I slutet av 1804 rasade en av de största stadsbränderna i dåtidens Göteborg, när merparten av "Första kvarteret" blev lågornas rov. Hela Otterhällan förvandlades till grus och aska och efter den branden låg nästan halva Göteborg i brända ruiner - det skulle ta många år innan staden reste sig.
Branden på Otterhällan började klockan två på natten den förste november 1804, i ett hus i hörnet av Kungs- och Magasinsgatorna. Bebyggelsen bestod mestadels av trähus och branden spred sig snabbt till omkringliggande bostadshus och magasin.
Under åtta timmar varade branden och hela kvarteret mellan Otterhällorna (där lilla Otterhällan sedermera döptes om till Kungshöjd) och Västra Hamnkanalen, brann ner, liksom alla ruckel och träkåkar på Stora Otterhällan.
Åttatusen hemlösa
Bara stenbyggnader, som residenset, kansliet och ränteriet klarade sig något så när oskadda, medan kasernen blev delvis skadad.
Vid den så kallade Karlsporten vid ”Hästbacken” undgick några enstaka hus branden, bland annat garnisonssjukhuset och en Kronans materialbod. Totalt förstördes 218 hus och cirka 8.000 människor blev hemlösa – man bodde trångt i fattigkvarteren på Otterhällan!
Därför föreligger inte heller några uppgifter om vad den branden kan ha kostat i pengar – annat var det vid den stora branden i ”Andra kvarteret” två år tidigare, i december 1802. Då blev det ett enda eldhav i kvarteren mellan Östra, Södra och Västra Hamngatorna, samt Vallgraven.
Den branden rasade i två dygn och elden kastade sig också över Östra och Västra Hamnkanalerna, men möttes där av brandmanskap med brandsegel och vattenbegjutning, vilket hejdade framfarten.
Både Domkyrkan och 178 hus brann ner, vilket drabbade 311 hushåll och gjorde 2.761 personer hemlösa. Och denna gång gällde det välbeställt folk, då husägarna var till exempel grosshandlare, minuthandlare, hantverkare och hökare.
Hundra tunnor guld
Den totala förlusten uppskattades till närmare hundra tunnor guld, ett för den tiden kolossalt belopp, som i dagens penningvärde motsvarar cirka 400 miljoner kronor!
Många blev ruinerade, på grund av de talrika bränderna i staden hade nämligen brandförsäkringskontoret sänkt utbetalningarna till 42 procent …
Ytterligare några stora bränder inträffade i ”trästaden” Göteborg, under årtiondena närmast. Det var ju ”den röde hanen” som på den tiden skötte sådant, som stadsplanerare och grävskopor numera har hand om!
1813 utbröt en jättebrand i södra delen av ”Fjärde kvarteret”, mellan Sillgatan och Östra och Norra Hamngatorna, där 96 hus lades i aska. Den största förlusten i människoliv inträffade i september 1820, när Frimurarelogen eldhärjades.
Då rasade en brandmur ner över ett sprutlag – femton man omkom och tolv blev svårt skadade. Samtidigt kom elden lös på Gamla varvet i Majorna. Där, liksom i Masthugget, blev träkåkarna lågornas offer, vid återkommande bränder – men snart skulle Göteborg ”byta ansikte”.
Spill på hästar
Efter branden på Otterhällan infördes en ny ”brandordning” 1805, som indelade Göteborg i nya kvarter, inom kanalerna. Varje kvarter skulle hålla egen vattenspruta och nödvändiga brandredskap. Brandvakten skulle bestå av 64 man, till en kostnad av 4.394 riksdaler per år.
Tidigare hade vattenförsörjningen till brandsprutorna skötts genom ”langning” i pytsar, från kanalerna till brandplatsen – det kunde vara langningskedjor på upp till 400 man, vilket förstås resulterade i att hinkarna oftast kom fram halvtomma!
De nya reglerna föreskrev att vattnet till sprutorna skulle köras fram i tunnor från kanalerna. Men man premierade också den som snabbast levererade vattnet, varför det blev kappkörning med hästarna, vilket även det slutade med stort spill!
Högg i sten
Den stora förbättringen med den nya brandordningen var dock bestämmelsen om att alla nya hus måste byggas i sten.
Detta gjorde att en ny och solidare stad växte fram ur gruset. Även på Otterhällan gällde detta, dock med undantag för husen högst upp på berget, som fortfarande fick byggas i trä.
Det Göteborg som vi ser i dag, började på detta sätt ta form, under andra halvan av 1800-talet. Vår hjältekonung, Gustav II Adolf, som från Otterhällan pekade ut, ”var staden skulle ligga”, är säkerligen nöjd med resultatet, där han står staty på sitt torg.
Källa: ”Det gamla Göteborg” av C.R.A.Fredberg
