Gårda

Det hänger regn i luften. Husväggen är skrovlig och den gula färgen på träpanelen har flagnat. Skyltar visar att där funnits galleri, speceri- och delikatessaffär. På båda sidor om fabriksgatan, i den så kallade fyllelängan, kantas vägen av de karaktäristiska landshövdingshusen.

Hus som är byggda på tidigt 1900-tal när Göteborg eldhärjats och en ny lag införts där man bara fick bygga trähus i två våningar, vilket man kom runt genom att bygga den första våningen i sten.

Dörren till trapphuset sitter hårt, väl innanför slås man av känslan från en annan tid. Den spiralfomade stentrappan övergår i ett mörkt träslag. Varje våning har flertalet dörrar, en av dem leder till en gemensam toalett.

Gemensamt dass på gården

Första dörren till höger. Anders bor här. Köket vi sitter i lutar, diskbänken är låg och det finns ett kallskafferi. Det smäller till när varmvattnet vrids på, och det flammar till inuti den gasdrivna varmvattenberedaren.

Från köksbordet kan vi se in i lägenhetens alla rum, hallen, vardagsrummet och sovrummet, som mer kan liknas vid en sovalkov. Dörrar och fönster har den gamla stukaturen och möblerna ser ut att tillhöra den ursprungliga inredningen.

Han skruvar lite på stolen, tittar sig omkring och beslutar sig för att öppna fönstret. Ute på gården står några cyklar parkerade, i mitten ett sophus i trä, några stora almar. En matta hänger över tvättställningen.

– Förut fick dom skita ute på gården, säger han och bryter tystnaden. Då fanns här ett gemensamt dass mitt ute på gårdsplanen. Han talar långsamt och blicken vandrar iväg ut på gårdsplanen.

Fönstren på huset mittemot sitter på olika höjd och ser ut att vara placerade på måfå. När vi sitter där och tittar ut, öppnas plötsligt en dörr vid ena gaveln, en äldre man bär en handduk över armen, han korsar gårdsplanen och försvinner in i trapphuset på andra sidan.

– Det är tre trappuppgångar som delar på duschen, Det finns nog en och annan som använder våtservett.

Ljudet från en tv-apparat avslöjar att grannen kommit hem. Det är bara en tunn gipsvägg mellan lägenheterna.

– Slår man i en spik så bara smular det.

– Men så ska det vara, här i de inbodda kvarteren.

Den som har bott här längst är Alic. Hon öppnar dörren, iklädd en blommig blus. Hon ler och välkomnar oss in. Stora kristallkronor hänger i taket, och lägenheten är klädd i persiska mattor, broderade gardiner och välsmidade möbler. Idag är hon en lokalkändis i gårda, hon flyttade hit när husen var nybyggda i slutet av 1930-talet.

”Jag tycker jag har fina tavlor”

– Jag ser dåligt nuförtiden. Det räcker inte med att man ska bli gammal utan även döv och blind. Synen är min största förlust. Trots det småspringer hon framför oss in i vardagsrummet, med händerna känner hon sig fram.

– Livet har sin gång. Huset står kvar, men gårdaborna är några andra, säger hon medan hon sätter sig tillrätta in en av sametssofforna. Hon ser skör ut där hon stöttar sig mot några mjuka kuddar.

– Idag är här mycket ungdomar, dem tycker jag om. De måste väl tro jag är en kärring på över hundra. De är så hjälpsamma och tar mina kassar upp för trapporna. Hon bor högst upp i huset, på tredje våningen.

– Jag tycker om den öppna ytan, det är få lägenheter som är så här fina, om jag får säga det själv. Jag har haft tur. Jag har inget standardhem. Vi har aldrig haft så mycket pengar, men man har ju samlat på sig en del genom åren, det har blivit lite ihop plock. Hon fortsätter berätta ivrigt om lunchrummet hon skötte om i över trettio år.

– Sysslorna var stekpannor, grytor och kastruller, så var det kontakten med gästerna, det har lärt mig att bli en människokännare. Där träffade jag min bästa väninna. Med henne har jag skrattat mycket i mitt liv. Jag hade en faster som sa till min far ”Hur står herr Fridman ut när de sitter och flinar och flabbar så jämt? och pappa svarade: ”Låt dem vara glada, sorger och bekymmer kommer tids nog”.

– Med åren har folk ramlat bort, det är fruktansvärt att se sina vänner grävas er. Det känns som att slita bort en bit från sig själv. Men det är tur man inget vetat i förskott. Då hade man behövt bekymra sig två gånger.

