Faktum

Faktum är en tidning som är beroende av att den säljer lösnummer, och lever därför ständigt, liksom de som säljer den, under ett mer eller mindre påtagligt hot. Om tidningen ska leva vidare är det viktigt att vi minns vad som höll på att hända så att den inte återigen glöms bort. Jag följde Faktum genom ett av de mest kritiska dygnen.

Hotet

När jag på onsdagseftermiddagen den åttonde september promenerar förbi den provisoriska träingång, vilken leder över den uppgrävda och avgrundsdjupa Hvitfeldtsplatsen, in till nattklubben Nefertiti, ser jag ett ovanligt oansenligt anslag med ett osedvanligt viktigt innehåll: ”Stödkonsert för de hemlösas tidning som hotas av konkurs – RÄDDA FAKTUM!”

Väl hemma (jag har turen att få kalla något så) skyndar jag mig att ringa upp tidningen. Emil Sernbo lyfter luren trots att jag inte ringer på den utsatta telefontiden. Han berättar att det hör till vanligheterna att hans arbetsdag är elva timmar lång. Tyvärr bekräftar han också att Faktum är nedläggningshotat.

När redaktionen återvände efter sommaren upptäckte de att ekonomin var väldigt dålig. Bidragande orsaker till bristen på pengar är en dalande försäljning under våren och ett VM-nummer (sommarens specialnummer för hemlösas fotbolls-VM i Göteborg) som trycktes i en större upplaga än vad som såldes, något som kan bli problematiskt för en tidning som är beroende av att den säljer varje gång.

– Det har gått väldigt fort men krisen borde ändå ha upptäckts tidigare, anser Emil.

– Men nu är det som det är, konstaterar han och vill inte anklaga någon.

Samtidigt är han fast besluten att försöka göra något åt saken. I fredags kallades försäljarna till möte där de fick situationen förklarad för sig.

– Självklart är det fruktansvärt för dem, säger Emil.

Beskedet har gett känslor av besvikelse, upprördhet och oro.

– Det är människor i kris det handlar om. Det är också människor som är vana att bli svikna, menar Emil.

När något sådant här händer så är det lätt att reagera med uppgivenhet eller att förvandla sig till en igelkott med taggarna utåt. Och det är farligt – vägen ned kan vara lika kort som vägen upp är lång. Många försäljare lever enbart för tidningen. Faktum bär ett stort ansvar på sina axlar och fungerar lite som ”motivations- ansvariga” för de hemlösa försäljarna.

Tidningen har funnits i ungefär tre år och har för vissa av de cirka 300 försäljarna blivit något som man kan bygga en vardag kring. Redaktionen består av sex anställda varav tre är heltidsavlönade. Förutom dessa löner så får försäljaren Lennart lite betalt för den krönika som han skriver. Hemlösa köper sedan tidningen för 15 kronor och säljer den för 30. Mellan- skillnaden utgör deras lön.

Hoppet

Samma dag som beskedet om krisen nådde försäljarna så gick Faktum ut med ett pressmeddelande om konkurshotet. De blev snart kontaktade av jazzklubben Nefertiti som föreslog en stödgala.

– Det har gått från 0 till 100 på några dagar, säger Emil.

Något som förklarar varför jag, som sällan missar affischer om klubbar och konserter, inte fått se detta förrän dagen innan. Imorgon, samma dag som galan, ska flyers delas ut. Knappt om tid för att samla ihop folk kan tyckas. Men jag känner mig ändå ganska lugn då jag vet att spelningar med José Gonzales, Jens Lekman och Jmyhaze Beatbox, som är de som ideellt ska ställa upp och spela på festen till förmån för Faktum, lätt blir fyllda.

Nu är biljettpriset för alla tre konserterna endast 100 kronor, men man får gärna ha syftet och intäkternas ändamål i åtanke och betala lite extra.

Ängsligt frågar jag Emil om han tror att det kommer gå att rädda Faktum. Han försäkrar mig att de är fast beslutna att kämpa så länge det går:

– Det måste lösa sig, om vi så måste jobba gratis, men har vi inte pengar att hålla pressarna igång så har vi inte. Men tidningen måste komma ut. Vi har alla ett ansvar – alla göteborgare också för den delen.

