Judinnan Teodora Lipchytz har ett mycket spännande liv bakom sig. Hon bor sedan 35 år i Bergsjön. Foto: Mats Petersson

Den polska judinnan och vänsterkvinnan Teodora Lipchytz tillhör de många miljoner människoödena under andra världskriget. Hon lyckades klara sig igenom umbäranden, koncentrationsläger och politisk förföljelse för att till slut hamna i Bergsjön i Göteborg. Vårt Göteborg har tidigare berättat hennes mans dramatiska historia. Idag, på förintelsedagen, skildras också Teodoras mycket spännande liv.

”Först ville jag veta om vi fortfarande skulle vara tillsammans, om vi kunde älska varandra.” Kriget var över. Teodora Lipchytz hade klarat sig undan nazisternas värsta grymheter. Hon befann sig i Frankrike när hon läste annonsen i en polsk tidning. I november 1945 återsåg hon sin man Jerzy i Warszawa. Osentimentalt och osminkat berättar Teodora om sitt liv.

Vintern 1944 befann sig Teodora olagligt i Frankrike. Hon greps av polis och internerades. Vid jul det året fick hon permission för att besöka sin ett och ett halvt år gamla dotter i Schweiz. Men Teodora återvände aldrig till fängelset. Istället tog hon sig till Paris och anslöt sig till en hjälporganisation. Hennes uppgift var bland annat att söka reda på och återförena familjer. Många hade redan hittat varandra, men många hade också funnit nya partner, lycka för somliga och stor olycka för andra.

Själv letade hon efter sin Jerzy. De hade gift sig i Grenoble i januari 1940, innan han tog värvning i den franska utlänningsarmén. Senare, när de båda var deporterade, hade hon fått hälsa på honom i ett tvångsarbetsläger. Där, när hon var mycket svag och sjuk, hade deras vägar skiljts och hon hade varit säker på att de aldrig skulle ses mer.

Våren 1945 fick hon ett telegram, där hon uppmanades att läsa en viss polsk tidning i Frankrike. Den innehöll annonsen med Jerzys efterlysning.
Hon blev chockad, och förvånad. Jerzy var i livet. Visste han att han var far till den lilla flickan, Jacqueline? Knappast. Hur skulle han reagera på beskedet?

– En man älskar ett barn som han känner igen. Jag lät ta en bild på mig och Jacqueline. Jag hade Jerzys adress i Lodz i Polen. Han skickade två flygbiljetter till ambassaden i Paris. Men jag kunde inte åka omedelbart, och jag bestämde mig för att resa ensam till vårt första möte. Att komma med ett litet barn hade varit utpressning. Jag ville se vad vi hade kvar, om vi kunde leva tillsammans igen. Jag ville inte ha något av plikt.

Men innan Teodora for köpte hon en fin kostym till Jerzy. Året därpå, till påsk, tog hon deras dotter som skulle fylla tre år till Warszawa. Far och dotter var verkligen mycket lika.

Politiskt engagemang övervakades

Teodora Goldberg, född den 8 juni 1918, växte upp i Warszawa i en bildad icke religiös, assimilerad judisk familj. Hennes mamma hade studerat på Sorbonne och hennes pappa var handelsresande i herrkonfektion.
395A.jpg
”Vi var inte förmögna, men hade det bra så länge pappa levde. Han var snäll. Jag gick i en polsk skola, där ungefär hälften var judar. Varje sommar fick jag och mina två systrar vara på landet i tre månader.”

När Teodora var 16 år, 1934, förlorade hon sin pappa.

– Han hade en livförsäkring, men den räckte inte för att vi skulle klara oss. Min storasyster Lili var konsertpianist och kunde tjäna en del pengar som musikpedagog. Mamma hyrde också ut två rum till familjen Branson från Vilnius.

Teodora och hennes äldre syster Flora arbetade politiskt, Teodora som organisatör av den socialistiska skolorganisationen och Flora som aktiv kommunist. Men i skolan var det inte tillåtet att syssla med politik och allt kommunistiskt arbete var olagligt.

– Jag ville rädda världen och kommunismen var medicin för allt.

