Slottsskogen är en kunglig gåva från stadens grundare Gustav II Adolf, som år 1624 lät stadens borgerskap med ”Hustrur och Barn om Sommartid förlusta sig uti Engegårdens Skog”.

När den nya staden anlades i de vattensjuka stränderna vid älven tyckte tydligen kungen att det gamla 1300-talsslottes ägor skulle användas till annat än kunglig jakt och förlustelse. Kanske var han mån om deras hälsa? Dock fick stadsborna inte ”hugga neder Skogen och fälla djur eller bruka någon annan motwillighet”. Skogen hade då sedan medeltiden använts som Älvsborgs slotts kungliga jaktmarker.

En samlingsplats för Göteborgare
Slottsskogen har till och från varit både Kronans tillhörighet och borgarnas mötesplats. Tidvis hade den dåligt rykte som samlingsplats för ett klientel vars livsstil inte direkt tilltalade borgerskapet. Det skulle dröja ända till 1868 och Majornas inkorporering innan området hamnade i stadens ägo.

Att skogen dessförinnan använt för göteborgarnas ”förlustelse” framgår av flera källor. På 1670-talet beskrivs t ex Slottsskogen som platsen där ”halva staden ” samlas till ”plaisir” och där det ”spelas väderboll. År 1775 omtalas en bod för utskänkning av ”lemonad, mandelmjölk och viner”. Men det var fortfarande en vildmark. Blott vissa områden var lämpliga som utflyktsmål.

Men allteftersom staden växte och folkmängden ökade ansågs sig även Göteborg behöva sin egen Hyde Park eller Boulogneskog. Under 1870-talet började planerna ta fysiska former. Bland många idégivare framstår dock August Kobb, ”Slottsskogens fader”, som den stora drivkraften. Det är Kobbs visioner som ligger till grund för att Slottsskogen blivit vad det är idag. I en jättegryta där vägen upp mot säldammen börjar ståtar hans porträtt i sten från år 1905 hugget av Christian Eriksson.

Grindarna vid Linnéplatsen
När Linnégatan anlades för ca 100 år sedan förband den staden med den nydanade parken på ett mycket målmedvetet sätt. På denna tid var infarterna försedda med grindar och vaktstugor där man enligt uppgift erlade en avgift på 5 öre.

En annan uppgift säger att grindarnas huvudsyfte var att hålla parken stängd för biltrafik på kvällar och nätter. Med den nyanlagda parken kom restauranger och andra folknöjen, inte minst musikunderhållning och dans på Dufvas backe. Utesovarnatten i samband med Kristi himmelsfärdsdag var mycket populär bland göteborgare.

Under sommaren tillbringade barnrika familjer hela söndagar i Slottsskogen med kaffekokning, på speciellt anvisade platser och lek på programmet. Lugn och ordning skulle dock råda i parken! Det lilla Polishuset mellan Lilla Dammen och Smålandsstugan minner om att ordningsvakten alltid var fysiskt närvarande med uppgift att stävja alla tendenser till bråk.

Genom parkens popularitet blev grindarna av krokvuxna ekgrenar vid Linnéplatsen blev en självklar mötesplats. Trots att de försvann i slutet av 1920-talet (eventuellt till en trädgård på Orust?) användes uttrycket ”vi träffas vid grindarna” långt in på 1960-talet. Idag har vi andra mötesplatser och grindarna för en alltmer tynande tillvaro bland stadens seniorer med minnesbilder från seklets tidiga årtionden.