Pölarna på betonggolvet stinker. Ingen kommenterar dem, alla vet vad de innebär och försöker låta bli att rynka på näsan. MINF (Munkebäcks Internationella Förening) är på besök på Fistulasjukhuset i Addis Abeba, Etiopien.

Sjukhuset, som är till för förlossningsskadade kvinnor från alla delar av landet, ligger ett stenkast från lyxhusen. Dessa i sin tur ligger vägg i vägg med ruckel av korrugerad plåt som människor kallar sina hem.

Det känns, så fort vi kommer in på gården. Här finns styrka och glädje mitt i misären. Den typiska fistulapatienten är en ung flicka som på grund av bland annat undernäring inte kan föda sitt första barn – bäckenet är för trångt helt enkelt. Barnet dör till slut i magen och kan födas fram efter många dagars hårt förlossningsarbete.

5376.jpg
Barnet lämnar, förutom skammen över att inte kunna föda ett ”riktigt” barn sin mor med ett hål på urinblåsan. Pölarna på sjukhusets golv kommer av just detta. I takt med att hon äter och dricker rinner urinen rakt ut och hon stinker. Hon blir bortstött av sin man och ofta lämnad ensam av alla.

– I Afrika är man aldrig ensam. Det är ett stort nederlag att tvingas vara det, säger Ruth Kennedy som visar oss runt på detta sjukhus av hopp, där man med ett enkelt kirurgiskt ingrepp befriar fickorna från lidande.

Kennedy är barnmorska och har här hand om bland annat den viktiga representationen utåt. Hon är född i Skottland men har bott lite varstans på vårt klot.

Tusen om året får livet tillbaka

De kvinnor som lyckats ta sig hit sitter utanför på bänkar, väntande på att det ska bli deras tur att få livet tillbaka. Det uppskattas att nio tusen kvinnor per år drabbas av fistula i Etiopien.

De allra flesta hör aldrig ens talas om denna möjlighet och gör de det så är chansen att de lyckas ta sig hit mycket liten i detta vidsträckta, fattiga land med usel infrastruktur. Runt tusen kvinnor om året blir hjälpta på Fistulasjukhuset varje år och personalen anstränger sig för att ta emot så många som möjligt.

2C04.jpgDe väntande vill gärna bli fotograferade och ett litet charmtroll på kanske fyra år lyckas komma med på nästan alla bilder. Vi ser in genom sjukhussalens öppna dörr. Där inne ligger flickor som fått sin operation (att laga en patient kostar tusen kronor och är gratis för henne) på rad i sina sängar i den ljusa lokalen.

By på landet för obotbara

Många av sjuksystrarna som skyndar mellan dem är före detta patienter som haft så svåra skador att de inte kan bli helt friska och valt att viga sina liv åt att hjälpa andra i samma gräsliga situation som de själva befunnit sig i. Tjugofyra av de ”obotbara” bor idag ute på landet i byn som kallas Desta Mender (Village of Joy). Det finns hundra platser i de nybyggda villorna som ger husrum för hela livet.

Dessa kvinnor lär sig olika typer av broderier och ger projektet och Fistulasjukhuset en inkomst. De går även i skolan på vardagarna där de lär sig engelska, amarinja och matematik. Allt på denna plats är fint ordnat. Men jag kan inte låta bli att fundera över deras framtid. Hur känns det att veta exakt hur resten av ens liv kommer att se ut?

Ruth Kennedy, en underbar kvinna med glimten i ögat, börjar med att berätta att det genom diverse miljonärer och andra donatorer ska öppna flera kliniker runt om i landet dit flickorna kan ta sig, så att deras långa vandring till hjälpen blir kortare.

Vi går runt i salen och Kennedy försöker berätta om hur en operation går till, men blir fullständigt överröstad av en flicka som pratar i telefon. Nej, hon skriker i telefon. Kennedy skrattar och förklarar att så gör de allra flesta.

7954.jpg
–Jag menar, tänk hur långt bort den hon pratar med är! Det är väl klart att man måste ropa högt för att den ska höra…, säger hon och vi stämmer in i skrattet.

En kultur helt olik vår egen

I Afrika föder man barn på huk och efter flera dagar i den positionen får flickan ofta nervskador som gör att hor krampaktigt drar upp benen i fosterställning. Tiden går och till slut blir hon alldeles böjd i sin kroppshållning. Detta måste åtgärdas och Ruth Kennedy leder oss genom blomdoftande gränder till ett rum där fysträning bedrivs för att räta ut och stärka förtvinade muskler.

Här undervisas flickorna, som allt som oftast är analfabeter, i att läsa och skriva och angående kvinnans rättigheter och familjeplanering. Så fort de är friska nog, är de uppe på benen och hjälper till med allt möjligt. Det är viktigt att peppa dem inför hemfärden redan från början.

I Etiopien är det en skam att behöva söka sjukhusvård och många drar sig för att påbörja den långa och slitsamma resan till sjukhuset som kan ta upp till ett år. När de sedan väl kommit hit vill många inte åka hem igen, trots att sjukhuset betalar resan för dem. De känner sig kränkta av byn som stött ut dem och känner att de inte har något att återvända till.

Alla bidrag gör skillnad

Sjukhuset har funnits sedan 1974 och borde vid det här laget kunna vara självförsörjande som privatklinik, men enligt en av grundarna, Catherine Hamlin, som vi talar med en stund på gårdsplanen, kommer det aldrig hända.

Patienterna har helt enkelt inte råd att betala för sig, det har ju knappt råd att komma hit, så sjukhuset kommer alltid vara beroende av bidragsgivare, så väl privatpersoner som organisationer.

– Det spelar ingen roll hur lite du ger. Allt spelar roll och gör skillnad! säger hon och citerar sin bortgångne man som i sin tur citerade bibeln: ”Whatever you did for one of the least of these – you did for me.”

5646.jpg

I sjuksalen ligger de nyopererade kvinnorna.

Text & foto:
Maria Roskvist
SPMP3B, Munkebäcksgymnasiet

http://www.munkeback.educ.goteborg.se/
2BD2.jpg

Under vinjetten ”Mitt Göteborg” skriver elever från Munkebäcks- gymnasiets och Studiums medie- och kommunikationsutbildningar.
Dessa skribenter har stor frihet vad gäller ämnesval och upplägg på artiklarna. Materialet är fristående från nättidningen Vårt Göteborgs nyhetsinnehåll.