Teodora förstod så småningom att hon och hennes syster var övervakade. I maj 1936 tillfångatogs Flora och dömdes till fängelse. Polisen började också intressera sig för Teodora.

Familjen Branson, som hyrde rummen, övertalade då hennes mamma att skicka Teodora till Frankrike. De hjälpte henne att få uppehållstillstånd för att studera i Grenoble och såg också till att hon fick ett hyresrum

Teodoras mamma hade inte känt till döttrarnas politiska engagemang. För henne blev deras engagemang en tragedi.

”Min bästa tid i livet”
72DA_2.jpg
I Grenoble kom Teodora snart i kontakt med ett studentkooperativ, en vänsterorganisation med ett hundratal medlemmar, nästan alla kommunister.
Kooperativet drev bland annat studentrestaurangen. Medlemmarna kunde både livnära sig och hjälpa flyktingar. De ordnade kulturella aktiviteter, hade böcker och dessutom tillgång till ett eget enkelt ställe uppe i Alperna. Där brukade de till och med dansa.

– Detta var min bästa tid i livet.

Här träffade hon Jerzy. Han studerade till civilingenjör och var en skicklig organisatör med ett bra kontaktnät för kooperativet. Han förestod dessutom restaurangen.

– Han uppvaktade mig. Men vi blev först vänner. Han var för mycket erövrare.

Efter ett år började Teodora läsa medicin. Hon och Jerzy blev ett par, trots hennes farhågor – flickorna sprang efter honom – och de flyttade ihop.

– Min mor kom från Polen för att träffa Jerzy. Hon visste inte att jag var politiskt aktiv och hon trodde att han var en någorlunda välsituerad fransman. Några svartsjuka pojkar ringde och berättade sanningen för henne, att jag bodde med en fattig polack från kooperativet. Men mamma var svag för bildning och gav Jerzy pappas guldklocka.

Kriget bröt ut. Jerzy antogs som frivillig i den franska utlänningsarmén. Men innan han for gifte de sig i Grenoble, den 20 januari 1940.

– Vi skrev sedan brev till varandra, varje dag.

Men fransmännen förlorade snart mot tyskarna och Jerzy återvände hem till Teodora och ett Frankrike ockuperat av tyskarna. Klockan sex på morgonen den 5 maj 1941 väcktes de två brutalt av polisen, arresterades och transporterades tillsammans per lastbil till Perpignan i södra Frankrike.

– Där separerades våra vägar och vi expedierades av polis i var sin riktning.

Hamnar i koncentrationsläger

Teodora skickas nu till koncentrationsläger i södra Frankrike. Den 2 juni 1941 anländer hon till fots tillsammans med hundratals kvinnor och barn till Rivesaltes.
Det kalla vattnet kan hon vänja sig vid, den undermåliga maten, de usla levnadsvillkoren, men inte lössen. Av kylan får hon stora sår som inte läker och hon syr sig en filt som ett rör, som hon kryper ned i.

– Rivesaltes blev en lektion i solidaritet. Vi var en grupp kommunister som delade allt efter behov och kämpade tillsammans för att upprätthålla vår mänskliga dignitet.

Här sker nästa mirakel. Teodora arbetar som sjuksköterska på lägrets sjukhus, dag och natt.

– Chefsläkaren, doktor Gérard Lefebvre, var barnspecialist, en grym typ, men han tyckte om mig. Jag gjorde ju honom större. Han litade på mig och jag klarade de hårda villkoren.

På hans avdelning ligger den mycket sjuka 15-åriga spanska flickan Begonia.

En kväll när Teodora ger henne en spruta berättar Begonia att hon finns på en lista över barn som ska smugglas ut ur lägret med en barntransport. Hon är för sjuk för att kunna följa med och uppmanar därför Teodora att ta hennes plats, men att först kontakta doktor Malkin.

– Jag gick till honom; jag kände honom men visste inte att han förde ut barn genom organisationen L’OSE (L’oevre de Secours à L’enfance), barn upp till 16 år; och han sa att jag skulle vara vid lastbilen dagen därpå klockan sex.

