen, började spridas i Sverige på 1100-talet. Eftersom sjukdomen kan leda till utslag och kraftiga hudförändringar väckte den stor fruktan, och de som drabbades av sjukdomen sågs som orena. Av rädsla för att smittas isolerades de därför ofta från den övriga befolkningen i egna kolonier, eller som i Lödöse särskilda sjukhus. Risken för att bli smittad av lepra är dock ganska liten om man inte bor tillsammans med de smittade eller umgås väldigt tätt under en lång tid. Men det visste man inte på medeltiden.

Hur som helst. I samband med reformationen av kyrkan bestämde Gustav Vasa 1528 att hospitalet i Lödöse skulle flyttas till Nya Lödöse. Ni vet – Göteborgs föregångare som låg i Gamlestan. I samband med flytten bytte sjukhuset namn till Nylöse hospital, och senare (när Göteborg grundades) blev det Göteborgs hospital. Hospitalet var vid denna tid inte längre ett renodlat spetälskesjukhus längre, utan en plats där man stoppade undan sinnessjuka, invalider och andra stackare.

Första moderna epidemisjukhuset

Långt senare – på 1800-talet flyttade sjukhuset igen, denna gång till Hisingen, och bytte namn till Sankt Jörgens sjukhus. Ett namn som det behöll ända tills sjukhuset 1992 lades ner av Göteborgs och Bohus läns landsting, som därmed satte punkt för en över 700 år gammal sjukhusinstitution.

Men nu har vi kanske glidit iväg lite väl långt från det som skulle vara temat för denna text – epidemier.

1886, alltså ungefär samtidigt som Sankt Jörgen flyttade till Hisingen, invigdes Göteborgs epidemisjukhus i Annedal – nuvarande Konstepidemin. Sjukhuset var specialkonstruerat för att kunna isolera patienter med smittsamma sjukdomar, och på grund av smittrisken placerades det på behörigt avstånd från övrig bebyggelse.

Sulfa och penicillin – en revolution

Även om vissa genombrott i behandlingen av smittsamma sjukdomar gjorts vid den här tiden – vaccinet mot smittkoppor kom till exempel redan i slutet av 1700-talet – var den huvudsakliga behandlingen i många fall ungefär samma som på medeltiden. Nämligen att man isolerade de sjuka, och hoppades på att de skulle bli friska av sig själva.

Så det måste ha varit ett stort genombrott när de första antibiotiska läkemedlen sulfa och penicillin kom på 1930-talet. Äntligen kunde de flesta bakteriesjukdomar behandlas! Virus är – som alla blivit plågsamt medvetna om våren 2020 – en helt annan sak.

Göteborgs epidemiska sjukhus i Annedal var i gång till 1970, då verksamheten flyttade till det nybyggda Östra Sjukhuset.

Göteborgs epidemisjukhus – numera Konstepidemin – invigdes 1886. Foto: Göteborgs stadsmuseums arkiv