Jag har en vän som går en kurs som heter mental träning. En kväll när vi satt och fikade så sa hon till mig att jag skulle prova att göra allt långsammare en dag. Inte stressa upp från sängen, inte springa till bussen och så vidare.
Min första insikt morgonen efter var att jag har en gräsmatta utanför mitt hus – en mycket fin och välvårdad sådan. Jag har under mina tio år i samma hus aldrig riktigt lagt märke till den. Eftersom inte särskilt många hus mitt i centrum har det så har jag alltid antagit att mitt hus inte heller har någon.
Mötte en vän
När jag stod där och studerade min nyvunna gräsmatta så såg jag hur spårvagnen kom på andra sidan gatan. Min första instinkt var att springa men sedan ångrade jag mig och gick lugnt bort och tog nästa.
Det var ett bra val, för jag mötte en vän som jag inte har sett på flera år. Om jag hade sprungit till den första vagnen så hade jag missat henne. När jag kom till Munkebäckstorget så satte jag mig i mitten och betraktade det.
I ena hörnet utanför Konsumaffären satt en gubbe och spelade dragspel. Bara där gjordes två nya upptäckter. Jag har alltid trott att affären har varit en Ica och den där gubben har antagligen stått där många dagar förr. Hans musik fyllde mig med en nästan bubblande glad känsla.
Slapp fläckar
Plötsligt slog en välkänd doft mig rakt i ansiktet. Kaffe tänkte jag och smålog en smula. Jag gick in på det lilla caféet och köpte en kaffe och satte mig utanför igen.
I vanliga fall köper jag alltid mitt morgonkaffe på Seven Eleven inne i stan och häller i mig det på vagnen. Kaffet från det lilla caféet var mycket godare. Ett annat plus i kanten var att jag slapp de där gräsliga kaffefläckarna som jag alltid drar på mig i farten på vagnen.
Efter ett tag tröttnade jag på att sitta på den hårda bänken. När jag reste mig upp såg jag att jag inte alls satt på en bänk utan på ett konstverk. Ett stort sådant som står nästan i mitten av torget. Jag blev nästan lite full i skratt när jag insåg hur mycket jag egentligen har missat, bara på det lilla torget.
Nöjd pappa
PIP, PIP.
Min mobil vibrerar i fickan, det är ett sms. När jag tar upp den ser jag att det är från pappa.
”God morgon stumpan! Jag ville bara påminna dig om att du måste kolla upp din syn så att vi kan skicka in papper om ditt lämplighetsbevis till körkortet snart. Ta tag i det så fort du slutar skolan. Puss Pappa”.
Mitt goda humör försvinner på mindre än en minut. Jag som hade saker planerade efter skolan, nu måste jag ta den tiden till att gå till en optiker. I frustrationen gör jag en snabb vändning.
Halkade i brådskan
Vad uppenbarar sig framför mig om inte en optiker! En kvart senare står jag med papper på en godkänd syn i handen och en nöjd pappa i andra änden av telefonluren.
Att man inte tänkte på att göra allt långsammare tidigare, tänker jag skrattande när jag tittar på klockan. I samma stund inser jag att min lektion börjar nu. Jag tittar på en annan i min klass som springer förbi mig på torget för att hinna till lektionen.
När jag kommer till backen som leder ner till skolan så ser jag honom ligga på marken. I all stress hade han missat att titta vart han sprang och halkat på ett blött löv. Jag trippar ner för backen och tänker på hur skönt livet kan vara ändå.
Frida Johnsson
MP3T Munkebäcksgymnasiet
http://www.munkeback.educ.goteborg.se/ 
Under vinjetten ”Mitt Göteborg” skriver elever från Munkebäcks- gymnasiets och Studiums medie- och kommunikationsutbildningar.
Dessa skribenter har stor frihet vad gäller ämnesval och upplägg på artiklarna. Materialet är fristående från nättidningen Vårt Göteborgs nyhetsinnehåll.
