Kjell Baarlid ville överleva till varje pris, bara en enda gång trodde han att han skulle dö. Det dröjde femtio år innan han kunde berätta, men smärtan går aldrig över. Som tidsvittne för Stiftelsen vita bussar till Auschwitz för han historien vidare till ungdomar.

Minnesdagen i delstaten Brandenburg i Tyskland våren 1995, när de före detta lägerfångarna bads om ursäkt, blev en vändpunkt i Kjell Baarlids liv. Han hade tillhört den norska motståndsrörelsen under andra världskriget.

Och han hade blivit förrådd av en landsman och deporterats till koncentrationsläger, först i Norge och sedan till Sachsenhausen i Tyskland. Det dröjde femtio år innan han kunde prata om sina upplevelser.

I dag är Kjell Baarlid ett tidsvittne. Han reser flera gånger om året med skolungdomar till tidigare koncentrationsläger i Polen och Tyskland, till Auschwitz, Theresienstadt, Ravensbrück och Sachsenhausen, och berättar.

Den här exceptionella minnesdagen blev en inre befrielse för Kjell, femtio år efter räddningsaktionen med ”De vita bussarna” i krigets slutskede.

Blev motståndsman som 17-åring

Bara en enda gång hade han tvivlat på att han skulle överleva, trots de fasansfulla upplevelserna, som sedan förföljt honom på nätterna. På dagarna teg han om sina mardrömmar och på utsidan kunden ingen se vad han hade gått igenom.

– Delstatspresidenten i Brandenburg och många andra höll tal i Berlin på fredsdagen den 8 maj, och gav oss, tack och lov, upprättelse för att visa oss sin goda vilja. Vi blev fint mottagna som om vi vore mycket betydelsefulla personer och eskorterade av polis till Sachsenhausen, cirka tre mil norr om Berlin, och till platsen där koncentrationslägret en gång låg.

Kontrasten till behandlingen femtio år tidigare kändes absurd. Men kanske var det den påkostade inramningen med en stämning av fest som gjorde att Kjell, trots sina farhågor, klarade av återkomsten utan att gå sönder inombords.

– Det var ju inte de som bad oss om ursäkt som varit orsaken till vårt lidande.

I bussen på vägen tillbaka till hotellet i Berlin berättade Kjell sin historia för en kvinnlig guide från Östtyskland. Tårarna rann nerför hennes kinder.

61B4_2.jpg
Ett år senare gjorde Kjell en ny resa, den här gången till Auschwitz, Ravensbrück och Sachsenhausen, med ”Politiska fångars förening 1940-1945”. Nu var hans hustru Margret med, hon som funnits vid hans sida sedan de träffats på hennes 21-årsdag sommaren 1945, och utan vars stöd han aldrig hade hittat tillbaka i livet.

– Hösten 1996 blev jag tillfrågad om jag kunde ställa upp som tidsvittne.

Kjell gick med i den norska motståndsrörelsen när han var 17 år och han var bland de första som anslöt sig. Men han sa det inte till någon, varken till sina föräldrar eller sin storasyster.

Motstånd genom sabotage

Hemma i villan på Holmenkollen hade familjen Baarlid ofta haft långa diskussioner om vad som pågick nere i Europa. Engagemanget var stort. Kjells far, kapten i artilleriet och utbildad på militärhögskolan, förstod tidigt vad som var på gång. Men det var först vid krigsutbrottet 1939 som han verkligen insåg vidden av det som hände.

– En dag fick jag höra rykten, att Tyskland skulle invadera Norge och att tyska flottenheter var på väg. Då kände jag att jag ville göra nytta.

– Kvällen den 8 april, efter ett vaktpass i brandförsvaret där vi bodde, stod mor och pratade med vår hyresgäst, en man som jobbade på den franska ambassaden. När han sa att en flotta var på väg mot Norge, då visste jag, och jag skyndade tillbaka till brandstationen och varslade de andra. Sedan åkte jag runt på motorcykel och väckte alla i min grupp. Det hade snöat och jag körde omkull. Men ingenting kunde hindra mig att fortsätta.

– Nästa morgon, den 9 april 1940, såg jag bombplanen komma in över Oslo. Kriget var i full gång i Norge. Paniken utbröt ett par dagar senare när vi förstod att Oslo skulle beskjutas från sjön.

– Nej, jag var inte rädd, snarare förbannad, som så många unga män, och ilsken på de tyska invasionstrupperna. Jag var beredd att göra motstånd. Att det var farligt, nej det tänkte jag inte på.

