Språket Josefs dörröppnare till främmande kulturer

Nyckelorden är tre, överlevnadsvilja, anpassning och språk. Ordningen kan variera. Språket har varit Josefs dörröppnare till de främmande kulturerna. Men utan den starka viljan till anpassning hade språket blivit eftersatt.

”Språket ett sätt att tänka”

– Jag har alltid velat smälta in och känna mig som en del av samhället, vara som alla andra och inte sticka ut, var jag än bott , säger Josef.

Hans första språk är ryska, fast hemma pratade de jiddisch. Allt som allt talar han åtta språk, vissa flytande, andra hjälpligt.

– Ett språk är mycket mer än själva språket. Det är ett sätt att vara och tänka, en nations själ. Genom språken har jag fått insyn i andra länder, säger Josef.

Anpassning har en baksida

Hans talang för språk tror han har att göra med hans öra för musik. Han är frilansande musiker med gitarren som första instrument. De som hört honom spela genom åren förknippar honom med latinamerikansk folkmusik, salsa och bossa nova. För de flesta är han också José från Brasilien.

Inte för att han har haft något emot att berätta om sin bakgrund, utan snarare för att den är så komplicerad och tar sådan tid att förklara. I sanningens namn är det sällan någon som frågat och Josef har anpassat sig.

– Jag umgås mest med svenskar och förstår den svenska mentaliteten, säger han.

Överlevandets anpassning är förstås bra, men den har en baksida. Dörrar till det förflutna stängs och väsentliga minnen faller sakta och omärkligt i glömska. Det är inte utan viss tvekan som Josef öppnar.

Föddes i Ukraina

Josef föddes 1950 i staden Uman i Ukraina. Därifrån kommer hans mamma Dora medan hans pappa Michael är uppvuxen i Piotrkow utanför Lodz i Polen. Föräldrarna träffades i Uman före kriget och bodde sedan en kort tid i Polen.

De hade tur, för 1939, strax före krigsutbrottet den 1 september, lyckades de att ta sig tillbaka till Uman. Men vägen dit var krokig, Josef berättar:

-1937 tillfångatogs och skickades pappa till koncentrationslägret Dachau i Tyskland.

– Han skulle hjälpa en kamrat att hjälpa en polsk judisk flicka vars syster hade försvunnit i Tyskland. Det var komplicerat.

Kontakter på diplomatisk nivå

– När de hade tagit sig över gränsen blev de tillfångatagna av poliser. Flickan försvann för alltid och pappa skickades till lägret. Där fick han utföra mycket hårt arbete. Många blev slagna och sjuka. En del tog livet av sig. Pappa klarade sig tack vare att han hade idrottat mycket och hade bra fysik. Han hade också en utvecklad överlevnadsinstinkt.

– När han släpptes efter ett halvår förstod han först inte varför. Men hans kamrat hade gått till min farmor och berättat. Hon hade kämpat och tagit kontakter på diplomatisk nivå för att få ut honom – detta var ju före krigsutbrottet och det satt nästan inga polska medborgare i Dachau – och till slut lyckats få sin son fri.

– Efter Dachau visste pappa därför vad som höll på att hända i Europa och att de måste fly.

Tog sig till Uzbekistan

1941, strax innan tyskarna invaderade Ryssland och bara några veckor innan de intog Ukraina, lyckades familjen rädda sig undan igen.

– De hade tur den här gången också. Men pappa förmådde inte att övertala mammas familj att följa med. De ville inte lämna allt de hade.

Josefs pappa och hans tre bröder och fyra systrar samt Josefs mamma och hennes två systrar tog sig med tåg till Uzbekistan, där de blev kvar under hela kriget, alla utom Josefs pappa.

Han lämnade de sina och anslöt sig till de allierades armé, som leddes av general Montgomery, och hamnade så småningom i Mellanöstern.

I godståg till Sibirien

– 1947 var han fortfarande kvar i Palestina. Men han längtade efter sin son, min storebror, som föddes i hans frånvaro i maj 1942.