Kylig inombords kryper jag ned i min ganska varma säng, i min egen lägenhet och funderar över det där med ansvar och hur långt det sträcker sig. Med hopp om att Faktum ska få finnas kvar och fast besluten att aldrig mer missa att köpa ett nummer, så somnar jag ändå tillslut.

Försäljaren

På torsdagsförmiddagen går jag ned mot Kurs- och tidningsbiblioteket för att leta reda på mannen som de senaste åren stått där utanför och sålt Faktum. Han som ser precis ut så som man som barn fått jultomten beskriven för sig. Han som jag blev varm och glad av att se i färd med att köpa en stor potatispåse i min lokala matvarubutik. Ibland köper jag en tidning av honom, ibland hälsar vi bara, och en gång när jag stressade som mest mellan Kurs- och tidningsbiblioteket och Handelshögskolan, för att få något skolarbete utprintat i tid, tittade han medlidsamt på mig och sa att jag inte borde stressa så mycket.

Av någon anledning har jag känt mig trygg av att han varje dag stått där och sålt sina tidningar. Kanske stillar det mitt dåliga samvete att se att han verkar okej? Nu sitter jag på en bänk och väntar på honom utan att han dyker upp. Jag känner mig orolig. Tänk om han har gett upp? För att inte bli ledsen fantiserar jag ihop att min tomte fått en tomtemora, en spis att laga mat på och ett hem att bo i.

Med de trevliga tankarna i huvudet går jag för att istället prata med den Faktumförsäljare som har Järntorget som sitt område, och som jag tidigare intervjuat för ett skolarbete. Men inte heller han syns till, och efter en stunds tjatande med en tysk turist ger jag upp.

Kämpen

Direkt när jag går av spårvagnen som jag tagit från Järntorget till Valand får jag syn på en kvinna som står och säljer Faktum. Det är Carina. Med tidningen som jag köper av henne får jag en tryckt lapp med överskriften ”Hjälp!” följt av en vädjan om stöd från alla ”Faktums vänner”. 300.000 kronor på mindre än en vecka måste samlas in, annars dör Faktum. Det låter som en enorm summa att få ihop på några dagar men Carina har långt ifrån tappat hoppet.

– Vi hoppas på det bästa!, säger hon.

I fredags nådde alltså den dåliga nyheten henne och de andra. Det kändes självklart för jäkligt, meddelar hon, men med ett litet leende i mungipan tittar hon också lugnande på mig och säger:

– Vi ger aldrig upp, vet du.

Hon berättar att de är ute nu nästan allihopa och arbetar. Så kanske hade de försäljare jag letat efter bara hittat en ovanligt bra sovplats denna natt och tagit sovmorgon.

– Vi säljer som fan, fortsätter Carina.

Jag frågar om vi kommer att ses ikväll på Faktumfesten. Hon svarar tveksamt att hon kommer om hon orkar, men berättar att det är många av dem själva, försäljarna, som pratat om att gå dit och från egen ficka försöka lägga 100 kronor.

Carina har bråttom. Hennes ”gubbe” har ryggskott och de ska iväg till soppköket. Men innan hon går berättar hon glatt om fotbolls-VM för hemlösa som hon deltagit i de senaste åren. I somras var det 25 lag med, bland vilka hennes lag intog sjundeplatsen. En placering som Carina är nöjd med. Hon tycker att hela arrangemanget är bra och att det var synd att jag, ointresserad av sport som jag är, inte varit där och tittat.

Carina avböjer när jag ber om att få ta ett foto på henne. Hon berättar att hon synts en del i media under fotbolls-VM och säger småskrattande att hon egentligen inte alls gillar att synas:

– Det är ju inte alltid som man orkar sköta sig.

När vi sagt hej då och hon gått några steg hejdar hon sig ändå och kommer tillbaka:

– Ta du en bild…

Galan

Vid halv 10-tiden ringlar kön utanför Nefertiti längre än vad den kan göra runt ett-tiden på fredag och lördagskvällar. Då vet alla som stått där och trampat på helgerna att det kan vara kö på över 30 meter. Denna kväll ser jag det dock som något positivt. Det kommer definitivt att bli fullsatt.

Mannen på Pusterviksbiljetter meddelade mig redan i eftermiddags, då jag för andra gången denna dag var inne och köpte biljetter, att det nog skulle bli slutsålt. Och den långa kön är enbart för dem utan biljetter. Mer negativt är det att en man verkar ha nekats inträde och nu upprört står och skriker på någon i Faktumredaktionen.