Den 10 juni 1940, efter 62 dagars strider kapitulerade Norge.

5BA8_2.jpgMotståndsrörelsen växte och blev efter hand välorganiserad. De frivilliga fortsatte kampen mot tyskarna genom att göra sabotage.

– Vi fick vapen och ammunition från England. Min grupp hade sitt läger i ett skogsområde norr om Oslo. Det kom engelska instruktörer för att utbilda oss till kommandosoldater. Ibland låg vi ute i perioder på tre månader. Vi hade skjutövningar, lärde oss att hantera sprängdeg och allt annat som var nödvändigt för vår sabotageverksamhet.

Kalabalik i trappuppgången

Vintern 1941 sålde Kjells far huset på Holmenkollen. Han var rädd att tyskarna skulle ta villan. Familjen flyttade till en lägenhet inne i Oslo, men behöll sin fjällstuga, där de hade en hemlig radiomottagare.
– Angiveriet florerade för fullt, vilket gjorde att vi pratade så lite som möjligt om motståndsrörelsen. Man kunde inte lita på någon.

Kjell och hans kamrater borde ha varit vaksammare. I början misstänkte de ingenting i kommandogruppen när de fått en ny instruktör från England. Han uppträdde ju korrekt. Han var nazist och förrädare.

– Sex unga män av åtta i min grupp togs av Gestapo, tre av dom hade varit med och saboterat ett arkiv för tyskarna. Min kamrat Ove och jag höll oss på en hemlig adress hos en snäll dam.

– Efter ett par veckor fick vi reda på att några i motståndsrörelsen hade lyckats skjuta infiltratören. Så motståndsrörelsens kontraspionage vågade vi lita på. De sa att vi kunde ta oss tillbaka till Oslo. Men vi var naiva.

Huset var omringat av Gestapo och SS-soldater när Kjell vaknade morgonen den 27 december 1942 i sitt föräldrahem. Det var kalabalik i trappuppgången och det bankade ihärdigt på dörren. Tretton män i svarta uniformer tog sig in i lägenheten.

– Min mor trodde att det var far de skulle hämta. Men det var mig de var ute efter. Jag vet vem som förrådde mig och att motståndsrörelsen sköt honom också.

Kjell fördes till en cell i centralfängelset. Där utsattes han för ständiga förhör och grym behandling med tortyr.

– De kunde hämta mig när som helst. Ibland tvingades jag stå mot en vägg i åtta timmar utan att få röra mig. Med blicken följde jag mönstret i cementen på väggen. Men det minsta jag rörde på mig slog de mig, en gång så att näsbenet gick av, en gång skar de ett hål i mitt ben. Det var hemskt. Det var mycket som var hemskt som jag inte kan berätta om.

Var bland de yngsta

Kjell visste att det satt andra motståndsmän i fängelset och de lärde sig att knacka till varandra. Hur farligt det var ville han inte förstå och han trodde att han skulle släppas snart.

– Det var naivt.

Vintern 1943, i början av året, fördes han till koncentrationslägret Grini väster om Oslo. I Norge fanns tre koncentrationsläger och tjugo till trettio tvångsarbetsläger.

I den djupa snön utanför lägerkommendantens kontor fick han göra sin första straffexercis som nyanländ, med armhävningar och knäböj i flera timmar.

En dag hörde han sitt namn ropas upp. I stället för att få besök av sin mamma, som han hade hoppats och sedan komma hem till Oslo, skulle han vidare.

5266_2.jpg
Kjell flyttades tillsammans med ett tjugotal män till Akerhus fästning och stoppades i ett mörkt källarrum, utan mat och dryck. Tidigt morgonen därpå kommenderades de i marsch till Amerikakajen och ner i lastrummet på båten Monterosa.

– Den var som ett koncentrationsläger med kojer i tre våningar. Under halmen hittade jag en gammal brödbit som jag kunde hacka sönder och dela med fem man, en brödbit stor som en hand. Det fanns ingenting att dricka.

Den andra dagen fick Kjell komma upp på däck i tio minuter utanför Oslofjorden. Han såg det spegelblanka havet i solen och han andades in den kyliga luften så att det gjorde ont i lungorna. Han tänkte att han ändå hade haft tur som inte blivit skjuten som sina sex kamrater. Han tänkte också att det var bättre att det var just han och inte hans far eller någon annan i familjen som Gestapo arresterat. Han var ju den som bäst skulle klara av svårigheterna, det var han säker på.

