Göteborgs mesta rösträttskämpe. Den 24 maj är det 100 år sedan riksdagen beslutade att kvinnor skulle få rösträtt. En av rösträttsrörelsens mest stridbara aktivister var den göteborgska liberalen Frigga Carlberg, som förutom sitt politiska engagemang också tog hjälp av humor och fiktion i kampen för jämlikhet.  

Anna Fredrika ”Frigga” Carlberg föddes 1853 i Falkenberg, men bosatte sig i Göteborg tillsammans med maken Andreas, som arbetade som postkontrollör. Deras gemensamma hem i Hjällbo kom att bli en vallfärdsort för kvinnorna i rösträttsrörelsen. Foto: Okänd fotograf/KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek

1919 – första världskriget är slut och Europa andas ut. Några som andas ut lite mindre är högerpartiet Allmänna valmansförbundet som under krigets oroliga hungersår har förlorat riksdagsmajoriteten till liberaler och socialdemokrater. Vissa är till och med rädda att det ska bli kommunistisk revolution – som i Ryssland.

Rörelsen för kvinnlig rösträtt har i stället anledning att jubla – den 24 maj antar riksdagens andra kammare en proposition som innebär att kvinnor äntligen ska få rösta i riksdagsvalet. Också för männen innebär den nya lagstiftningen förändringar – enligt de gamla reglerna var nämligen rösträtten delvis graderad efter förmögenhet så att en rik mans röst kunde väga upp till fyrtio gånger tyngre än en fattigs.

Stor engagemang i sociala frågor
Till själva valurnorna fick dock kvinnorna vänta några år med att gå. I och med att rösträttsreformen krävde en grundlagsändring behövde den godkännas två gånger i riksdagen, med ett val emellan. Men 1921 fick (de flesta*) kvinnor över 23 år äntligen rösta.

Hur högt Frigga Carlberg jublade över riksdagsbeslutet 1919 är omöjligt att säga så här långt i efterhand, men som Göteborgs mest kända rösträttsaktivist hade hon helt klart skäl att vara glad. Hon hade ett stort engagemang i sociala frågor i allmänhet och den kvinnliga rösträtten i synnerhet. Dessutom var hon ordförande för Göteborgsavdelningen av Landsföreningen för kvinnornas politiska rösträtt – LKPR.

En radikal röst
LKPR bildades 1902 och var Sveriges största organisation för kvinnlig rösträtt, och organiserade ursprungligen kvinnor av många olika politiska färger – från socialdemokrater till borgare och liberaler. Men eftersom Allmänna valmansförbundet var negativa till kvinnlig rösträtt, medan socialdemokraterna och liberalerna var för, bröt sig Moderata kvinnors rösträttsförening ur 1917.

I och med den brokiga politiska sammansättningen var dock LKPR:s officiella linje ganska snäll jämfört med kvinnorättskämpar i andra länder – föreningen föredrog tal och debattartiklar framför hungerstrejker.

Frigga Carlberg var en av LKPR:s mest radikala företrädare. Denna radikalitet yttrade sig till exempel när hon bjöd in den engelska suffragetten Sylvia Pankhurst att hålla ett föredrag på Göteborgs universitet i Vasaparken. Detta var magstarkt även i de egna leden eftersom socialisten Pankhurst stod för en mer våldsam sorts kvinnokamp än den LKPR ägnade sig åt, och LKPR tog avstånd från föredraget.

Skojade med gubbarna
Hon använde också gärna humor som vapen. I den satiriska pamfletten ”Några skäl varför kvinnorna icke skola ha politisk rösträtt – monolog av en motståndare” gör hon narr av motsägelsefullheten i rösträttsmotståndarnas argumentation. Så här, till exempel:

”Det första argumentet mot rösträtt är att kvinnorna skulle inte begagna den, om de hade den. Mitt andra argument är att om kvinnorna blevo politiskt röstberättigade, så skulle de försumma sina hem, övergiva man och barn och tillbringa all sin tid kring valurnorna. Ni invänder att valurnorna äro inte öppna året runt. Men jag känner kvinnorna – de äro sådana vanemänniskor. Få de gå till valurnan en dag på året, så var viss om att de också gå dit de övriga 364 dagarna.”

Stort socialt engagemang
Och så skrev hon skönlitteratur – både romaner och pjäser. 1903 gjorde den då 52-åriga Frigga Carlberg romandebut med ”Vårlöften”, en socialrealistisk skildring av fattiga Göteborgskvinnors liv.

Kampen för socialt utsatta kvinnor och barn var en röd tråd i hennes liv – hon var bland annat aktiv i Majblomman som ordnade sommarvistelser på landet för behövande barn, och sällskapet Myrorna som drev flera barnhem i Göteborg.