Starka band till de drabbade. Lars Lilled arbetade som krissamordnare efter diskoteksbranden vid Backaplan. Det kom att prägla resten av hans liv både i yrket och privat. När årsdagen uppmärksammas är han på plats igen – för 20:e året i ordningen.

Lars Lilled har ägnat stora delar av sitt yrkesliv åt att arbeta med följderna av diskoteksbranden 1998.
Foto: Privat

I diskoteksbranden 1998 omkom 63 ungdomar och över 200 skadades. Direkt efteråt skapade Göteborgs Stad en tillfällig organisation, som skulle arbeta med krishanteringen och fungera som ett stöd för överlevare och anhöriga. Den blev allt annat än just tillfällig.

– Det säger en del om vad vi kunde och hade för erfarenheter innan det hände och vad vi har lärt oss efter detta. Vi vet nu inte minst efter svårare trauman att det inte sker en linjär händelselseutveckling utan att det är en lång böljande kurva med känslor, som går upp och ner. Vi vet nu att man måste ha en organisation som följer människor över tid, säger Lars Lilled.

Hjälpte till efter Utöya
Fem olika stödcentrum bildades av Göteborgs Stad, och kuratorer och annan personal från skolor runt om i staden kopplades in för att på olika sätt hjälpa till i arbetet med både de berörda ungdomarna och familjerna, men också alla andra som hade frågor eller behövde olika typer av stöd.

– Jag jobbade som utvecklingschef i Biskopsgården innan allt hände. Det var inte tänkt att jag skulle bli ”katastrofiker” och arbeta med detta över längre tid. Men jag kom aldrig tillbaka till mitt jobb i Biskopsgården. Det blev mycket mer omfattande än någon av oss hade kunnat tänka sig. Den organisation som skulle vara temporär växte till att bli en grupp på minst 120 personer, och utöver det sysselsattes personal i skolorna, fritidsgårdar och de fem separata stödcentrumen.

Idag är Lars Lilled pensionerad från jobbet som biträdande förvaltningsdirektör på Social resursförvaltning men är fortfarande med i efterarbetet efter branden. Han håller i föreläsningar och utbildning av kuratorer och socionomer på Göteborgs universitet. Han har också arbetat med stöd efter terrordådet på Utöya, kafébranden i holländska Volendam och flera katastrofer på andra platser.

Lars minns fortfarande första gången han var inne i brandlokalen. Det var dagen efter branden.

– Det var svart och såg ut som krigsbilder. Det var hemska scener. Det var mycket ryktesspridning om antal skadade och döda, mycket ovisshet och oro. Dimensionerna var helt overkliga. Så småningom började vi samtala med folk och för mig är det nu tusentals sådana berättelser som jag har varit med om under de här 20 åren som har gått.

Minnesdag 29 oktober
Han minns också när lokalen öppnades för anhöriga. Över 1 000 personer tog sig till platsen under några veckors tid.

– Av säkerhetsskäl kunde man bara gå in fem-sex personer åt gången. Det höll på länge. Vi fick låna Backateaterns foajé så att folk kunde sitta någonstans och vänta på sin tur. Många kom tillbaka flera gånger. Jag gick runt med syskon och föräldrar, som ville känna in var deras barn hade varit när det började brinna. Det finns ingen större sorg än den man känner när man mister ett barn.

Han håller fortfarande kontakten med många av överlevarna och de drabbades familjer. Vissa gånger är det genom träffar och längre samtal, andra gånger är de ett snabbt utbyte av blickar eller en kram på gatan.

– Jag har en väldigt speciell relation till händelsen och till människorna. Det finns djupa vänskapsband, som jag har fått av att ha arbetat med detta.

På årsdagen 29 oktober uppmärksammas katastrofen och de drabbade hedras bland annat med fackeltåg och minnesceremoni. Fackeltåget startar på Gustaf Adolfs torg klockan 18.00 och avslutas på Herkulesgatan, utanför brandlokalen intill Backaplan.

– Jag har inte missat några minnesdagar och jag kommer att vara med nu igen. Det är bra att dagen uppmärksammas. Jag tycker personligen att det är bra att det finns en dag som man kan gråta tillsammans, om man vill det, snarare än att gråta varje dag hela året om. Det är olika för alla personer, vad man behöver. Det kommer att bli vackert och varmt, jag känner också att det blir fint att träffa många av de människor som jag har lärt känna och som känner varandra genom det här.