Efter två dygn i Århus fördes nu en grupp på sjuttio politiska fångar, bara män, de flesta mellan fyrtio och sextio år till ett gammalt tåg. Kjell tillhörde de yngsta.

– Vi fick sitta på riktiga bänkar, rena lyxen mot vad som skulle komma. Jag minns inte om det fanns något att äta.

Gick ner trettio kilo på tre månader

Efter tre dygn i Kiel väntade något obehagligt. På stationen föste SS-soldater in männen i godsvagnar utan fönster tills de stod så tätt sammanpackade att de inte kunde röra sig. Sedan smälldes dörrarna igen.

– Det var trångt. Vi hade en spann i ena hörnet. Alla orkade inte stå. Äldre var tvungna att sätta sig. Då blev det mindre plats för oss andra. Några måste ligga. De som dog fick vi lägga i ett annat hörn. Det luktade.

Nej Kjell var inte rädd nu heller, i stället ännu mer klar över att han skulle härda ut.

Det gjorde ont i ögonen när de släpptes ut i det skarpa ljuset. Det var kallt också den våren 1943. Resan hade varit ansträngande, utan någonting att äta och dricka i tre eller fyra dygn. På ett litet stationshus lyckades Kjell läsa Sachsenhausen. Några i hans grupp kände till namnet och visste att det var en otrevlig plats med koncentrationsläger. Arbetsläger och inte ett koncentrationsläger var vad de hade hoppats på. Alla var skärrade.

– Galna SS-män skrek ”uppställning i fem rader”. Vi marscherade så gott vi kunde i cirka trettio minuter, in genom huvudporten. De hade tänt belysning och vi beordrades stå i givakt på den stora planen tills de förde oss till en barack. Där blev vi av med alla kläder och ägodelar, snaggade, knuffade in i duschar med kallt vatten, vidare för att få våra randiga kläder och sedan till barack 23 som vi skulle bo i. Vi sjuttio man från vagnen tyckte att den var full, men de lyckades få in även oss.

– I Sachsenhausen satt politiska fångar och kriminella tyska fångar. De var ofta brutalare än SS och fick bättre behandling än oss andra, ibland rum för sig.

– I början delade jag en koj som var sextio centimeter bred med två personer, sedan med tre. Jag vande mig.

Fångarna väcktes varje morgon vid halv femtiden. De som hade varit länge i lägret hade i bästa fall en brödbit. Kjell och de andra fick en brun sörja att dricka innan de kördes iväg på lastbilar till sina arbetsplatser. De tre första månader gick Kjell ner trettio kilo i vikt.

En dag när han höll på att gräva ut en tomt som SS skulle använda till brevduvefarm svimmade han. Två medfångar fick upp honom och såg till att han kom till en sjukbarack.

Valde att inte se

3670_2.jpg– Jag hade tur för i sjukbaracken jobbade en norsk lägerfånge som läkare.

Kjell hade lunginflammation men några mediciner fanns inte och flera lunginflammationer med vatten i lungsäcken följde på varandra.

När fyra medfångar höll fast honom och läkaren stack en pipett mellan revbenen, utan bedövning, för att få ut vattnet, var smärtan obeskrivlig.

– Den här dagen trodde jag skulle bli min sista, att allt var över. Sedan fick jag difteri, scharlakansfeber, dysenteri och jag hade misstänkt tyfus. Men jag överlevde.

Läkaren såg till att Kjell blev kvar i sjukbaracken i elva månader. När han var frisk nog att vara uppe fick han jobb som hjälpsjukvårdare, städade, bar ut lik efter natten och skrev journaler på tyska. Kjell välsignade sin tysklärarinna.

– En kväll låg en man i min säng. Det gjorde ingenting att vi var två och att det blev trångt. Han var så lugn och sov hela tiden. Men han hade dött på natten. På morgonen bar jag ut honom.

– För att överleva vande jag mig vid dessa hemska förhållanden och jag lyckades bli apatisk. Jag måste hitta en lösning och kanske gjorde jag det tack vare att jag hade det lite enklare än många andra, ingen fästmö till exempel.

– Under 1944 restes galgen fem gånger i veckan och vi tvingades att se på. De som lät det gå in fick problem med nerverna.

– Nej jag blev inte hård utan gjorde ett medvetet val att inte se, för jag ville överleva till varje pris. Jag blev misshandlad och slagen, inte torterad.

– Fast vi hade ändå tur min kamrat Ove och jag som kom till koncentrationslägret. Annars hade vi också blivit skjutna som våra sex kamrater i motståndsgruppen.