Tidigt på morgonen den 19 mars 1942 kliver 23-åriga Teodora Lipchytz upp på lastbilen, som 15-åriga Begonia. En hattask med några få ägodelar är allt hon har med sig.

Göms av vänliga människor

Hon anländer till den protestantiska byn Chambon sur Lignon, där befolkningen gömmer judar undan nazisterna. En läkare i samhället vill ha Teodora på barnsanatoriet. Hon kan ju både ställa diagnoser och sköta patienter. Hon flyttar till hans sjukhem och får ansvar för den yngsta barngruppen. Läkaren förklarar nu att hon aldrig kommer att kunna få egna barn. Precis som så många andra kvinnor har hon förlorat sin menstruation i koncentrationslägret.
4EA6_2.jpg
En dag kommer ett brev från Jerzy. Han har deporterats till ett av de värsta lägren för utlänningar, Camp de Vernet. Han har träffat kamrater från Grenoble och den internationella brigaden i Spanien. De behöver mat och organiserar sig i grupper, som arbetar under mycket sträng disciplin. Ingen får fly.

I augusti ges Teodora tillstånd att hälsa på Jerzy. De får bo hos en polsk skulptör på landet. Hon är mycket svag. Den sista dagen tillsammans gör de en utflykt med båt på en flod, bara de två.

– Sedan kom polis och tog oss till lägret. Vår tid hade kommit.

Flyr till Schweiz

På vägen tillbaka från Vernet väljer Teodora av en ren tillfällighet att hoppa av tåget ett par stationer innan Chambon sur Lignon. Ytterligare ett mirakel? Kanske mod och god intuition? Eller bara tur? På stationen i Chambon väntar polis och tåg till koncentrationsläger.

Än en gång har Teodora klarat sig undan det värsta. Hon hittar ett gömställe hos en familj uppe i bergen.

En dag kommer två pojkar från Chambon sur Lignon för att fotografera henne. När hon sedan erbjuds identitetshandlingar och en flyktväg tackar hon först nej. Hon ska till varje pris tillbaks till Grenoble för att kämpa.

Där vet hon att systern Flora och flera vänner gömmer sig. Flora är sjuk och väger bara 42 kilo. De har inga ransoneringskort för att köpa mat. Det finns inte heller någon motståndsrörelse i Grenoble. Så när Teodora ser sitt namn på listan över judar som ska deporteras, ändrar hon sina planer och bestämmer sig för att ge sig av tillsammans med sin syster.
2254_2.jpg
De tar sig till gränsen med små tåg och byter flera gånger. Från staden Annemasse visar en pojke dem vägen över gränsen.

– Det var sent på kvällen och vi gick över en flod. På långt håll såg vi belysningen från Genève och när vi kom fram var vi helt utmattade. Vi knackade på en dörr för att få tag över huvudet. Mannen som öppnade var polis. Han var snäll och gav oss en säng att sova i över natten.

Dagen därpå hjälper polismannen systrarna att få kontakt med Zürich. De tar sig dit. Flora läggs in på sjukhus. Teodora anmäler sig på polisstationen och skickas till ett flyktingläger i Albeville.

Föder barn mitt under kriget

– Jag mådde inte alls bra i lägret och svimmade en dag när jag gjorde rent golvet. Läkaren sa att jag var gravid. Det var verkligen ett mirakel. Jag var i femte månaden, jag som inte kunde bli med barn.

– När vattnet gick på natten åkte jag med bergbana till ett sjukhus högt uppe i Alperna. Den 6 maj 1943 klockan 18.30 föddes Jacqueline. Hon vägde 3 kilo och 360 gram. Hon var vacker. Ingen trodde att Jerzy var far.
6090_2.jpg
Efter bara en vecka måste Teodora börja arbeta igen. Atmosfären är hård och det är förbjudet att prata med befolkningen i byn.

– Jag hade inte tid med Jacqueline. Vi sov inte ens i samma rum. Alla nyblivna mammor arbetade, men alla matade sina barn själva.

