– Otäcka drömmar, känslor och situationer återkommer. Man kan inte glömma, säger Amela 21, som miste sin pappa och bror i krigen i Bosnien. Foto: Peter Svenson

”Krig – det låter så främmande. Många inser inte att jag upplevt ett krig och att det påverkat mig. Sedan var jag också med i brandkatastrofen i Göteborg.Men kriget var värre, för mig. Ett krig är det mest omtumlande som kan hända i en människas liv. Amela har bearbetat sina upplevelser och hon förmår prata om det som hänt henne och hennes familj. Men glömma, nej det kan hon aldrig.

De bruna ögonen avslöjar ingenting, inte för den som inget vet. På utsidan syns inga spår av allt det hon gått igenom och som för all framtid format henne. Hon är ung, bara 21 år, begåvad, målmedveten och ser trots allt framåt.

Nu går hon på Löftadalens Folkhögskola i Åsa söder om Göteborg, på en ettårig konstnärlig linje för att sedan söka vidare till en designhögskola.
Amela har planer på att studera grafisk- eller produktdesign i Australien. Hon kan också tänka sig att bli arkitekt.

Fragmentariska minnen

Sin barndom och kriget minns hon i fragment. Hon berättar:

”Jag gör samma saker som pappa. Han målade. Pappa ville åka till Australien, och nu vill jag dit. Jag har samma talanger och intressen som han hade. Jag vet inte om jag gör det för min egen skull eller om det är ett sätt att hålla honom kvar, att minnas honom. Jag har bara några få fotografier på min pappa.

När jag var liten bodde vi i byn Carakvo utanför staden Prijedor, som ligger nära Banja Luka i nordöstra Bosnien. Farfar och farmor hade tio barn och de ägde mycket mark. De delade den i sex delar, till sönerna, som alla hade var sitt hus intill varandra.

Eftersom det var trångt hemma i vårt hus och farmor kände sig ensam bodde jag hos henne i två år. Men jag träffade mamma och pappa varje dag.
Det var roligt i skolan, fast mycket tuffare och med högre krav än här i Sverige. Ryktet gick att kriget skulle komma, innan sommarlovet 1992. Alla visste, men ingen trodde på det.”

Flydde undan bomberna

”Det första som hände var att vi skiljdes från männen. Serbisk polis kom in i byn och skulle få med sig männen för en rutinkontroll. Efter det samlades vi andra i ett tåg och gick vår väg. Vi förflyttade oss ständigt från källare till källare och måste gömma oss när de började bomba.

Jag vet inte hur länge, hur många dagar eller veckor, det pågick. Jag var rädd hela tiden. Vi gick upp i bergen och på vägen låg fem skjutna bosniska soldater. Mamma sade att jag inte fick titta.

En dag fick vi höra att de tagit min pappa. Vi trodde det. Det spreds rykten att han och hans bror hade skickats till ett koncentrationsläger och att de var fångar. Sedan fick vi reda på var han kunde vara.

Det gick rykten att ingen hade klarat sig. Jag tror att jag fick reda på vad som hänt i efterhand.”

Pappan sköts ihjäl

”Pappa blev skjuten i koncentrationslägret den 27 juni 1992. De ställde in en svart låda med gas mitt i lokalen och de som sprang till dörren blev skjutna. Min farbror var i samma rum, men gömde sig i ett hörn och överlevde.

Sedan utbröt det panik bland de vuxna kvinnorna, som inte hade något skydd. De flesta var rädda för att bli våldtagna, vilket de också blev.
Min bror Nevres hade rymt från lumpen. Han hade sagt till mamma att han var tvungen att göra det han gjorde och tagit farväl. Han var en av de som försökte ta kontrollen av staden från serberna.

Han blev tillfångatagen och skickad till ett koncentrationsläger och torterades i en nedlagd fabrikslokal, i ett vitt hus. Han måste ha dött i juli 1992.”

Vågade inte stanna

”Vi tog oss tillbaka från bergen till byn och på vägen ned var de döda bosniska soldaterna borta. De hade blivit begravda. Men vi vågade inte stanna i vårt hus utan flyttade till mammas vänner i stan. Vi hade kontakt med vår släkt och mina kusiner hade gjort en lista på folk som skulle få åka till Norge. Men mamma och jag fick inte plats så vi blev kvar någon månad.
En dag fick vi reda på att vi kunde transporteras till den muslimska delen av Bosnien. Vi packade samma dag. Det var säkrare än att stanna kvar.

