Kyliga vindar biter lätt i mina kinder denna vackra vinterdag när jag låter lugna och nästan lite förväntansfulla steg ta mig fram över Kungsgatan. Julen börjar närma sig, och skyltningarna med tomtar och julpynt har redan börjat.

Jag tar mig igenom Göteborgs stressade myller av folk, vår tids kaos. Klackar slår intensivt mot gatan, småbarnsmammor försöker trösta sina gråtande barn, män i kostymer och långa rockar ser nervöst på sina klockor och ger ifrån sig ljudliga suckar. Jag närmar mig mitt mål och tar några första steg på grusgången som leder upp till den stora byggnaden. Där stannar jag upp ett tag. För första gången lägger jag märker till hur vacker och ståtlig den egentligen är, Domkyrkan.

Stäng ute stressen

Jag öppnar en av portdörrarna som gnisslar högt och på min väg in möter jag en kvinna som jag nervöst frågar om man verkligen får gå in här hur som helst. Hon ler mycket vänligt och varmt mot mig och säger att det är klart att jag får. Lättad går jag vidare in i kyrkan, genom det lilla förrummet. När dörren stängs bakom mig, stänger jag ute all stress, allt kaos.

Jag stannar där en stund, längst bak i kyrkan och blickar fram emot altaret. Solen skiner genom fönstret på den guldbeklädda altartavlan. Jag fortsätter att se mig omkring. Vackra skuggor bildas på väggarna och längs golvet. Det är verkligen mäktigt där inne, stort, högt till tak. Jag förvånas lite över att jag som inte är det minsta religiös kan känna sådan rofylldhet här. En känsla av att här ska man visa respekt fyller mig och jag skulle aldrig ha en tanke på att göra annat.

Jag har alltid tyckt att kyrkor är vackra, men jag har aldrig ansett mig ha någon särskild anledning att besöka dem. Jag lägger av mig mina ytterkläder på en av bänkarna. Jag är nästan ensam i kyrkan. En äldre dam sitter långt fram, stilla och tyst. Längst bak sitter en man med blicken upp mot taket. På ett litet bord vid altaret ser jag en adventsljusstake som ger ett leende på mina läppar.

Snart är det första advent, snart är det jul. Härliga, kärleksfulla jul! Jag föreställer mig många människor, julsånger, glögg, pepparkakor och massor av levande ljus. Nästan så att jag kan känna doften av det.

Tre kronor

Det enda som hörs där inne nu är det ekande ljudet av mina klackar när de slår emot det hårda stengolvet. Det får mig att känna mig klantig och dum. Någon annanstans skulle jag aldrig bry mig om det. Lite smått besvärad försöker jag tassa vidare så tyst som möjligt. Jag går i mittgången mellan bänkraderna, ställer mig mitt i kyrkan och ser omkring. Jag ser en skylt som säger ”Förlåten” ovanför ingången till ett litet rum. Bakom de ljusa, tunna gardinerna kan jag skymta levande ljus. Jag går in dit, där kan man för tre kronor få tända ett ljus för det man nu vill.

Några få, men intensivt brinnande ljus finns där. Aldrig förr har jag fått för mig att stå och bara titta på en brinnande låga. Om jag hade haft några ynka tre kronor på mig hade jag nog tänt ett själv.

Plötsligt hörs några flämtanden där utifrån, jag tittar ut och ser hur en man knäböjer och gör korstecknet, visar vördnad för sin gud. Han är upprörd och skärrad över något, därför söker han sig hit. Jag tänkte att liknande har jag endast sett på film, men jag tänkte också att det här kanske fler borde göra oftare. Religiös eller ej. Jag följer med blicken mannens steg fram till altaret där han faller på knä, ivrigt skakandes på huvudet och med hårt knäppta händer. Jag undrar vad som kan ha lagt en sådan tyngd på hans axlar. Tyngden som ser ut att ha lättat när han senare lugnt o sansat går ut i folkvimlet igen.

Helig plats skänker trygghet

När jag sett det, förstår jag vilken trygghet denna heliga plats kan skänka människor. Människor som tror. Människor som vill försöka tro och hoppas på att någon hör, eller människor som bara vill ha stillhet för en stund. Att ta sig en liten paus här från centrums stress och allt julklappsletande är nog inte så fel. När jag sett detta och funderat ett tag, hinner tiden ikapp mig och jag minns att jag måste börja dra mig tillbaka.

Sakta går jag för att lämna kyrkan och dess skyddande väggar. Jag ser mig omkring en sista gång innan jag tar steget ut genom den stora porten. Ut till kaoset igen, men med ett bestående lugn inom mig. Kanske återvänder jag hit någon dag när jag behöver lugn. Lugn efter stormen.

Under vinjetten ”Mitt Göteborg” skriver elever från Munkebäcks- gymnasiets och Studiums medie- och kommunikationsutbildningar.
Dessa skribenter har stor frihet vad gäller ämnesval och upplägg på artiklarna. Materialet är fristående från nättidningen Vårt Göteborgs nyhetsinnehåll.