– Jag har varit rikt begåvad av vänner och det är jag tacksam för. Då har man skött sig. Vi var tolv flickor som umgicks när jag var ung. Vi kallade till symöte, men jag tror aldrig att vi sydde något. Sedan gifte jag mig och tog hand om hus och hem. Min man var även väldigt duktig på att hjälpa till i hemmet. Han var välkänd här i Gårda för att han var så pratglad och kunde sjunga visor. Vi gick till konstmuseet nästan varje söndag. Jag har alltid intresserat mig för konst.

Trafiken brusar ständigt

– Jag tycker själv jag har fina tavlor, om man får säga det? Hon nickar ut i rummet. På väggen hänger målningar i olika storlekar, färger och stilar.

– Vilken tavla tycker du är finast? Jag ska se vilken konstsmak du har…

– Jag har en som är målad av en fin konstnär, de andra är väl mer eller mindre gjorda av klåpare.

Det andas historia om sakerna i rummet.

– Idag ser livet annorlunda ut, men jag är inte död ännu. På bordet ligger ett förstoringsglas och ett par glasögon som saknar ena bågen. Jag läser tidningen varje dag, även om det är svårt. Man måste vara med. Jag talar även mycket i telefon, det räknar jag som mitt nöjeskonto.

Man kan höra trafiken från E6 när samtalet tystnar. Ett ständigt brus. Kontrasten mellan det gamla och nya Gårda görs särskilt tydligt vid kvällsrusningen. De stora rivningarna skedde på 1960-talet när det skedde trafikomläggningar och arbetarkvarteren byttes ut mot kontor och parkeringshus.

Fabriksgatan började användas som genomfartsled för alla de som skulle komma att arbeta i den nybyggda delen av Gårda där husen är klädda i rostfritt stål och glas.

Tiden stannar

De gamla arbetarkvarteren har uppfattats annorlunda av olika samhällsklasser, tidigare anseenden om de nedgångna miljöerna eller ”slumkvarter” var att de utpräglades av låg standard, var stökigt och rörigt, fylleri och hård trafik.

Ett område som idag fått fastighetsägare och affärsidkare att se pengar regna från himlen i och med dess strategiska centrala läge intill stadens största huvudattraktioner, Svenska mässan, Scandinavium, Ullevi och Liseberg.

Gårda är en nästintill helt nyanlagd stadsdel, med undantag från dessa sista landshövdningshus, som också ska bort. Istället ska det byggas ytterligare två parkeringshus bredvid det första parkeringshuset.

– Här utanför går motorleden, berättar Stefan, ägaren till Nostalgi-affären på hörnet.

Faller i glömska

– Alla hastar förbi åt olika håll och har en galopperande stress inombords. Kommer man in här så stannar tiden. Det är väl lite av charmen med hela området.

– Det här har varit Edit’s café på 30-talet, om jag inte minns fel. Men det är svårt att föreställa sig hur livet var, alla dessa knegarfik där man kunde få falukorv, pilsner och stekt ägg. Det skulle vara kul att pressa ut ett och annat ord ur väggarna.
– Det är inte av vinstintresse man håller dessa hus vid liv. De är av kulturellt värde. Något jag tycker är värt mer än pengar.

Hos kommunen vet de knappt vilken gatan är när man pratar om att de behövs nya fönster eller att taket måste läggas om. Men de är blixtsnabba att hitta hit när de ska lappa bilarna.

– Den dag det bara är parkeringshus här kommer folk att bli nostalgiska och tänka vad fint här var. Idag är området utlämnat. De låter det sakta men säkert falla i glömska.

Ljuset från fönstren speglas i den blöta asfalten. Vägen tillbaks mot stan leder fram till mölndalskanalen, en liten å som tidigare använts som transportled men som utsatts för dumpat avfall och sedan ansetts vara Sveriges mest förorenade å. Idag paddlar en klunga änder förbi, obekymrade om vad som utspelar sig runt omkring dem.

Mellan de två lägenheterna finns dörren till en gemensam toalett.

Text: Lisa Ekeberg
Bild: Anna-Tova Gyllin
Kommunikation & media 2003
Studium Hisingen

Under vinjetten ”Mitt Göteborg” skriver elever från Munkebäcks- gymnasiets och Studiums medie- och kommunikationsutbildningar.
Dessa skribenter har stor frihet vad gäller ämnesval och upplägg på artiklarna. Materialet är fristående från nättidningen Vårt Göteborgs nyhetsinnehåll.