Munkebäcksvarvet

Kålltorpskolans Daniel Gustavsson sprang hela fem varv runt sponsorloppet Munkebäcksvarvet på onsdagen. På fritiden spelar han innebandy och fotboll och tycker om att röra på sig.

– Det är kul att springa och man hjälper de förlossningsskadade kvinnorna i Etiopien. Jag var ensam på banan de sista tre varven, men jag hade bestämt mig för att jag skulle vinna, och det gjorde jag.

Efteråt väntade ett rejält mål mat och en varm dusch för Munkebäcksvarvets nye mästare. Och sedan kommer Daniel att få en pokal för sin starka insatts.

Många deltagare

Det var många som kom för att delta i Munkebäcksvarvets sextonde upplaga. Starten gick från ett soligt Munkebäcktorg där det bjöds på musikunderhållning, fika och energimassage.

Loppet anordnades av organisationen MINF (Munkebäcks internationella förening) som består av elever och lärare på gymnasieskolan. Det är ett sponsorlopp där företag kan skänka en summa på minst 500 kronor eller bidra med 50 öre per/person och sprungen kilometer.

Det är öppet för alla och man gå, springa eller åka inlines runt slingan på fem kilometer. Varje varv inbringar omkring 80 kronor som oavkortat går till Fistulasjukhuset i Etiopien.

Där hjälps förlossningsskadade kvinnor till ett bättre liv genom en operation som där kostar endast 1.500 kronor. Denna operation inkluderar en sjukhusvistelse på tre veckor och skulle den istället genomföras i Sverige skulle den kosta upp till 100 gånger mer. Många kvinnor har tack vare denna behandling kunnat återgå till ett normalt liv. En behandling som utan biståndshjälp aldrig vore möjlig.

Sprang in 64.000 kronor

Rekordmånga deltagare ställde upp i årets Munkebäcksvarv. Hela 1.200 människor sprang tillsammans 704 mil. Detta kan jämföras med förra året då 800 deltagare sprang 424 mil.

Årets varv drog in 64.000 kronor till Fistulasjukhuset i Etiopien. Denna summa räcker till operation för cirka 50 stycken förlossningsskadade kvinnor. De kan nu åter få ett normalt liv.

MP3T
Munkebäcksgymnasiet

Munkebäckselever hjälper utsatta i Etiopien

Mitt i misären finns det ändå hopp. I ett av världens fattigaste länder, Etiopien, lever de flesta på existensminimum. Många i väst engagerar sig för att de ska få en drägligare tillvaro, däribland elever och lärare på Munkebäcksgymnasiet.

För nästan 20 år sedan bodde Karin Sandgren, egentligen lärare på skolan, i Etiopien med sin man som arbetade där tillfälligt. De bodde granne med en fabrik där alla anställda var handikappade.

De flesta hade dragit på sig dessa åkommor under den tid då landet löd under en marxistisk diktatur och det var krig. Under Karins vistelse där så bodde de i små ruckel utspridda över hela Addis Abeba, landets slumaktiga huvudstad.

Handikappad med arbete – en lyx

De flesta hade en familj att försörja och ville göra deras misär mindre genom att arbeta, och tjäna ihop lite pengar. Att ha ett arbete är något stort i Etiopien, särskilt om man är handikappad, och de tog sig till fabriken så gott det gick varje morgon.

Karin upplevde dem som väldiga trevliga och lånade ibland deras telefon, eftersom hon och maken inte hade någon. Hon blev mer och mer engagerad i dessa människors situation.

Efter ett tag tröttnade fabriksarbetarna på sina långa resvägar och bildade en förening för att samla ihop pengar till att bygga sig några hus i närheten av arbetet. Eftersom fabriken inte låg i något attraktivt område för bosättning, gick kommunen med på att ge dem tomter till husbygget.

Efter ett antal år kom de igång och i samma veva åkte Karin hem till Sverige igen.

Förr högkultur, nu ett u-land

Etiopien är ett av världen äldsta länder, ett gammalt högrest samhälle som vi i Sverige haft bra kontakt och täta förbindelser med under lång tid. Landet är nu ett av de fattigaste i hela världen, och är i enormt behov av hjälp utifrån.

