”Berättelserna behöver komma fram”. Hur tog samhället hand om barn från skakiga familjeförhållanden förr? Hur var det att växa upp på barnhem eller i fosterhem? Om det handlar utställningen Barnhemsbarn, som öppnar den 15 november. Desirée Westerklint Racca, delvis uppväxt på Vidkärrs barnhem, är en av de som delar med sig av sin berättelse.
Utställningen består av två delar. ”Hitta hem – alla tiders fosterbarn” tar ett bredare grepp om historien kring fosterbarn på institution och i privata hem, från 1700-talet fram till idag.
Den kompletteras av en utställning om Vidkärrs barnhem i Göteborg. Där får besökaren möta berättelser från barn som bodde där, och hur det gick för dem senare i livet.
Vidkärrs barnhem var ett av landets största. Här passerade tusentals barn under åren från att det invigdes 1935 till stängningen 1976. Tanken var vistelsen skulle vara tillfällig, i väntan på långsiktiga lösningar. Men många barn blev kvar länge, vissa i flera år.
En bit av Vidkärr på museet
Utställningen visas i ett rum som är inrett för att likna interiören på Vidkärr. Ett antal metallsängar står uppställda, där de före detta barnhemsbarnens berättelser projiceras på täckena. Längs en av väggarna står garderober, som innehåller olika föremål från Vidkärr.
Desirée Westerklint Racca är en av de cirka tjugo personer som bidragit med berättelser till utställningen. Idag lever hon ett stabilt liv, med familj, fast jobb och fritidsintressen. Men hon hade en tuff start.
Tiden på institution började nästan direkt när Desirée föddes 1961 i Motala. Mamman var psykiskt sjuk och togs in på mödravårdshem direkt efter förlossningen. Pappan och mamman var gifta, men pappan ansåg sig inte kunna ta hand om barnen, och på den tiden var det heller ingen som krävde det av honom.
1965 flyttade familjen till Göteborg. Där flyttade Desirée och hennes yngre syster fram och tillbaka mellan sitt föräldrahem och olika barnhem. Först var de på Bö barnhem, sedan på ett Furulunds barnhem i Alingsås. Vid sju års ålder hamnade de på Vidkärr.
Direkt in på isolering 
Desirée Westerklint Racca bodde på Vidkärrs barnhem i två omgångar. Den första, i oktober-november 1967, minns hon knappt. Efter att ha varit hemma en period över jul togs hon till Vidkärr igen, av en god vän till hennes mamma.
När Desirée berättade för personalen att hennes mamma var sjuk fick hon frågan om det var virus. Desirée visste inte vad virus betydde och svarade svävande att ja, kanske.
– Då åkte jag ovillkorligen in på isolering. Det kunde hända om man hade betett sig illa eller om man det fanns risk att man hade en epidemisk sjukdom.
De där dagarna i ensamhet kommer Desirée Westerklint Racca aldrig att glömma.
– Det var fruktansvärt. Nätterna är det jag minns mest. Det var en sal med stora glasdörrar och glasfönster och det var helt tomt, det var bara jag.
Ständig otrygghet
För varje hus på området fanns en föreståndare. Desirée upplevde att den kvinna som ansvarade för barnen i hennes hus tog varje chans att straffa henne. Kanske hade det att göra med att Desirée var lite mörkare än många andra barn och hade ett annorlunda efternamn.
– Jag kände att hon inte tyckte om mig.
Att när som helst kunna bli tillrättavisad skapade en känsla av att ständigt vara på sin vakt.
– Du behöver inte ha gjort något, men du vet att det kommer. Jag minns att hon kunde dra mig i flätan så att hela huvudet följde med.
Allt var inte nattsvart på Vidkärr. Desirée gick i skola inne på området och minns hur läraren där behandlade alla med respekt.
– Jag minns att hon hade korkskruvslockar och var det vackraste jag hade sett. Jag tyckte verkligen om henne, hon var en sol i mitt liv.
Barndom utan stabil punkt
Efter att ha varit på sommarhem sommaren 1968 återvände Desirée till Furulund i Alingsås. Barndomen fortsatte sedan på samma sätt, fram och tillbaka mellan olika hem.
– Sammanlagt, med barnhem och olika fosterhem, har jag nog bott på sju-åtta ställen.
Trots svåra förutsättningar tycker Desirée Westerklint Racca ändå att det gått bra för henne i livet. Mycket tack vare att hon kom till en kärleksfull och stöttande fosterfamilj när hon var 15.
När Desirée genom sitt engagemang i föreningen Samhällets styvbarn blev tillfrågad om att bidra till utställningen var det självklart för henne att tacka ja.
– Jag tycker att det är viktigt att berättelserna från olika barnhemsbarn är viktiga, att de behöver komma fram.
Seminarier knyter ihop dåtid och nutid
Utställningen Barnhemsbarn invigs klockan 13 den 15 november och pågår sedan till 23 augusti 2015. Under början av nästa år anordnar museet flera aktiviteter som anknyter till utställningen. Bland annat ges en teaterföreställning under fyra veckor. Det kommer också att vara två seminarier som handlar om omhändertagande av barn genom tiderna: Hur såg det ut förr? Och hur ser det ut idag?
– Nu finns inte det som kallas för barnhem längre. Men barn blir fortfarande placerade i olika hem. Så det finns en utsatthet nu också, säger Marie Nyberg, ansvarig för utställningen.
Lekande barn framför paviljongerna Trasten, Ärlan, Lärkan och Tranan. Privat bild från 1950-talet. Göteborgs stadsmuseum