Tvingas lämna dottern ensam

På en vind i ett hyreshus i utkanten av Zürich hittar Teodora en lägenhet med två små rum. Hon hyr det ena till sig och Jacqueline. I Zürich börjar hon studera medicin igen.

Men hon är tvungen att försörja sig också för att kunna betala hyran. Jacqueline lämnas ensam på dagarna, nedbäddad i en korg, bara sex månader gammal.

– Min dotter hade stort tålamod. Ibland tog jag upp henne på taket för att hon skulle få frisk luft. Men en väninna som var läkare sa en dag till mig: ’Du kan inte fortsätta så här.’ Hon övertygade mig att lämna bort Jacqueline till en familj. Det var en stor olycka för mig.

– Kvinnan i familjen som inte kunde få barn hoppades att få behålla Jacqueline för livet. Jag var en dålig mor, men jag älskade min dotter och hon mig.

Engagerar sig i Röda korset

I Zürich befinner sig även polska emigranter, som tillhör den politiska vänstern och som står den kommande polska regeringen nära. Teodora engagerar sig i hjälparbetet för polska Röda Korset och kommer så i kontakt med den amerikanska vänsterorganisationen Unitarian Service Committee, U.S.C, och dess förgrundsgestalt, den kontroversielle Noel Field.

– Vi polska kommunister, som var medlemmar i franska kommunistparitet, blev ombedda att komma till Paris för att hjälpa till.
7E5A_2.jpg

Kriget tar slut. Teodora och Jerzy har överlevt och ska snart återförenas.

Nej, de är inte längre samma människor, men de kan ändå älska varandra.

Här kunde de svåra åren fått ett slut. Familjen är återförenad. Europa står inför en ny epok. Teodora och Jerzy brinner för sina kommunistiska ideal.

– Vi var för naiva och blev olyckliga offer.

Arresteras i Polen

Jerzy arresterades nära Zakopane, 1949, på sin semester.
Teodora bodde på landet med Jacqueline. Soldater kom med en lastbil, gav Teodora order att infinna sig på säkerhetsministeriet i Warszawa, och försvann.

Jerzy var borta. Ingen sa sig veta var han uppehöll sig. En efter en försvann de av Teodoras vänner som haft samröre med Noel Field och hans hjälporganisation U.S.C.

– Av en väninna fick jag höra att Jerzy var arresterad. Fastighetsskötaren kom med hans ryggsäck. Jag kände mig skyldig eftersom jag introducerat Jerzy i de här vänsterkretsarna. Marken försvann under mina fötter.

I tidningar läste Teodora om hur högt uppsatta kommunister fängslades och om avrättningarna i Tjeckoslovakien och Ungern. På sin ständiga fråga var Jerzy fanns fick hon inget svar. Under två års tid var hon i påfrestande förhör och de försökte vräka henne från lägenheten.

– Jag trodde att jag var galen.

En dag gick Teodora till det beryktade Rakowiecka-fängelset och ställde sig i en lång kö för att lämna ett paket. Eftersom de tog emot det förstod hon att det var där Jerzy var.
36EC_3.jpg
Efter det besökte Teodora överåklagaren på hans tjänsterum en gång i veckan. Hon fick alltid samma svar, att Jerzy aldrig skulle komma ut. Josef Swiatlo, en högt uppsatt tjänsteman inom den polska säkerhetstjänsten, sa att Jerzy var angivare och att han hade bekänt.

– Det var det värsta; jag trodde att han var en förrädare och jag beklagade att han överlevt. Jag brydde mig inte om hur länge han skulle vara i fängelset, bara han inte var förrädare.

Efter fem år och två månader fick Jerzy en rättslig process. Han rentvåddes och frigavs i oktober 1954.

– Det var som att födas på nytt.

Teodora mötte honom i korridoren, utanför dörren till domstolslokalen. På gatan stod en taxi och väntade. Jerzy hade på sig sina randiga fängelsekläder, ungefär likadana som i Auschwitz. Teodora hade tagit med hans kostym och på vägen hem bytte han om i bilen.

Fotnot:
Teodora avled den 31 januari 2004 efter en kort tids sjukdom.

15510