Landshövdingehus

Nyklassicism/empir dominerade till exempel när stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg skapade sin berömda stadsbild vid Stora Hamnkanalen efter de sista stadsbränderna i början av 1800-talet.

Ett krympande antal empirhus, mer eller mindre ombyggda, finns fortfarande vid Stora Hamnkanalen, Lilla Torget, Västra Hamngatan och smågatorna inom Vallgraven.

Den senare och ibland överlastade nyrenässansen, har A C Petersons kvarteret Örup vid Avenyn 18–22 som paradexempel.

Sekelskiftets och det tidiga 1900-talets stilideal var jugend och nationalromantik, där jugendstilen visar upp pärlor som t ex Frans Louis Enders hörnhus vid Föreningsgatan/Västergatan, Hertzia vid Packhusplatsen (också Enders), och Hans Hedlunds biblioteksbyggnader vid Södra Allégatan och på Hagaplan.

Blommande romantik
Nationalromantiken blommar i bland annat Lorensberg, Johanneberg och Bagaregården. Ett mycket vackert exempel är polishuset vid Tredje Långgatan, ritat av Charles Lindholm 1913.

20-talsklassicismen kan man fröjdas åt i t ex Kungsladugård och 1930- och 40-talens släta funkisfasader finner man på många ställen, bland annat på Avenyn och i Johanneberg. Före detta biografen Flamman vid Redbergsvägen och villa Belparc i Slottsskogen är tidiga funkishus.

Den typiska femtitalsstilen med små centrumbildningar kan man se i t ex Högsbo i kvarteren kring Radiotorget och kanske framför allt Axel Dahlströms torg, men förstås också i Kortedala och Biskopsgården.

Där kan man också finna den avskalade miljonprogramsarkitekturen från 1960- och 1970-talen, vanligare i förorter som Västra Frölunda, Bergsjön, Angered och Gårdsten, men representerad också centralt som exempelvis i Masthugget, Olivedal (Nordostpassagen, Vegagatan) och vid Västergatan i Annedal.

Förbud mot höga trähus
1980-och 1990-talsarkitekturen pendlar mellan ängslig sekelskiftespastisch som t ex vid den återuppbyggda Linnégatan, och djärvt nyskapande som i kontorskvarteren på Hultmans holme, Skanskaskrapan, höghuset på Gårda och Handelshögskolans vackra tillbyggnad vid Sprängkullsgatan.

Men Göteborg har också givit ett eget bidrag till arkitekturhistorien! Och då handlar det inte så mycket om en stilriktning som om en byggnadstyp: landshövdingehusen.

Deras speciella konstruktion, bottenvåningen i sten och två övervåningar i trä, var ett resultat av den byggnadsordning som i mitten av 1800-talet stadgade, att man på grund av brandfaran inte fick bygga trähus högre än två våningar i stadsdelarna utanför Vallgraven.

Med bottenvåningen i sten tyckte man sig komma runt det förbudet. Arbetarnas Byggnadsförening i Annedal ville bygga den nya hustypen på sina tomter i kvarteret Ananasen, men fick avslag på ritningarna.

Byggdes först i Annedal
Byggnadsnämnden var dock splittrad i frågan, och när Byggnadsföreningen gick till landshövdingen, det vill säga överklagade beslutet hos länsstyrelsen, ändrade denna – med eller utan landshövding Albert Ehrensvärds hjälp – nämndens beslut, och så var begreppet ”landshövdingehus” fött!

De allra första byggdes 1875 vid Albo-gatan i Annedal, och stod i nästan 100 år innan de försvann vid totalsaneringen av stadsdelen i början av 1970-talet.

De hade bottenvåning av oljemålat tegel, stående läkt, tegelpannor på taken, och s k mezzaninfönster under takfoten i stället för vindskupor. Lägenheterna var sällan större än två rum, ettor var vanligast.

Imiterade fina stenhus
Trots att denna klassiska göteborgska arbetarbostad var en enkel byggnad, undgick inte dess arkitekter att påverkas av rådande arkitektoniska stilideal.

Därför kunde man snart få se landshövdingehus vars utseende imiterade de fina stenhusens.

Tegelpannorna ersattes av plåttak med vindskupor, nyrenässansstilens fönsteromfattningar och rusticerade bottenvåningar (det vill säga putsade stenblock eller putsytor med huggna kanter) överfördes, så småningom kom även burspråk och hörntorn.

Den vanligaste landshövdingehustypen från 1880-90-talen med liggande panel och vindskupor mm, finns fortfarande att se på flera håll, t ex Västra Skansgatan i Haga, Djurgårdsgatan i Majorna, i Lundby på Hisingen, och säkert på ytterligare några ställen.

Landshövdingehus i nationalromantisk stil, med mörkare färger, fler träslag, detaljer som balkonger och portaler finns främst i Bagaregården, där man också kan se spår av den ljusare 20-talsklassicismens kolonner och tempelgavlar och andra attribut, som annars främst flödar i Kungsladugård.

Funkisfasader
Funkisen kom också till landshövdingehusen, och rensade fasaderna från alla utsmyckningar. Träpanelen ställdes igen, tegelpannorna återvände till taken medan bottenvåningen slätputsades. Kolla i t ex Kålltorp och i Masthuggets översta kvarter vid Slottsskogen!

De sista landshövdingehusen byggdes på 1930-talet. Det finns många fler exempel, och många fler stilar. Det är bara att gå runt i stan och titta och njuta eller förfasas, allt efter tycke och smak!