"Jag ville bort så långt som möjligt" är ett av citaten från de göteborgska sjömän vars liv skildras på Sjöfartsmuseet från och med fredag. Men utställningen Sjömansminnen rymmer inte bara dem som gick till havs – även familjen som blev kvar i hemmahamnen får sina livsöden berättade.

OBS! Utställningen är förlängd till och med den 24 maj 2009.

Hur livet såg ut för en tonårig göteborgare som gick till sjöss efter kriget på 1940-talet är nog svårt för de flesta av dagens karriärstressade människor att sätta sig in i. En god hjälp på vägen får den som besöker Sjöfartsmuseets utställning Sjömansminnen, som startar på fredag.

Levnadsöden från gruppsamtal och djupintervjuer

Utställningen bygger på intervjuer, foto och annat material från äldre sjömän som personalen på Sjöfartsmuseet har samlat in. I en rad gruppsamtal och enskilda djupintervjuer har historier och levnadsöden från sjömansliv i när och fjärran kommit fram, och berättas nu för första gången på museet.

– Sjöfartsmuseets arkivmaterial har annars en teknisk tyngdpunkt med många bilder på fartyg, men få på de människor som arbetade ombord. Bilder som visar vad sjömannen gjorde i hamn saknas nästan helt, säger Britta Söderqvist, intendent på Sjöfartsmuseet.

Många var inte mer än 14 år

Man skulle vara 16 år för att få arbeta på däck, men många var inte mer än 14 fyllda när de mönstrade på nere i Göteborgs hamn. Anledningarna kunde vara många, antingen längtade man till något fjärran mål, eller så var det en bister, arbetslös tillvaro i efterkrigstidens Göteborg som fick pojkar att fly. Inte sällan var det en kombination av båda två.

Kvar lämnades föräldrar, fruar och barn som i brist på dagens kommunikationsmedel kunde gå ovetande om sjömännens öden månader i sträck. Att ensam ta hand om familjen var en lott som många sjömanshustrur delade med varandra, men ändå ett levnadsöde som sällan tidigare har dokumenterats.

Fotnot:
Från och med invigningen på Kulturnatta, 10 oktober kl 18.30, fram till 24 maj 2009, visas utställningen på Sjöfartsmuseet.