– Så trots varningar och trots att han kände till att Stalin hade likviderat människor, åkte han till Ryssland. Han anlände snyggt klädd, elegant och brunbränd, och såg ut som schablonen av en engelsk spion. Inte undra på att de tog hans pass direkt vid gränsen, innan han förenades med sin familj. Min bror hade hunnit bli fem år.

– Efter tre år, 1950, föddes jag. Strax därefter skickades vi i igenbommade godståg till Sibirien. Jag tror att jag var ett år.

Varför blev ni deporterade?

– På grund av att min far hade varit i Palestina, i väst. Stalin var paranoid.

Vintrarna var kalla

– Vid massdeportationen träffade pappa flera personer som han kände och som hade kommit tillbaka från väst till Ryssland. De hade återvänt till Ryssland för att de var sanna kommunister.

– De möttes av misstänksamhet därför att de hade sett för mycket. De visste att Europa var under uppbyggnad och att där fanns en optimism och framtidstro.

Vad kommer du ihåg från Sibirien?

– Att vi bodde i en liten by utanför Irkutsk. Vintrarna var kalla, 30 till 40 minusgrader. Det tog lång tid att bli färdigpåklädd när jag skulle gå ut.

Mamma lindade in mig med tyg, om armar och ben, innan hon tog på mig de vadderade kläderna och filtstövlar – velenki heter det på ryska. Vi såg ut som små astronauter. Vi åkte pulka.

Ofta ensam hemma

Hur bodde ni?

– I en rysk timmerstuga. Vissa perioder jobbade båda föräldrarna. Min bror gick i skolan. Jag var ensam hemma i många timmar. Jag sysselsatte mig med att stå på en bänk och titta ut genom en fönsterruta.

Minns du några färger?

– I huset var färgerna brunt och grått. Min första fru målade långt senare en tavla, en akvarell, som jag fäste mig vid och som fick mig att återuppleva Sibirien. En interiör från ett timmerhus. Fönster. En pinnstol. En byrå som skulle kunna vara en kamin. Brunt och grått med svagt rosa och blå inslag.

”Det fanns ingen bra mat”

– Jag tror att det bara var vi som bodde i huset – kanske andra – en kvinna kom och bodde med oss och hjälpte till i hushållet. Hon hette Marussia.

Vad var det för människor i byn?

– Förutom ortsbefolkningen, judar, intellektuella och kriminella personer som hade förvisats. Vi tillhörde de som skickades i Stalins sista utrensningar, innan han dog.

Vad är din känsla av Sibirien?

– Att det var relativt tryggt ändå. Kanske berodde det på att min far var en riktig överlevare. Han såg till att vi fick mat och potatis, mest bröd och fläsk. Det fanns ingen bra mat. Vi hade en bekantskapskrets och jag hade lekkamrater.

Pappan blev förman

Ögonblicksbilder?

– En oändlig björkskog. Jag har kortbyxor. Springer. Solen som bryter igenom. En pråm på floden Angara. På väg till andra sidan. Jag är rädd för att den gungar. Det dricks mycket vodka. Rysk dragspelsmusik. Jag håller mig krampaktigt.

– Pappa arbetade på byggen i Sibirien och blev förman för en målarbrigad. Han var duktig och fick göra jobb hemma hos ordförande i arbetsbyn. Efter det fick vi förmåner och ett bättre boende.

Återvände till Ukraina

Efter Stalins död 1953 blev familjen Zammel och andra lägerfångar i Sibirien rehabiliterade.

1955 fick de tillstånd att lämna Sibirien och återvände till Uman i Ukraina.

– Där bodde väl kanske 40.000 invånare. Alla visste vilka som var judar. För mig var det judiska naturligt, vi var ju en judisk familj. Men vi hade inga judiska traditioner. Det var ju förbjudet i Sovjetunionen. Hemma pratade de jiddisch, fast bara hemma.

– Jag kände mig ändå som alla andra när jag började i skolan.

– Pappa var besviken på hur ryssarna hade behandlat honom. Hans ideologiska sympatier mot vänster hade slagits i spillror. Han upplevde sig orättvist behandlad, han som hade gått med i den polska armén och kämpat på samma sida som ryssarna mot tyskarna.

