Arbetskooperativ med plats för fler. För sjuka för att vara eftertraktade på arbetsmarknaden, men friska nog att göra en insats. I Klippan kan var och en jobba i sin egen takt, på bageriet, handpappersbruket, hunddagiset eller i keramikverkstaden. De sociala arbetskooperativen ger utmaningar på lagom nivå, bland kollegor som förstår om man behöver ta en paus ibland.

68FC.jpgChristina Ståhlberg och Mikael Wernersson bläddrar igenom väggkalendern för 2016 som nyss har blivit färdig. Tillsammans med sina kollegor på Handpapper Klippan har de skött alla steg i processen, från tillverkningen av pappret till design, tryck och bindning. Nu ska den ut till försäljning, bland annat i Klippankooperativens gemensamma butik.

Christina Ståhlberg berättar att hon förut jobbade som sjuksköterska och älskade sitt jobb. Men sviterna av en stroke kom att påverka både talförmågan, balansen och minnet, och det blev omöjligt att gå tillbaka till jobbet. Efter rehabilitering på Högsbo sjukhus fick hon tips om Klippankooperativen. Nu har hon varit här i 3,5 år.

I arbetskooperativet, som drivs som en förening, kan Christina Ståhlberg göra något som känns meningsfullt tillsammans med andra. Och i en takt som passar henne själv.

– Jag har ont i kroppen hela tiden. Så ibland när jag sitter och jobbar känner jag att nu måste jag röra på mig. Då går jag här fram och tillbaka ett tag.

Kollegor som förstår
Att vara i ett sammanhang där alla har sina små skavanker bidrar också till att hon känner sig trygg.

328E.jpg
– Läkarna sa först att jag inte skulle kunna prata igen. Och i början när jag kom hit sa jag inte mycket. Men nu vågar jag. Vi tycker om varandra, och då kan jag sitta här och prata på. Ibland blir det helt fel, då skrattar de andra så de håller på att dö!

De sociala arbetskooperativen i Klippan riktar sig till en specifik målgrupp: Personer med kognitiv nedsättning till följd av en förvärvad hjärnskada, men där funktionshindret inte är så omfattande att det ger rätt till stöd enligt lagen om stöd och service, LSS.

Just denna grupp har en tendens att hamna mellan stolarna, enligt Olivia Osbeck, gruppchef för Klippankooperativen.

– De är lite för sjuka för att gå tillbaka till arbete, men för friska för att få rätt till daglig verksamhet.

Fick livet att vända
På hunddagiset i bottenvåningen av en vit villa har Kålle Olofsson, Emma Hjälm och handledarna Susanne Holmgren den Dulk och Susanne Magnusson fikapaus. Kålle Olofsson har jobbat i bageriet och på hunddagiset i totalt sju år.

7C9A.jpg
– Det är underbart att ha detta att gå till. Det har gett mig så mycket självförtroende.

Efter att han drabbades av en hjärntumör hade Kålle Olofsson svårt att se någon väg vidare.

– Jag kände att livet var slut. Under ett års tid var jag så deprimerad att jag inte ens kom utanför dörren. Till slut kände jag att antingen får jag ta livet av mig, eller så får jag ta tag i situationen.

Det var då han sökte kontakt med Klippankooperativet. Att ha ett sammanhang att gå till och en uppgift att fylla har gjort all skillnad i världen, berättar Kålle Olofsson.

Emma Hjälm känner likadant.

– Här är det 15 glada hundar som står och väntar när man kommer, så man känner sig behövd. Och det spelar ingen roll hur man ser ut eller pratar, de är överlyckliga ändå.

Finns plats för fler i kooperativen
Just nu finns utrymme för ytterligare 14 personer i de olika kooperativen. För att få en plats krävs att man är folkbokförd i Göteborg och klarar att jobba 20 timmar i veckan. Men arbetstiden går att fördela ganska flexibelt. Och om någon blir väldigt trött brukar det gå bra att ta en vilopaus.

– Alla som har hjärnskador drabbas av hjärntrötthet. Det är svårt att förklara om man inte har upplevt det själv. Men jag brukar säga att när en vanlig frisk person blir trött så finns det ändå lite reservkraft. Med oss är det som att benen blir avsågade, säger Kålle Olofsson.

13D2_2.jpg
Emma Hjälm och Kålle Olofsson på Klippankooperativens hunddagis.