Karin Kavli

Under Karin Kavlis nio säsonger som chef vid Göteborgs stadsteater gavs totalt 159 pjäser. Foto: Göteborgs Stadsmuseum

Där inne i villan fanns mycket riktigt den frispråkiga aktrisen med förflutet på Dramaten och många säsonger vid Folkparksteatern.

Dagen innan hade hon träffat styrelsen och snabbt tackat ja till deras erbjudande. Men innan kontraktet skulle skrivas under krävde Kavli ett tillägg:

– Jag tänker inte jobba första maj. Den dagen demonstrerar jag.
– Jaså, svarade Torsten Hammarén som varit teaterchef 1934-1950: Du skall gå och demonstrera med hammaren och skäran i ena handen, och osten och miljonerna i den andra!

Kavli fick som hon ville och gick ut för att möta journalisterna.

Slog ner som en bomb
– Det är inte småsaker som man åtagit sig, detta att efterträda två teaterchefer sådana som Torsten Hammarén och Stig Torsslow. Man går dock i kjolar – men jag får väl försöka glömma bort att jag är fruntimmer och göra det bästa av min uppgift, citerades hon dagen efter i Göteborgs-Tidningen.

Ironin gick inte att missförstå. Göteborg hade just fått en teaterchef med kvick tanke, rapp tunga och rejält med skinn på näsan. Även om nyrekryteringen slog ner som en bomb var Karin Kavli långt ifrån ett okänt namn vid stadsteaterns scen.

Redan tio år tidigare – i december 1942 – hade hon engagerats för en roll i Lillian Hellmans ”De små rävarna”. Hösten därpå var hon tillbaka som Julia Lambert i ”Teater” av Somerset Maugham och under 1947-1949 medverkade Kavli i ytterligare sex uppsättningar på Göteborgsscenen där bland andra en ung Ingmar Bergman stod för regin.

Karin Kavli hördes och syntes
På den tiden tog Karin Kavli oftast in på Grand Hotel Haglund vid Brunnsparken, men nu behövde hon en fastare plats i tillvaron.

Efter mycket letande fann Göteborgs nya teaterchef den våning på Kopparslagaregatan 23 som kom att utgöra hennes hem under Göteborgsåren. Karins man, den femton år äldre norske ostdirektören Knut Kavli, tillbringade det mesta av sin tid i Bergen – och det krävdes både planering och logistik för att makarna skulle kunna ses.

Karin Kavli deklarerade tidigt att hon ville förvalta det gamla som byggts upp vid teatern, men det skulle inte desto mindre snart visa sig att den nya chefen hade ett nytt och fräscht förhållningssätt till sitt uppdrag. Det spelade liksom ingen roll om det gällde en tidningsintervju, en diskussion med kritiker eller när hon sålde biljetter i Ferdinand Lundqvists entré på Östra Hamngatan 42 – Karin Kavli hördes och syntes.

Vecko-Journalen och Se var bara ett par av de stockholmsbaserade redaktioner som såg sig tvungna att skicka reportrar till Göteborg för att undersöka vad det egentligen var som hände vid Götaplatsen. Karin Kavli ställde upp. Pratade och poserade så att reportagen spreds över flera uppslag. Debatten tycktes bara ge den redan handlingskraftiga teaterchefen ytterligare energi.

Hjalmar Bergman-pjäs avrundade karriären
På scenen sågs en rad unga skådespelare få utrymme som skulle leda till långa och betydelsefulla karriärer. Där var Gun Arvidsson och Thommy Berggren, Keve Hjelm, Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg – och så den egensinnige Per Oscarsson som i december 1953 fick stora rubriker när han helt sonika flydde från sin roll som Hamlet.

Den 7 juni 1962 gjorde Karin Kavli sin sista arbetsdag på teatern, men hon var ännu bara 56 år och hade fortfarande mycket ogjort på scenen. Under 60- och 70-talen kunde Stockholmspubliken se henne i en lång rad roller på Dramaten och Stadsteatern vid Sergels torg.

Men kanske var det ändå den TV-dramatiserade uppsättningen av Hjalmar Bergmans ”Farmor och vår Herre” som kom att bli den allra finaste avrundningen på en lång karriär. De fyra avsnitten sändes 1983, samma år som den nu 76-åriga Kavli gjorde sina båda sista rolltolkningar på Dramaten. Karin Kavli avled 1990 och ligger begravd på Bromma kyrkogård.

Den Art Deco-inspirerade Stadsteatern vid Götaplatsen stod färdig 1934 efter ritningar av arkitekten Carl Bergsten. Foto: Lars Hjertberg