Fick återvända till Polen

Vad var det värsta för din pappa?

– Han jämförde den behandling han fått av ryssarna med KGB-utfrågningarna, som ledde till deportation, med den han fått av tyskarna, som skickade honom till koncentrationsläger.

– De var makthavare med olika ideologier, men med samma metoder.

1959 fick Zammels tillstånd att lämna Ukraina för att återvända till Polen.

Målet var redan då att emigrera till Brasilien, där de hade de en stor släkt. En farbror till Josefs pappa hade flyttat dit redan i början av 1900-talet.

– Pappas alla syskon hade överlevt, men många kusiner hade dött i koncentrationsläger.

”Frihet ett abstrakt ord”

– Vi kom till en liten stad i sydvästra Polen som heter Legnica och som ligger utanför Wroclaw. Vår lägenhet låg nära en rysk kasern.

– Den här städerna hade tillhört Tyskland, men nu var massor av ryska soldater stationerade där.

– Vi umgicks med väldigt många emigranter som precis som vi var på väg. De hade ansökt om att åka vidare till Israel, Kanada, Australien, till i stort sett hela världen. Många pratade också ryska. Därför kändes det inte som det var ett så stort steg att flytta hit.

– Men det var bara judar som fick lämna Polen, det vill säga de som hade släktingar som de skulle återförenas med. De måste också ha en officiell inbjudan.

– Några i familjen läste engelska.

– Skolan var rolig, men den var ett provisorium. Vi skulle ju lämna Polen för alltid. Att det aldrig skulle bli så kunde jag förstås inte veta.

– Pappa var den ende som hade varit i väst var han den ende som visste att det var en annan slags värld som väntade på andra sidan järnridån.

– För mig var ordet frihet ett abstrakt ord utan innebörd. Har man bara levt i ett totalitärt system är det svårt att förstå att det kan vara annorlunda.

Livet präglat av möten och avsked

– I juni 1960 går vi ombord på en stor båt i Marseille.
För en tioårig nyfiken pojke som jag och som nästan bara bott i Ukraina och Sibirien är det mycket spännande.

– Vi gör ett stop i Senegal. Nya passagerare kliver ombord. Första gången jag ser svarta killar blir jag rädd och vill gömma mig bakom mammas kjol. Jag har bara sett afrikaner på frimärken, där de bryter handbojor, vilket givit mig bilden av att afrikaner är världens starkaste folk. I min fantasi är de här mörka pojkarna starka slavar, som ska bli fria samtidigt som jag själv är på väg till friheten. Sedan blir vi kompisar.

– Resan tar kanske två eller tre veckor och jag stortrivs.

– När vi på avstånd anar vår destination Santos i Brasilien går alla upp på däck. På kajen står massor och åter massor av människor och väntar på sina släktingar.

Släkten väntade

– Där uppstår känsloladdade situationer. Många går runt med bilder, många ropar ut namn, många gråter när de hittar varandra. Hela mitt liv har präglats av möten och avsked.

– Så står plötsligt min farbror där på kajen och väntar, iklädd Panamahatt och med en cigarett i mungipan. Vi åker 120 mil i bil till Porto Alegre, där släkten väntar. Det blir ett stort mottagande med fest och mycket mat.

– Mitt liv blir med ens annorlunda, totalt annorlunda.

Stort steg från Sibirien

Brasilien var ett fantastiskt land. Josef lärde sig språket snabbt och anpassade sig i skolan. Han fick hjälpa sina föräldrar när de skulle handla på marknaden.

Här levde hela familjen ett traditionellt judiskt liv, firade påsk, det nya året och andra högtider och Josef började gå till synagogan. Jiddisch var fortfarande språket hemma som alla kunde göra sig förstådda på.

– Steget från Sibirien till Brasilien var enormt. Pappa gav sin in i konfektionsbranschen precis som de flesta andra i familjen.

– När jag skulle fylla 12 år sa en farbror: ”Du José du ska aldrig lämna Brasilien. Du är en riktigt brasilianare och du kan språket.”