Under bussresan var det många kontroller och förhör. De serbiska soldaterna tog allt guld och alla D-mark. Men mamma hade gömt våra pengar och smycken i mitt hårband.
Vi kom till Travnik, till ett berg. Där lastades vi av.

De sade att därnere i dalen, är ert folk. När vi gick med våra väskor, en grupp med gamla, kvinnor, barn och äldre män, träffade vi på Mudja-heddin-soldater. Det var långt att gå, 24 kilometer, ned till Travnik.”

Flykten till Sverige

”Där blev vi mottagna av bosniska soldater, som hade lokaler till alla flyktingar, med liggunderlägg till var och en. Några kände mamma och min bror så vi fick bo på kasernen i riktiga sängar och vi fick bättre mat än andra. Det var smala sängar. Jag låg mellan mamma och en soldat.

Jag vet inte hur länge vi var där. Under tiden tog mamma reda på hur vi skull ta oss därifrån, alla formaliteter som behövdes om man ville lämna landet.
En buss skulle ta oss från Travnik till Zagreb.

Mammas syster hade flytt med sin familj till Ivanicgrad i närheten av Zagreb och vi fick bo i samma hus. Mamma hade kontakt med min farbror i Sverige och hon träffade någon som kunde ordna våra papper så att vi skulle få komma dit. Jag blev införd i hennes pass.

Tre veckor senare tog vi en buss till Göteborg. Men först kom vi till Ystad. Där sade vi att vi var turister för att de inte skulle skicka oss till något läger. Vi fick fortsätta.
Den 18 november1992 anlände vi till Göteborg. Jag var tio år.”

Ville bo i Göteborg

”Mitt första minne är centralstationen och att det snöade. Vi möttes av min faster och flera kusiner. Jag minns också husen runt Heden, där de bodde och där vi fick bo i tre veckor när vi sökte asyl.

Sedan måste vi vara på flyktingförläggningen Sagåsen utanför Göteborg i två dygn innan vi skickades vidare till flyktingläger i Surte. Där var många bosnier och där var vi i sex månader. Efter det fick vi en bostad i Sunne.

Jag grät varje dag, i två veckor. För redan från början hade jag bestämt att vi skulle bo i Göteborg. Mina släktingar kom och hämtade oss och vi fick plats hos min farbror på Hisingen. Farmor var också där.

En annan farbror ordnade lägenhet till farmor vid Vågmästarplatsen och vi flyttade med henne. Så småningom fick vi en lägenhet intill hennes.”

”De glömde bort mig”

”I släkten pratade de om kriget, men i början var jag inte med i diskussionerna om vad som hänt. De glömde bort mig. En faster frågade mig.
Vi talade mest om praktiska saker. Det som hade hänt hade hänt. Det fanns ingen återvändo.

Mamma borde ha pratat mer med mig. Fast jag hade nog inte klarat av mer än så då.
Jag gick i skolan, först i en flyktingskola i Landala, men hösten 1993 började jag i en riktig klass.

I gymnasiet valde jag naturvetenskaplig linje med industriell design.
Det var brandkatastrofen som rev upp allt igen och det var efter den som jag började gå till en psykolog.”

Hoppas någon förstår

”Jag var ju med i branden och det var hemskt, men jag förlorade inga vänner. Även om jag var närmare att dö den här gången än i kriget, var kriget ändå värre.

Jag ville inte gå i gruppterapi efter branden för jag kunde inte prata om den utan att tala om resten av mitt liv, och det ville jag inte göra tillsammans med andra.
I två år gick jag i terapi. Det hjälpte mig till en viss del.

Ibland känner jag att jag skulle behöva gå igen. Otäcka drömmar, känslor och situationer återkommer. Man kan inte glömma.
Att berätta som jag nu gör, för många människor, blir en del av mitt bearbetande. Det är också bra om några kan förstå.”

FOTNOT: Artikelförfattaren samarbetar med journalistkollegan Helena Östlund i ett dokumentärt filmprojekt, ”Det tysta arvet”, om hur andra generationen drabbas av föräldrars krigsupplevelser.