Förvaltarenhetens 65-åriga historia speglar samhället. Då: Förmyndare för psykiskt sjuka som regelmässigt omyndigförklarades eller fick god man i samband med vård på institution. Nu: Striktare regler, individuella lösningar och ett lyhört bemötande. Doldisen förvaltarenheten fyller 65 i år och kan se tillbaka på en historia som speglar hela samhällsutvecklingen.

– Förr fanns stora institutioner för personer som man tyckte var avvikande eller behövde särskild hjälp. De behandlades enligt vad man på den tiden trodde var bra, men som man idag på många sätt ser som ovärdigt. Idag har vi ju ett helt annat samhälle, där varje individ är värdefull och ska mötas med respekt, säger Lisa Wissmar, enhetschef för förvaltarenheten.

Förmyndare på Lillhagen
Förvaltarenhetens historia sträcker sig bakåt till 1948, då den första tjänsten som förmyndarkurator inrättades på Lillhagens sjukhus. På den tiden innebar en inläggning på mentalsjukhus nästan per automatik att patienten blev omyndigförklarad eller fick god man. Om patienten saknade släktingar blev en förmyndarkurator god man eller förmyndare.

Med tiden förändrades sakta samhällets sätt att se på psykisk sjukdom. Genom en reform 1988 togs reglerna om omyndigförklaring bort. Det innebar att ingen längre kunde fråntas sin rösträtt och att omfattningen på förvaltaruppdraget anpassades efter den enskildes behov.

Sedan dess gäller samma regler som idag: Tingsrätten tar beslut om förordnande av god man eller förvaltare och överförmyndarnämnden föreslår sedan en lämplig kandidat för uppdraget. Ofta utses någon som den som tar emot insatsen känner sedan tidigare. I andra fall är det en annan privatperson som ställer upp.

Bara svåra fall
I de allra flesta fall sköts god man- och förvaltarskap alltså av lekmän. Handläggarna på förvaltarenheten rycker bara in i svåra fall. Det kan gälla personer som behöver mycket hjälp i kontakt med många olika instanser, vilket gör att uppdraget blir för omfattande för att sköta på fritiden.

I andra fall är risken för hot och våld så stor att en enskild privatperson inte kan förväntas ta på sig uppdraget.

– En person kan vara jättetrevlig och absolut inte hotfull i andra sammanhang. Men det kan trigga igång dem att de har en förvaltare – att någon annan bestämmer att de ska betala hyra och andra avgifter, som personen annars kanske inte hade betalat, säger Lisa Wissmar.

Från institution till eget boende
Förvaltarenheten låg tidigare under sjukvårdsförvaltningen. Det förändrades i och med psykiatrireformen 1994, då ansvaret för personer med psykiska funktionshinder fördes över från landstingen till kommunerna. Syftet med reformen var att förebygga hospitalisering av psykiskt funktionshindrade och ge bättre möjligheter till rehabilitering.

Förändringen gjorde att förvaltarenheten fick större ansvar att bevaka huvudmännens rätt till ett anpassat boende.

– Det kan vara en person som bor i egen lägenhet men som har ett funktionshinder som gör att man inte klarar sig själv, eller enstaka fall där en person skadar både sig själv och andra. Då kanske förvaltaren gör bedömningen att personen behöver en bostad med särskilt stöd och verkar för det. Men om personen inte vill flytta så kan vi inte tvinga den, säger Lisa Wissmar.

Lagstiftning i behov av översyn
Något som komplicerar arbetet på förvaltarenheten är att lagarna inte riktigt hängt med. Strikt sett ligger verksamheten utanför lagstiftningen. Och hela regelverket om god man och förvaltarskap finns fortfarande under Föräldrabalken, en kvarleva från tiden då psykiskt sjuka gjordes omyndiga.

– Det är jättetokigt. Men det finns en utredning på gång som regeringen har tillsatt, säger Lisa Wissmar.