Flaggor och färg, sånger och slagord. Supportrarnas engagemang gör ofta fotbollens toppmatcher till folkfester – men nu tas även subkulturens avigsidor på allt större allvar i Göteborg. Under 2008 genomför socialtjänsten ett projekt för att nå fram till unga fotbollsfans i riskzonen.

Fältgruppen i Göteborg City såg det växande problemet och bestämde sig för att undersöka vilka ungdomar det är som rör sig i supportermiljön. Ett bidrag på ett hundra tusen kronor från Brottsförebyggande rådet blev avgörande, även om större delen av finansieringen togs från fältgruppens budget.

Gruppen är svår att identifiera

– Vi har haft mycket kontakt med supporterpolisen i Göteborg, men jag har också täta samtal med kollegor i Stockholm – dom har jobbat med de här frågorna ända sedan 1999, säger Rickard Larsson som är projektsamordnare.

Fankulturen är ovanlig genom att den samlar en rad olika slags grupperingar.

– Det handlar om breda lager – både ekonomiskt och socialt. Jag har aldrig stött på ett liknande mönster i andra sammanhang, säger Rickard Larsson.

Strukturen gör gruppen svår att identifiera, men man vet att det i första hand är svenskfödda ungdomar som dras till fankulturen och att det ofta finns bra befintliga nätverk att jobba med.

Föräldrar erbjuds träffa andra föräldrar

När supporterpolisen upptäcker ungdomar som de misstänker är på väg att göra sig skyldiga till ett brott, utför de en så kallad skyddsvisitation som innebär att polisen säkrar personens identitet.

– Är han under 18 år skickas ett orosbrev till föräldrarna som informeras om vad som hänt och hur supporterkulturens så kallade firmor fungerar. Och vi kan dessutom ha ett bekymringssamtal med ungdomen.

– Vi erbjuder också föräldrarna att träffa varandra för att tillsammans hitta gemensamma vägar att komma till rätta med problemet. Vi kan också hjälpa till att stötta familjens nätverk, säger Rickard Larsson som delar med sig av sina kunskaper till kollegor ute i stadsdelarna.

– Det här är ett problem som inte bara rör klubbarna och polisen, utan även socialtjänsten – och jag hoppas att arbetet kommer att fortsätta på ett eller annat sätt även efter 2008. Faktum är att det är ett fantastiskt enkelt sätt att nå ungdomar som mår dåligt – i andra sammanhang kan problematiken var långt gången innan vi får grepp om den.