Vi i Sverige har länge varit ivriga biståndsgivare och under tider av behov har vi stöttat dem. Vår före detta statsminister, Olof Palme, var till exempel väldigt engagerad i integrationsfrågan mellan de svarta och de vita, speciellt i Sydafrika.

Detta medförde att när apartheidsystemet föll där, så smittade fallet av sig på en stor del av Afrika, däribland Etiopien.

– Många etiopier har Olof Palmes porträtt på väggen, säger Bengt Karlsson, lärare på Munkebäcksgymnasiet och eldsjäl bakom Munkebäcks Internationella Förening.

Den siste diktatorn i Etiopien, Haile Selassie, tog hjälp av oss innan han avsattes genom en militärkupp 1974. Det etiopiska folket uppfattar svenskarna som snälla och engagerade. Det var troligen därför som arbetarna på fabriken i Addis tog kontakt med Karin när det blev inflation i Etiopien, och pengarna de samlat ihop till husbygget plötsligt inte var värda något längre.

– Våra hus står som obakta bröd i ugnen. Kan du inte hjälpa oss att baka klart dem? undrade de när Kain var nere i Etiopien en andra gång.

Munkebäcks InterNationella Förening

När hon kom hem samlade hon skolan i aulan och berättade om dessa människor och deras öde. Detta var 1986 och det rådde högkonjunktur i Sverige.

Alla var väldigt öppna för solidaritet och tyckte att de hade råd att skänka till bättre behövande. Sett ur denna vinkel så kom ropet på hjälp från Etiopien väldigt lägligt och MINF, Munkebäcks InterNationella Förening, startade.

I stadgarna står bland annat att medlemmarna ska verka för internationell solidaritet genom handling. Föreningen, bestående av elever och lärare på skolan, började sitta arbete med att få ihop pengar till de handikappade etiopiernas hus.

Det första projektet bestod i en föreställning i aulan som drog ihop 10 000 kr i biljettpriser. Efter detta följde en loppmarknad och några lotterier.

Statsministern engageras

Man tog också kontakt med andra organisationer och några elever skrev ett brev till Olof Palme. Läget i Etiopien förvärrades, och folk stal byggnadsmaterial från huskropparna, i desperat behov av bränsle.

Landet ligger på 3000 meters höjd över havet. Detta gör att det är ruskigt kallt på natten, och lika kallt som det var på natten är det varmt på dagen.

Palme svarade på brevet, och han tyckte att hjälpen till dessa människor var en mycket bra ide, han uppmuntrade elevernas engagemang. Statsministern talade med SIDA, Sveriges statliga hjälporganisation som bidrog med 400 000 kr till projektet.

Detta var ett av de sista dokument Palme hann underteckna innan han blev mördad. Men trots pengarna från SIDA så fattades det en del för att få husen färdiga.

Sponsorlopp- en strålande idé

Med inspiration från det första sponsorloppet någonsin, genomfört av en engelsman, började en idé om att göra något liknande ta form i Bengt Karlssons huvud.

Idén utvecklades till realitet, och för att inte krångla till det med polis och spårvägar så beslöt man sig för att lägga loppet i Munkebäck. Detta var det första loppet i sitt slag i Sverige, så det fick mycket uppmärksamhet och gav verkligen skolan ett ansikte.

Förberedelserna inför det första loppet var noggranna, och Bengt hade varit inne i alla klasser och peppat eleverna till att springa.
36 000 kr rullade in genom det första Munkebäcksvarvet och sedan dess har man arrangerat lotterier och andra småsaker. Dessutom har det sprungits fler varv.

För solidaritet genom handling MINF

En grupp från skolan åkte ner med och överlämnade pengarna när de fått in tillräckligt, och idag finns en god kontakt med fabriksarbetarna, som numera klarar sig själva ekonomiskt.

Idag stödjer föreningen två andra projekt i Addis Ababa; ett fadderbarnsprojekt och ett sjukhus för förlossningsskadade unga kvinnor, Fistulasjukhuset.

Och Karin Sandgren då? Hon är idag pensionerad men arbetar fortfarande inom MINF.

Maria Roskvist
Spmp2b, Munkebäcksgymnasiet

Etiopisk barnmorska besökte Munkebäck

Ruth Kennedy lät ingen tid spillas på att förklara vem hon var. På en stor duk var en stor bild på en etiopisk flicka med ett plågat utseende. Efter ett tack till Sverige för dess bidrag till verksamheten började hon berätta om hur livet är för etiopiska kvinnor.

