Det som kan bli ett av världens största miljöprojekt utreds för närvarande. Utredningen genomförs av den norska forskningsstiftelsen Tel-Tec med stöd av norska, svenska och danska intressenter.Tio miljoner ton koldioxid från industrier i länderna runt Skagerrak kan varje år fångas in, komprimeras till flytande form och via rör ledas ner i slutna hålrum i berget, till exempel tömda oljekällor i Nordsjön.

Att samla in växthusgasen koldioxid redan vid industriernas skorstenar, och sedan deponera den i slutna hålrum, är enligt FN:s klimatpanel en av de viktigaste teknikerna i vårt århundrade för att minska utsläppen av klimatgaser.

Även EU-kommissionen har hög tilltro till proceduren och anser att den är nödvändig för att nå de uppsatta miljömålen.

Nu siktar alltså forskare och industrier i Sverige, Norge och Danmark på att inom tio år kunna genomföra ett koldioxidåterföringsprojekt tillsammans. Det innebär att fånga in koldioxidutsläppen från industrier inom en tio mils radie från mitten av Skagerrak och transportera dem till en lämplig geologisk struktur, med ett hålrum på minst 1.000 meters djup, där koldioxiden kan lagras flytande.

Enorma investeringar

– Tekniken i sig är inte särskilt komplicerad men har en stor potential att minska utsläppen om man får den att fungera och om den kan finansieras i kommersiell skala. Men den kräver kostsamma investeringar, säger Robert Onsander, projektledare på Business Region Göteborg.

I dagsläget räknar man med att det skulle kosta 50-60 euro per ton att fånga in koldioxiden och omvandla den till flytande form, plus 4 till 20 euro i transportkostnader, beroende på distributionssätt och distans.

Finansieringen kan antingen ske skattevägen eller via handeln med utsläppsrätter, om regelsystemen och prisnivåerna justeras för att matcha de stora investeringar som krävs.

– Det finns också juridiska frågeställningar som måste klaras ut, till exempel när man transporterar koldioxiden från ett land till ett annat för lagring. Frågorna om den långsiktiga tillförlitligheten i lagringstekniken måste också få svar, säger Robert Onsander.

Sverige och Finland har inte speciellt gott om geologiska strukturer för att slutförvara koldioxiden, särskilt inte i närheten av källorna som den kommer ifrån, men det har å andra sidan Danmark och framförallt Norge, i Nordsjöområdet.

Industrin är delaktig

– Tidigare avskiljningsprojekt har främst inriktat sig på kol- och gaskraftverk, men nu ser vi också närmare på raffinaderi-, petrokemi- och pappersmassaindustrin. Sammantaget räknar man med att kunna minska koldioxidutsläppen med 85 procent när man använder sig av tekniken, säger Robert Onsander.

Södra Cells massabruk i halländska Värö, Borealis i Stenungsund och Preem i Lysekil är alla föremål för utvärdering om det finns tekniska och ekonomiska förutsättningar för tekniken, liksom Göteborg Energis Ryaverket och sopförbränningsverket i Sävenäs.

– Vi håller fortfarande bara på med förstudien för projektet här i Skagerrak, men inom tio år hoppas vi att det är verklighet, säger Robert Onsander.

Fotnot:
Den 27 januari arrangerar Business Region Göteborg en konferens på Stadsmuseet i Göteborg om den här tekniken, som kallas CCS (Carbon Capture and Storage. Till konferensen väntas några av världens ledande aktörer inom CCS för att diskutera hur långt tekniken kommit i Norden.