Göteborgs socialsekreterare ägnar sig för mycket åt att betala ut socialbidrag och för lite åt att hjälpa människor ur bidragsberoende. Och de träffar sina klienter alldeles för lite, hävdar en kritisk rapport som presenterades på torsdagen.

– Vi anser att socialkontoren i Göteborg borde avsätta minst 25 procent av arbetstiden till klientmöten, annars har vi ingen chans att bryta människors långtidsberoende, säger Jan Svensson, projektledare för Projekt minskat försörjningsstöd.

Nära en miljard per år

– Det är en absolut miniminivå som vi anser bör införas omedelbart. Fast egentligen bör man träffa klienterna mycket mer än så.

Göteborgs Stads kostnad för socialbidrag, eller försörjningsstöd som det numera heter, är nästan en miljard kronor per år. Antalet hushåll som får bidrag har minskat på senare år, men den totala kostnaden ökar eftersom allt fler får bidrag under lång tid. Förra året ökade kostnaden från 916 till 960 miljoner kronor.

Jan Svensson och Marie Hansson, enhetschef från Kortedala, har i projektet jämfört hur åtta stadsdelar – Gunnared, Majorna, Tynnered, Biskopsgården, Lärjedalen, Högsbo, Centrum och Lundby – arbetar.

Tillsammans står de för 70 procent av socialbidragen. Det finns stora skillnader i arbetsmetoderna. Biskopsgården, Högsbo, Centrum och Lundby är de som avsätter mest tid åt att möta sina klienter – men ingen av de åtta socialkontoren ägnar mer än 20 procent av arbetstiden till såna möten.

Klandrar inte socialsekreterarna

– Ska man ha en chans att påverka situationen för de långtidsberoende, är det nödvändigt att etablera en bra relation och jobba med individerna utifrån deras förutsättningar, säger Jan Svensson.

– Annars finns en klar risk att folk ganska snabbt vänjs in i ett beroende. Har man haft socialbidrag i ett eller två år ska det mycket till för att vända trenden, hitta motivationen och kämpa till sig en plats på arbetsmarknaden igen. Risken är att det inte händer så mycket om det enda aktiviteten är att skicka pengar.

Jan Svensson betonar att man inte vill lägga skulden på socialsekreterarna.

– Absolut inte. De har inte fått tillräckligt bra förutsättningar att jobba långsiktigt, med förändringsarbete. I stället har kortsiktighet och snabba lösningar drivit utvecklingen i den här riktningen, mot mer administration.

– Socialsekreterarna har blivit mer administratörer än socialarbetare. Många av dem konstaterar också att ”det var ju inte riktigt det här man utbildade sig för…”

Biskopsgården gott exempel

I stället handlar det om att cheferna måste formulera tydliga uppdrag och mål som ska vara mätbara och förankrade hos personalen.

– Idag jobbar många socialsekreterare ”efter eget huvud”. Vi ser att det fungerar bättre i de stadsdelar där ledningen tydligt markerat att det är viktigt med grundläggande utredningar om klienternas behov och att finna lämpliga insatser som kan bryta bidragsberoendet.

Biskopsgården lyfts fram som ett gott exempel.

– Där har man i flera år arbetat målmedvetet för att hjälpa de långtidsberoende, bland annat genom att samarbeta med arbetsförmedlingen, försäkringskassan och primärvården, säger Jan Svensson.

Fler goda exempel finns i rapporten som kan läsas i sin helhet på länken nedan.

Fotnot:
Exakt vad som menas med långtidsberoende är inte glasklart, det varierar från stadsdel till stadsdel. Projekt minskat försörjningsstöd definierar begreppet som att man tagit emot bidrag i tio av de senaste tolv månaderna.