Från sex års ålder gör kvinnorna i Etiopien allt tungt arbete. De plöjer, sår, skördar, bär, hämtar vatten, lagar mat och bygger i viss mån hus. Detta tunga arbete tillsammans med faktumet att de alltid har för lite mat gör att flickorna inte växer.

Kännetecknande för en flicka i Etiopien är att hon är just ung, liten, undernärd och inte läskunnig. De förblir små hela sitt liv, medan pojkarna växer.

Det enda pojkarna gör är att kasta sten på kråkor hela sitt liv. De måste nämligen skydda boskapen från kråkorna.

Redan vid nio år kan flickorna bli bortgifta och gravida vid 13 år, och här börjar problemet. När de ska föda sitt barn är inte bäckenet färdigväxt, så barnets huvud fastnar när det ska ut.

Barnet föds dött

Modern ligger i värkar i tre dagar, men barnet sitter ohjälpligt fast. Först när barnets mjuka kranium kollapsar kan hon föda fram det, men då är det dött sedan länge tillbaks.

Och skadorna på urinblåsa och i vissa fall ändtarmen är redan gjorda. Det är nu det riktiga helvetet börjar.

Utslängda ur sin by, förskjutna av sin man, ensamma och övergivna. Ingen vill vara i närheten av en kvinna som ständigt luktar urin. Vissa kvinnor som kommer till sjukhuset har stora hål på baksidan av sina klänningar, eftersom ammoniaken har frätt sönder tyget.

Hjälp finns att få

Som Ruth beskrev det:

– Tänk dig att du har fött fram ett dött barn, du luktar, ingen vill veta av dig, du får inte gå till brunnen för att alla är rädda att du ska förgifta vattnet, du är instängd i en hydda, ensam och ditt liv verkar vara slut. Och du är bara tretton år.

Som tur är finns det hjälp. Fistulasjukhuset i Addis Abuba hjälper just dessa förlossningsskadade kvinnor så att nära 93 procent blir helt läkta. När de kommer till sjukhuset sitter de själva någonstans bortanför alla människor.

Andra dagen sitter någon bredvid, och tredje dagen gör de i ordning varandras hår. Det är som att ”hon luktar precis lika illa som jag, så då är det ok”, förklarade Ruth med ett varmt leende.

Personalen peppar dem

Sjukhuset har kirurger som faktiskt är några av de främsta i världen på den typen av kirurgi. Först får sjuksystrarna förklara varför kvinnorna läcker, och vad de tänker göra åt saken.

Eftersom kvinnorna är outbildade vet de knappt hur kroppen fungerar. Efter att de blivit opererade skickas de tillbaka till byn där de kom ifrån, och de uppmanas att tala om för så många som möjligt var hjälpen finns.

Naturligtvis är detta svårt för kvinnorna, eftersom de har sina enda vänner i sjukhuset. Men personalen ger de nya klänningar, peppar dem och betalar resan hem, det vill säga ger dem livet tillbaka.

När de kommer tillbaks till byn är det dans och festligheter, och flickan kan börja leva igen.

Leendet bästa belöningen

Ruth nämner att det är det bästa jobb hon har. Att få hjälpa unga flickor att börja leva igen är något fantastiskt. Och de leendena de ger när de är friska och glada är bättre än någon belöning på denna jord.

Så hon uppmanar alla i aulan att springa ett Munkebäcksvarv och därigenom göra så att dessa vackra leenden kan bli ännu fler. ”Det finns inget vackrare”, sa hon.

Det leende som prytt Ruth under hela hennes framträdande blir bredare än vanligt, och sedan kommer en lång applåd. Den dagen ökade nog antalet anmälningar på Munkebäcksvarvet med några hundra.

Mika Dempe
Mp3t, Munkebäcksgymnasiet

http://www.munkeback.educ.goteborg.se/

Under vinjetten ”Mitt Göteborg” skriver elever från Munkebäcks- gymnasiets och Studiums medie- och kommunikationsutbildningar.
Dessa skribenter har stor frihet vad gäller ämnesval och upplägg på artiklarna. Materialet är fristående från nättidningen Vårt Göteborgs nyhetsinnehåll.