På söndag den 7 september, är det Kulturhusens Dag. Årets tema är Idrottens miljöer. En av anledningarna till att årets evenemang fått detta tema är att Riksidrottsförbundet firar 100-årsjubileum. Två unika miljöer som uppmärksammas är Slottsskogsvallen och Bragebacken. Här beskrivs de närmare av bebyggelseantikvarie Per-Ola Åström.
Backhoppning bland vitsippor
och vårlök i Bragebacken
I Göteborg startade backhoppningen den 16 februari 1902 då Bragebacken i Slottsskogen invigdes med att av Norges – och alltså världens! – bästa backhoppare tävlade.
Samtliga norrmän uttalade sin stora tillfredsställelse med backen. Den ursprungliga hoppbacken blev emellertid snabbt ganska anspråkslös till följd av skid-sportens snabba utveckling i regionen. Utvecklingen framtvingade en rejäl modernisering av Bragebacken.
Ritningarna till den nya hoppbacken gjordes av ingenjör Axel Norling, en av det svenska skidförbundets förnämsta och mest anlitade backexperter. Efter en heroisk insats av arbetslösa byggnadsarbetare stod den nya backen färdig 1923.
Grandiosa läktare
För att erhålla en bättre och mer lämplig lutning till den nya backens underbacke sprängdes två bergsknallar bort och stora schaktnings- och planeringsarbeten utfördes. Tre grandiosa åskådarläktare med stadiga granitblock vilka gav backen ett massivt intryck uppfördes.
Förutom de kvardröjande nationalromantiska stildragen går det även att hitta klassicistiska influenser som fångar betraktaren med sin monumentalitet, stramhet och stilrenhet.
En annan betydande idrottslig fördel med den nya Bragebacken var det att över- respektive underbacke klätts med grästorv.
Lite snö räckte
Tack vare detta behövdes minsta möjliga snötäcke för att backen skulle bli fullt användbar. Backen invigdes 1924 då 15 000 människor slöt upp för att bevittna skådespelet i Slottsskogen. Den kanske mest sensationella tävlingen hittills i backens historia gick av stapeln den 15 maj 1949.
Då, efter en total snöbrist under vintern, ordnades en backtävling med ammoniumkloridbehandlad snö som forslats med järnväg från Norge.
7 000 människor hade trots högsommarvärmen – som infunnit sig tidigt detta år – och bad-strändernas lockelser kommit för att se backhopparlegenden Birger Ruud från Norge vinna.
Framgången med denna tävling i försommargrönska gjorde att man den 14 maj 1950 upprepade försöket. Göteborg blev i och med dessa två arrangemang den första svenska skidklubb som kunde erbjuda sin publik på backhoppning samtidigt som vit-sippor och vårlök blommade!
Det är dags att återuppväcka en snart 100-årig tradition i Göteborg. Det som behövs är lite vilja och väldigt lite pengar!
Slottsskogsvallen – ett idrottstempel
1923 inleddes en ny era för Göteborg som idrottsstad i och med Slottsskogsvallens tillkomst.
Anläggningen ger den en ligger strax söder om Slottsskogen, i en av skogsklädda bergshöjder inramad dalgång som karakteristisk och vacker bakgrund bestående av västkustens säregna och fagra natur.
Den för Slottsskogen så välanpassade arkitekturen måste anses vara en typisk exponent för periodens nationalromantiska idéer.
Slottsskogsvallen framhölls som en synnerligen modern idrottsanläggning, i Axel Ramms bok om Göteborgs donationer står följande att läsa:
”Löparebanorna och andra banor samt fotbollsplanen m.m äro anordnade efter modärnaste mönster, – kanske t.o.m ultramodärna, enär man t.ex. framhåller, att löparebanorna är exakt 400 meter lång, vilket är mycket ovanligt.”
Tjänade höga mål
Slottsskogsvallens uppförande var ansett att tjäna höga mål. Den ville ge ungdomen en möjlighet till ”fysisk fostran”, mana fram egenskaper som tjänade folkhälsan. Vallen blev snabbt Göteborgs stolthet med sina moderna löparbanor, hopp- och kastplaner samt en fotbollsplan som länge betraktades som en av Europas bästa.
Den storslagna stadionanläggningen var, som de första ritningarna visar, tänkt att låta natur och konst gå hand i hand.
Huvudentrén skulle monumentalt flankeras av två massiva pyloner, vilka var för sig skulle bära upp statyer med motiv ur idrottslivet.
I fonden mot huvudentrén skulle huvudläktaren resa sig. En större hall skulle uppföras bakom huvudläktaren vidare skulle en simbassäng för friluftsbad ordnas vid stadions västra sida och invid bassängen en öppen plats för friluftsgymnastik, som i fonden skulle ha en tempelliknande fasad.
Alltför kostsamt
Den från början tänkta monumentala stenarkitekturen kunde inte genomföras eftersom den blev för kostsam, istället övergick man till en lätt paviljongstil som skulle ge ett vackert intryck när träd och buskar hunnit växa ut. Detta medförde att det blev ett större antal åskådarplatser än vad som ursprungligen beräknats.
Huvudmassan av åskådarplatser var förlagda till trädkrönta jordvallar som bars upp av höga, massiva granitmurar.
