Mitt i Etiopiens myllrande huvudstad Addis Abeba ligger Agoheld, ett barnhem där hoppet lever trots den enorma fattigdom som finns bland tiggare och gatubarn i staden. Ungefär 150 barn har fått möjlighet till en bättre framtid och för vissa av dem har barnhemmet varit deras sista och ända chans till överlevnad i en mycket tuff miljö.

Abebech Gobena startade barnhemmet för 23 år sedan och hon har valt bort allt annat i livet för att kunna leva för barnen som har blivit hennes liv och hennes hälsa.

–Se det här som ert andra hem, säger Abebech Gobena när hon hälsar oss från Munkebäcksgymnasiets internationella förening, MINF välkomna till Agoheld, barnhemmet som ligger i en av de fattigaste delarna av Addis Abeba.

5DC4.jpg
Så fort vi kommer in på tomten blir jag fascinerad över hur vackert det är. Överallt mellan de färgstarka byggnaderna har de planterat alla möjliga sorters blommor i redan befintliga rabatter och i gamla bildäck och plåtburkar.

I smutsiga Addis Abeba finns denna gröna oas för barnen. Människorna i staden har, precis som alla andra människor, ett behov av att ha det fint och städat runt omkring sig vilket syns tydligt här på Agoheld.

Personalen bemöter oss med mycket värme och kärlek och vissa av dem har tidigare varit barnhemsbarn men stannat kvar för att arbeta. Några av de minsta barnen kommer genast fram och hejar nyfiket när de får syn på oss och vi börjar leka svenska lekar med dem på gården. Först har de ganska svårt att följa med men efter bara en liten stund visar de glatt att de lärt sig hela repertoaren.

Från ingenting till hjälp för många
Verksamheten på Agoheld startade för 23 år sedan när Abebech Gobena var ute på en pilgrimsvandring. Längs vägkanterna såg hon många gråtande barn som satt vid sina döda mammors sidor. Detta efter en mycket svår svältkatastrof som tagit många människors liv.

Hon och hennes man kunde inte få egna barn så hon bestämde sig för att rädda livet på åtminstone några av dessa utsatta barn. Hon tog med sig dem hem och väl hemma i Addis Abeba växte verksamheten.

Till slut tvingade hennes man henne att välja mellan honom och barnen – Abebech valde barnen och det har hon gjort sedan dess. Det som från början bara var en container har idag blivit en plats att överleva på för de cirka 150 barn som idag bor på barnhemmet.

Abebech Gobena har alltid varit en stark kvinna med en enorm vilja och det lyser verkligen om henne. Vid 72 års ålder sviktar dock hälsan något men hon säger ändå:

–Ni i MINF och barnen är min hälsa men tänk inte på den. Bry er bara om Agoheld som institution.

Barnen har blivit som en familj
Barnen på barnhemmet är antingen föräldralösa eller så vet de inte om sitt ursprung. Många av dem har, som spädbarn, blivit lämnade utanför grinden till barnhemmet och personalen har inte kunnat hitta deras föräldrar eller någon annan släkting.

606C.jpg
Barnen bor i olika avdelningar beroende på deras olika åldrar men de får röra sig fritt på hela den kullerstensbelagda gården där de olika byggnaderna ligger utspridda. Barnskötarna finns alltid nära till hands och Abebech själv bor nära de minsta barnen så att hon lätt ska kunna ta hand om dem i fall någonting inträffar på natten.

En mycket viktig sak i Etiopien är att man aldrig är ensam, det är en enorm förlust om man måste vara det. Alla barnen tar hand om varandra på ett mycket kärleksfullt sätt och det är sällan man ser någon som gråter. Eftersom de bor på en begränsad yta lär de sig att samsas och de har blivit som en stor familj.

Inte bara barnhem
I anslutning till barnhemmet ligger Abebech Gobena Primary School. Där går 120 barn från barnhemmet och 195 kommer ifrån närliggande områden utifrån. Skolbyggnaden håller, med etiopiska mått mätt, en ganska bra standard.