Kördes till Danmark

I januari 1945 gick rykten i lägret att det kommit order från Berlin att lägret och de 47.000 fångarna skulle utplånas. Mellan den 22 och 24 februari sköt tyskarna 2.000 personer. Kjell hörde att det pratades om gas men att tyskarna var rädda för att den skulle driva ut över stan. Han hörde också talas om att folk skulle sänkas på pråmar i Östersjön. Stämningen var nervös.

– Lite senare sas det att Röda Korset skulle ta folk till Schweiz eller Sverige. Beskedet kom plötsligt. Den 15 mars var det klart. Vi fick ställa upp oss på appellplatsen för att bli hämtade.

Den natten bombades delar av staden Oranienburg, lägret låg alldeles i närheten, och lägerkommendantens familj strök med.

– Efter många timmars väntan kom till slut meddelandet att vi skulle marschera ut genom porten i bokstavsordning. När jag såg alla vita bussar uppställda på gatan runt lägret började jag tro att detta var räddningen. I bussarna fanns matpaket till var och en.

– Vår resa tog elva timmar och vi kom till Neuengamme i norra Tyskland, ett ställe värre än Sachsenhausen. Här låg lik i halmen som vi måste bära till krematoriet. Det var bedrövligt, fruktansvärt.

– Inte förrän vi fick besök av den svenska ledningen för expeditionen och greve Bernadotte själv var med, trodde jag på allvar att vi skulle bli räddade. Den 29 april blev det bestämt att de yngsta skulle få plats i transporten som skulle ha omkring 200 personer.

3158_3.jpg
De kördes till Danmark, inkvarterades nära gränsen i Frøslev-lägret i nästan en hel vecka innan bussarna fortsatte upp till Själland och parkerade i en stor skog i väntan på att de räddade skulle kunna tas till Köpenhamn och Sverige.

– Den 7 maj hörde tyskarna att kriget var slut och de tyska vakterna stack så fort de kunde. Dagen därpå, den 8 maj på fredsdagen, kom jag till Malmö. Massor av folk väntade på kajen.

Fler än 40 resor

Läkarundersökning, avlusning, desinficering, dusch och nya kläder fick Kjell i Ramlösa brunn. På hotellet i Mölle serverades det en riktig måltid. När han åt av den goda maten hörde han sitt namn ropas upp. Tillvand som han var att lyda gick han omedelbart till receptionen. En läkare i uniform hade order att ta honom med ambulansen till lasarettet i Hässleholm.

– Först ville jag inte inse att jag var sjuk och behövde ett par månaders konvalescens. Men jag hade det mycket bra på sjukhuset, sköterskorna var trevliga och åtta elever visste inte hur väl de skulle ta hand om mig. Ibland fick jag gå ut med sköterskorna på gräsmattan.

I början av juli 1945 anlände Kjell till Göteborg för att få pass och inresetillstånd till Norge. Han bodde hos goda vänner till familjen som hade en son i hans egen ålder.

– Den 12 juli var vi bjudna på ett 21-årskalas till en flicka på Grötö i skärgården. De ville absolut att jag skulle följa med. Flickan som firades med ett sommarkalas hette Margret.

– Vi blev förälskade och jag kvar i en hel vecka. Efter sju dagar, dagen innan jag skulle åka, friade jag. Vi förlovade oss efter två år och gifte oss den 8 juli 1949. I dag har vi tre vuxna barn och fem barnbarn.

Det dröjde femtio år innan Kjell ens hemma kunde prata om sina upplevelser. Först efter högtidsdagarna i Berlin med det svåra återbesöket i Sahsenhausen och mötet med den kvinnliga östtyska guiden, började han berätta.

Hösten 1996 hörde den norska ”Stiftelsen vita bussar till Auschwitz” av sig och frågade om han ville bli ett tidsvittne. Han tvekade inte.

– Nu har jag gjort över fyrtio resor. Flera gånger om året åker jag med norska, svenska och finska skolungdomar, lärare och ibland föräldrar, till Auschwitz, Theresienstadt, Ravensbrück och Sachsenhausen, och berättar. Ibland följer Margret med. Vissa har svårt att förstå att jag gör det frivilligt. Men det ger mig mycket tillbaka, att få det ur systemet och att föra historien vidare till ungdomar.

360C_2.jpg

Sachsenhausen 1940, koncentrationslägerfångar återvänder till lägret efter dagens arbete.