Inne på ”Nef” är dock stämningen som under en vanlig konsert- eller klubbkväll – fast ännu bättre. I ett hörn sitter några och säljer tidigare månaders Faktum.

– Köp de nummer som du missat.

Konserterna med Lekman, Gonzales och Jmyhaze blir som vanligt uppskattade och vi trängs alla för att stå längst fram, men det känns ändå att det inte riktigt är de som är huvudpersonerna ikväll. Många av oss är här för någonting annat också, och applåderna vi får ge till oss själva, samt att till exempel José säger ”så skönt att man kan samla ihop folk för en så god sak så snabbt” påminner oss om det.

Och i en annan kö, den till tjejtoan, berättar en tjej att hon definitivt gick hit för att stödja Faktum, inte alls för artisterna då hon knappt visste vilka som skulle spela.

Tron

Så når beskedet fram till mig genom allt sorl: Faktum är att Faktum kommer att klara sig! Åtminstone den här gången. Redaktionen pratar uppsluppet med varandra och jag ansluter mig. Vi samtalar lite om varför det blev som det blev, men det känns inte längre som det spelar så stor roll.

Den som mest fångar min uppmärksamhet är istället Göran, Faktumförsäljare som också är en av två som representerar försäljarna i styrelsen. Med en prydlig tröja som sluter runt en stor rund mage, och med ett vänligt leende som omringas av ett stort men välvårdat mörkt skägg, så tror jag först att Göran är en av dem i redaktionen som får åka hem till en uppfriskande dusch och en varm säng på kvällarna efter jobbet.

Men Göran är en av dem som saknar bostad. Ändå visar inte Göran ett uns av bitterhet. Han tror att Faktum kommer att gå styrkt ur denna kris. Att få känna att man har folk med sig kan göra mycket.

– Göteborgarna är underbara, utbrister han och låter verkligen lycklig.

Jag säger inget men jag förstår inte hur han orkar vara så enormt storsint. Han står utan hem – att kräva att de som har ett ska köpa och läsa de hemlösas tidning skulle knappast vara för mycket begärt. Det borde vara en regel och inget man ska bli tackad för. Det är ju min och andra göteborgares bristande ansvarskänsla som lett till att Faktum överhuvudtaget hamnat i fara.

Förhoppningsvis kommer emellertid detta fungera som en varning som gör att vi blir mer eftertänksamma och ansvarsfulla i framtiden. Och jag låter Görans icke- sviktande tro på mänskligheten få inspirera mig.

– Jag märker att du vill mig väl, säger han till mig, och det var länge sedan några ord fungerade så stärkande.

Kärleken

Emil Sernbos tro på att människor vill väl har däremot, under den gångna veckan, varit i gungning. Som tur är har även hans tro blivit återupplivad ikväll. När jag får lite av hans tid har han redan varit uppe på scenen och kons- taterat att just som man förlorat tron på mänskligheten så får man tillbaka den igen.

Emil är betydligt lugnare och gladare idag än vad han var igår, och jag är övertygad om att det inte enbart beror på att vi befinner oss i en bar. Liksom han dagen innan bekräftat för mig att Faktum var i fara intygar han nu att faran är avblåst. I alla fall för en tid framöver – nästa nummer kommer att kunna tryckas.

Snart är Emil uppe på scenen igen:

– Jag säger bara ett ord – Kärlek. Och om inte det här är början till revolution så vet jag inte vad som är det. Nu dansar vi…

Kanske kommer vi inte få ro att dansa någon längre tid, men denna natt kan vi svettas ut våra bekymmer och med musiken röra oss fram till morgonen. För även om en tidning som Faktum löser långt ifrån alla problem för människor utan hem, så kan den nog vara till stor hjälp för vissa att leva vidare.

När jag på fredagseftermiddagen, på väg hem från skolan, går förbi Drottningtorget så står han faktiskt där – jultomten. Han har bytt försäljningsdistrikt – inte gett upp.

Text & foto:

Kommunikation och media Lindholmen

Under vinjetten ”Mitt Göteborg” skriver elever från Munkebäcks- gymnasiets och Studiums medie- och kommunikationsutbildningar.
Dessa skribenter har stor frihet vad gäller ämnesval och upplägg på artiklarna. Materialet är fristående från nättidningen Vårt Göteborgs nyhetsinnehåll.