Förskolebarnen håller till i en egen byggnad och har tillgång till en lekgård med gungor, ruschkana och klätterställning på rasterna. När vi besöker förskolebarnens undervisning blir vi välkomnade på ett underbart sätt.

”We love you, we love you, we love you so much”, sjunger de i sina röda och något slitna skoluniformer innan de fortsätter med engelskundervisningen som sker på ett sätt som inte går att jämföra med det i Sverige.

I Etiopien är klasserna betydligt större och barnen lär sig genom att härma sin lärare. Om de inte följer med ordentligt på lektionerna får de det mycket svårt eftersom undervisningen i de högre årskurserna enbart är på engelska. Detta gör att många barn tvingas sluta skolan och försämrar då kraftigt sina chanser till ett drägligt liv.

En viktig fråga diskuteras
HIV/aids är ett mycket stort problem i Etiopien, framför allt i Addis Abeba. Man räknar med att 20 procent av den uppskattningsvis fem miljoner stora befolkningen i huvudstaden är smittade och i dagsläget finns det några barn på barnhemmet som är det. Bland annat träffar jag en liten flicka som sjukdomen redan brutit ut på.

Hon har utslag i ansiktet och hon somnar så fort jag lyfter upp henne i famnen. Antagligen var hon smittad redan vid födseln. När jag ser på henne tänker jag på hur fruktansvärt orättvist livet är. Hon har ingen som helst tillgång till några bromsmediciner och hon kommer förmodligen att dö av sjukdomen i ung ålder.

612C.jpgDe HIV-positiva barnen har speciella behov som personalen försöker att tillgodose så gott de kan. Alla barnen sover i samma rum och har alltid en barnskötare nära sig. Istället för bromsmedicin får de honung, något som sägs ha läkande kraft.

Agoheld arbetar också med att informera om HIV/aids och är ett av de få barnhemmen i Etiopien som gör det.

–Vi brukar diskutera HIV/aids. Det är ett stort problem och en mycket viktig fråga, berättar Hanna Alemu, 16 år som genom informationen har fått lära sig hur man bäst undviker att smittas av viruset som årligen skördar många offer.

Framtidsplaner för bättre verksamhet
MINF som arbetar med internationell solidaritet genom praktisk handling har stött barnhemmet ända sedan starten 1981 och barnen ingår, tillsammans med ungefär 250 andra barn i MINF:s fadderbarnsprogram där man som fadder främst bekostar ett barns skolgång.

Trots att Agoheld har hjälpt många barn till ett bättre liv finns det en baksida på medaljen. Barnhem är bara det näst bästa sättet för barn att leva på. Det allra bästa skulle vara om man kunde hitta släktingarna så att barnen kan flytta ut och bo med dem och hittills har ungefär femtio barn placerats ut.

MINF, tillsammans med andra organisationer, stödjer numera Agoheld på ett sådant sätt att de ska kunna ändra sin strategi och bli en institution som hjälper barn i deras hemmiljö. På så sätt kan de hjälpa många fler utsatta barn till ett bättre liv.

Innan det är dags för oss att lämna barnhemmet och dess enorma gästfrihet och ge oss ut på Addis Abebas avgasrika och myllrande gator igen säger Abebech Gobena:

–Agoheld tillhör er och jag känner i mitt hjärta att människorna i Sverige är min familj. Tack för att ni vill hjälpa oss, jag är stolt över er.

5064.jpg

Alla barnen på barnhemmet tar hand om varandra på ett mycket kärleksfullt sätt och det är sällan man ser någon som gråter. Eftersom de bor på en begränsad yta lär de sig att samsas och de har blivit som en stor familj.

Text & Foto:
Erika Hansson
SPMP3B, Munkebäcksgymnasiet

http://www.munkeback.educ.goteborg.se/
29A4.jpg

Under vinjetten ”Mitt Göteborg” skriver elever från Munkebäcks- gymnasiets och Studiums medie- och kommunikationsutbildningar.
Dessa skribenter har stor frihet vad gäller ämnesval och upplägg på artiklarna. Materialet är fristående från nättidningen Vårt Göteborgs nyhetsinnehåll.