Bröt upp igen

– 1963 tog vi avsked av Brasilien. Mina föräldrar hade svårt att anpassa sig. Pappa längtade tillbaka till Polen och mamma efter sina föräldrar i Ukraina.

– Pappa var länge en drömmare och romantiker, mycket nyfiken, lite dumdristig och rastlös. Fram till sin 65-årsdag hade han som mest bott 20 år på ett ställe. Gräset har alltid varit grönare på andra sidan.

– Så snart packades alla väskor på nytt. Vi skulle göra ett försök till i Brasilien. Den här gången gick det bättre för pappa. Han lyckades etablera sig.

– Jag fick min första gitarr och det var nu jag började spela. Allt var musik här och jag kände mig som en riktig brasilianare.

– Men snart skulle vi flytta igen. Mamma hade fått hudcancer och det tropiska klimatet var inte bra för henne. Det var ytterligare en anledning för pappa att vilja lämna Brasilien en gång till. Friheten i all ära men han längtade hem till Polen. Innerst inne tror jag att han led av att han inte var lika framgångsrik som de andra i familjen.

Förföljelsen blossade upp på nytt

– Så en dag hösten 1966, i all hast, nästan i hemlighet tog vi farväl. I efterhand har jag känt att jag aldrig skulle ha åkt. Jag hade tagit till mig landet, musiken och människorna. Varför det blev så här har jag aldrig fått veta.

– Vi kom tillbaka till Lodz. För mig var det som att mentalt sätta på mig en för trång kostym.

– På den här tiden var det verkligen två olika världar, friheten i väst och ofriheten i öst bakom järnridån. I skolan fick min lärarinna mig att framstå som om jag var en idiot. Hur kunde man vara så dum att man återvände frivilligt?

– I Polen hade vi det ändå förhållandevis bra och jag trivdes. Pappa hade en målarfirma. Det var tillåtet att ha ett mindre privat företag. Om inte judeförföljelsen hade blossat upp på nytt hade vi blivit kvar.

Hade pappas äventyrslust

I juni 1969, när Josef var 19 år, flyttade familjen Zammel, som så många andra polska judar, till Sverige. Hans mamma Dora var mycket sjuk.

– Starten blev dålig. Mamma dog efter en vecka. Pappa, min bror och jag vistades hela sommaren på en flyktingförläggning i Lidköping. Sedan flyttade vi till Malmö. Där blev vi hyfsat väl mottagna av den judiska församlingen.

– Jag har alltid sett mig som individualist. Det var en slump att vi kom i grupp som en judisk koloni. Grupptillhörighet betyder ofrihet för mig. Jag har aldrig haft något behov av att stärka mig genom ett kollektiv.

– Visserligen acklimatiserade jag mig och lärde mig språket. Men jag var präglad av vårt resande, älskade att vara på väg och ville aldrig att det skulle ta slut. Äventyrslusten hade jag ärvt från min pappa.

Tycker om att komma hem

– Resandet hade blivit ett sätt att leva, det naturliga tillståndet. Jag längtade efter att komma iväg. När jag fyllt 21 år ville jag göra ett försök att flytta till Brasilien på egen hand. Men det skulle visa sig att jag hade en förskönad bild. Jag stannade bara i tre månader.

– Efter några perioder i Italien, en rundresa i Frankrike och England ändrades något inom mig. Jag fick ett behov av att stanna på en och samma plats och valde till sist att bosätta mig i Göteborg, våren 1976.

– Pappa hade gift om sig och flyttat till Kanada. När han blev ensam igen och sjuk hämtade jag hem honom. Nu bor han på ett äldreboende i Göteborg.

– Förr kände jag en frihetskänsla när jag skulle resa, var som lugnast när jag var på väg. I dag är det annorlunda. Jag älskar visserligen fortfarande att resa men tycker numer om att komma hem. Jag har fyra barn, två pojkar och två flickor som alla är födda här, och en svensk fru.

– Min framtid har aldrig varit planlagd, omständigheter gjorde att vi flyttade.