Det dominerade inslaget utgjordes av fyra tornliknande paviljonger som placerats i ungefärlig höjd med fotbollsplanens hörnflaggor.
Två av dessa torn flankerade den övertäckta huvudläktaren, som rymde ungefär 3 000 personer. Den södra och största var avsedd för tävlingsledningen och pressen och den andra (norra) för musik.
Organisk helhet
Totalkompositionen med parkområdet är hel och enkel, men genom sin helhet och enkelhet storslagen med relativt ringa medel. Arkitekten Lars Israel Wahlman har valt att utnyttja topografin till en organisk helhet.
Den är intimt anpassad till terrängen, syftet var att bevara så mycket som möjligt av grönskan. Detta för att få fram en kontrast till anläggningen, som annars skulle kunna försvinna eller bli tämligen anonym.
Wahlman valde att utforma Slottsskogsvallen efter de moderna europeiska stadionanläggningarna.
En stor oval på alla sidor omgiven av läktare, en modell som senare blev regel världen över.
Om- och tillbyggt genom åren
Slottsskogsvallen har under åren moderniserats successivt. Under senare hälften av 1940-talet skedde ett par större om- och tillbyggnader, framförallt av läktarna.
På 1960-talet byggdes ett maskinrum i anslutning till fondläktaren när den konstfrusna isbanan inrättades.
Då utsattes anläggningen också för ett par bränder. 1964 brann restaurangen som låg strax nordost om huvudporten ned till grunden, men det var då länge sedan byggnaden användes som taverna.
Några år senare var det dags igen, 1968 brann fondläktaren ned efter ett pyromandåd. Kommunen bestämde sig dock raskt för att återställa den i möjligaste mån eftersom byggnadsritningarna fanns bevarade.
Liknar trevåningstårta
Slottsskogsvallen är fortfarande, efter bränderna, en gedigen idrottsanläggning med höga kultur-historiska värden och det mesta av den ursprungliga exteriören är bevarad.
Den bärande stommen av trä ger alltjämt Slottsskogsvallen ett lätt och luftigt intryck, men är samtidigt ett storslaget och imponerande blickfång för den som närmar sig på håll.
De fyra paviljongerna finns kvar och skiljer sig inte nämnvärt från varandra. De är vackra allihop, med karaktäristiska fönster och kantig form där taket vilar på åtta pelare.
Press- och tävlingspaviljongen är den mest särpräglade och påminner om en tårta i tre våningar där byggnadens volym trappas av på höjden.
I övrigt varierar taknockens utsmyckningar och paviljongens storlek. Musikpaviljongen har en lyra och de båda åskådarpaviljongerna en vriden spira. Dessa tre paviljonger är något enklare i sin gestaltning.
Sparsmakad dekoration
Alla vilar på omålade betonggrunder och är fortfarande placerade i nivå med fotbollsplanens hörnflaggor.
Taket över läktarna, som tillkom 1926 och 1931, vilar på träpelare som inte skymmer sikten nämnvärt.
De östra och västra läktarnas sockel är av grovt huggen granit. Ingenting av vad som sker på arenan skyms, utan det fria rummet får en obruten rymd som åskådaren bör uppleva som en befriande känsla.
Slottsskogsvallen är sparsmakat dekorerad och den arkitektoniska utsmyckningen består av lisener, kolonner, vackra fönster och annan snickarglädje.
Färgskalan är densamma som ursprunget, en återhållsam gulbeige nyans som inte stör det arkitektoniska uttrycket. Läktarnas gula bröstning harmoniserar mycket väl med den gröna gräsplanen och den röda löparbanan.
Vad som däremot stör är den massiva reklamen runt läktarna, vilket jag upplever som ett svårt attentat mot den arkitektoniska helheten.
En tråkig följd av pengar och den genomkommersialisering som idrotten tyvärr gått i genom under de senaste decennierna.
Ett föredöme
Den idrottsliga bebyggelsen handlar ofta om byggnadsverk, som förutom historiska, folkliga och sociala värden, också har tydliga och ofta höga arkitektoniska värden.
Många idrottsanläggningar uppfyller de värdekriterier som kulturmiljövården brukar ta hänsyn till och åberopa som grund för vårdinsatser.
Det räcker inte med kortsiktiga lösningar för att säkra ett bevarande.
Det centrala är långsiktighet och att man levandegör kulturarvet, alltså en kontinuerlig användning och brukande av kulturmiljön.
De idrottsliga kulturmiljöerna måste synas och användas för att garanteras ett gott bevarande. Sett ur detta perspektiv är Slottsskogsvallen ett föredöme.
Fakta – ”Kulturhusens dag”
”Kulturhusens dag” samordnas av Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och inbjuder idrottsföreningar, museer, hembygdsföreningar, kommuner och alla andra att delta.
Med hjälp av guidade visningar och andra arrangemang står Göteborgs idrottsmiljöer i centrum.
Det bjuds på berättelser och minnen av träning och tävling, prestationer och människor likväl som den handfasta historien i form av byggnader, anläggningar och platser.
Mer information lämnas av Pia Hedenstedt, tfn 08-519 180 27 och Maria Asplund, tfn 08-519 181 39 på RAÄ.
Göteborgs Stadsmuseum nås på tfn 031-61 27 70.
