En göteborgsk ölhistoria. Intresset för finöl är större än någonsin, och nuförtiden kryllar det av små hantverksmässiga bryggerier. Lite som förr i tiden, skulle man kunna säga – bortsett från att dagens öldrickare kanske inte skulle vara lika förtjusta i en göteborgsk 1600-talsöl som i dagens amerikanskinspirerade ipor och apor.

Gillar du ditt öl med låg beska, stark sötma och en smak av rök? I så fall hade du varit som fisken i vattnet i Göteborgs krogliv före mitten av 1800-talet. Så smakade nämligen den så kallade ”svenskölen” som fram tills dess var den dominerande ölsorten i landet. Rökigheten kom sig av att malten torkades över eld, och den låga beskan av de inhemska humlesorter som var vanligast i svensk öl från medeltiden fram till 1800-talet.

Den första ölen som bryggdes kommersiellt i Göteborg var dock troligen ingen ”svensköl” utan gjord efter holländskt recept. Stadens första kända bryggare Michel Gertsen var nämligen holländare, likt de flesta andra göteborgare när staden grundades 1621. Han var en framgångsrik affärsman med hus vid Norra Hamngatan och drev bryggeriet fram till sin död 1646.

Oordning och oreda
På 1600- och 1700-talet hade de etablerade bryggarna stor konkurrens från de många göteborgare som bryggde hemma för ”husbehov”. Det vill säga, de bryggde betydligt mer än de själva

Provtur med J.A. Pripp & Sons lastbil (och Sveriges första lastbilstur!) år 1900. Foto: okänd

behövde och sålde resten utan tillstånd. Särskilt fiffigt var det eftersom hembryggare betalade en lägre skattesats för bryggningen av ölen, än de som hade tillstånd att brygga kommersiellt.

I slutet av 1600-talet bryggde hembryggarna dubbelt så mycket öl som stadens bryggerier. Det ledde bland annat till att det tidvis var svårt att få tag på öl att köpa, eftersom bryggarna helt enkelt inte tyckte det var lönt att konkurrera med den svartbryggda ölen.

I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet introducerades göteborgarna till brittiska ölsorter som saknade den för svensk öl typiska låga beskan och markerade rökigheten. Bland annat genom skotten David Carnegie den yngre, som med sitt bryggeri såg till att göteborgarna nu också kunde ta sig en stout, porter eller ale. 1836 tog Carnegie tog över socker- och porterbruket vid Klippan, och runt 1850 pumpades runt en halv miljon liter porter ut per år.

Pripps Bayerskt
I samma veva grundades en annan göteborgsk bryggerijätte – Pripps, som startade 1828 och kom att bli Göteborgs största bryggeri.

1862 hade företaget tagits över av Frosten Carl Emil Pripp, som var son till grundaren Johan Albrecht och hade utbildat sig till bryggare i Tyskland. Med inspiration och kunskap därifrån började Frosten Carl Emil brygga så kallat bayerskt öl – en underjäst ölsort som påminner mer om vår moderna stor-stark-lager än det gamla hederliga ”svenskölet”.

Det underjästa ölet hade flera fördelar, bland annat att det bättre tålde lagring och därför var mer lämpat för storskalig produktion. Det krävde också en del investeringar och moderniserade lokaler. Frosten Carl Emil Pripp byggde därför ut bryggeriet vid Stampen med en ny källarbyggnad för islagring samt ett helt nytt brygghus för tillverkningen av det bayerska ölet.

Pripps var inte det första bryggeriet att brygga bayerskt i staden, och jämfört med Stockholm låg Göteborg långt efter i utvecklingen. Det tog också ganska lång tid att övertyga göteborgarna om att ge upp in förkärlek för den gamla svenskölen och de engelska ölsorterna. 1875 sålde Pripps lika mycket bayerskt som traditionellt svenskt öl, och året därpå lades tillverkningen av öl av engelsk typ ner. 1892 slutade de helt med den gammeldags svenskölen.

Hellre öl än sprit?
Den bayerska ölen, tillsammans med andra nymodigheter som ökad kunskap om jäsningsprocessen och bättre hygien, medförde att bryggerinäringen blomstrade under 1800-talets andra hälft. En annan orsak var, något paradoxalt, nykterhetsrörelsens framväxt – under mitten av 1800-talet höjdes spritskatten och husbehovsbränningen förbjöds, som ett sätt att minska supandet i landet. Ölet fortsatte däremot att flöda fritt och framställdes ofta som ett bra och hälsosamt alternativ till den hemska spriten.

1889 sålde familjen Pripp Pripps, som sedan kom att slås samman med flera andra stora bryggerier och dryckestillverkare, bland annat göteborgska Lyckholms och Carnegie. Under slutet av 1800-talet introducerades också den öltyp som under 1900-talet och fram tills i dag helt dominerat ölförsäljningen, även om den på senare år fått alltmer konkurrens från nya och nygamla smaker som ipa, apa och suröl – pilsnern.