Det har gått tio år sedan Backabranden. Men fortfarande går det inte en dag utan att Lars Lilled, som då blixtinkallades som krissamordnare i Göteborgs Stad, tänker på kvällen då 63 unga människor dog.

– Jag åker förbi lokalen på väg till jobbet och blir dagligen påmind. Det känns naturligtvis sorgligt, men konstigt nog är lokalen numera också förknippad med många meningsfulla och viktiga möten och ögonblick.

Minnena fortfarande starka

Lars Lilleds liv förändrades för alltid kvällen den 29 oktober 1998, som det gjorde för många andra som drabbades, anhöriga och överlevande.

– Det går inte att komma på en mer totalgenomgripande händelse som så totalt berör människan på alla plan och lyfter upp de existentiella frågorna om liv och död, säger Lars Lilled som blixtinkallades som krissamordnare från Biskopsgården.

Tio år senare är minnena fortfarande starka, men många som berördes och traumatiserades har kommit vidare.

Kommunen bättre rustad idag

– Men det är väldigt individuellt hur man mår och fungerar så här många år senare, säger han.

Kontakten med de drabbade finns där fortfarande, han kan knappt gå ut på stan utan att någon rycker tag i honom och undrar hur det är eller helt enkelt ger honom en kram.

Idag är han utvecklingschef på Sociala resursförvaltningen men är fortfarande i viss mån ansvarig för efterarbetet efter branden. Med de erfarenheter man har gjort efter branden är Lars Lilled övertygad om att kommunen är bättre rustad idag än den var för tio år sedan.

Diskussionen måste hållas igång hela tiden

– Samtidigt gäller det att minnas att en organisation glömmer snabbt. Därför måste man hålla igång diskussionen hela tiden, menar Lars Lilled.

Under tre år efter branden var 120 personer sysselsatta med allt som rörde branden. Det var en oerhört kaotisk tid i början, minns Lars.

– Göteborg gav verkligen allt, men vi räckte ändå inte till när det värsta som kan hända en människa sker, när man mister ett barn.

Vanmakt kan bli aggressivitet

Ett exempel är räddningstjänstens upplevelser. Under brandnatten riktade många anhöriga ilska och aggression mot dem. Det har förklarats med kulturell bakgrund och skepsis mot uniformer. Men Lars Lilled tror mer på förklaringen som Per Hassling på räddningstjänsten formulerat.

– När blåljusen kom till platsen kände säkert många anhöriga att någon grep in för att rädda situationen, men när man ser att det inte lyckas, känner man sådan vanmakt att det kan gå över i aggressivitet.

Kaos första året

Hela det första året var ett enda kaos, ständigt nya frågor att svara på.

– Vi försökte skapa ramar att förhålla sig inom. Det vara bara det som fungerade, det går inte att skapa total ordning i en så svår situation, säger han.

En viktig vändpunkt var när förundersökningen var avslutad någon gång på vårvintern 1999. Tejpen togs bort och lokalen skulle tas omhand.

– Det var blött och luktade surt och aska. Vi ville bara slänga ut allt som fanns så fort som möjligt, men skickade ut en förfrågan via anhörigföreningen om någon ville se lokalen innan vi renoverade den, berättar Lars.

Unik möjlighet att förstå

Det blev några kaotiska veckor där inte mindre än 1.100 anhöriga besökte lokalen.

– Jag tror aldrig jag har lärt mig så mycket på så kort tid. Man ville veta allt, försökte rekonstruera förloppet, var deras barn hade stått eller suttit när branden började, gjorde kartor, kollade elledningarna.

För Lars blev det en unik möjlighet att förstå hur människan reagerar och relaterar till den sorg som är den största som kan drabba en människa.

– Det paradoxala är ju att för mig rent yrkesmässigt så var detta det mest meningsfulla som kunde hända, men för de anhöriga var det det mest meningslösa, säger han.

Deltog i stödarbetet efter brand i Holland

Han är noga med att betona att branden inte hade någon mening alls. Men det går att lära sig av erfarenheterna. Lars har fått flera erbjudanden om att åka till olika katastrofer och bidra med sina kunskaper, men han har tackat nej till det mesta.

– Jag har prioriterat att hålla mig frisk. Det tar på en att arbeta med så svåra saker och jag blir alltid jätteengagerad.

Men när man efter kafébranden i holländska Volendam på nyårsnatten år 2000 frågade efter expertis från Göteborg kunde han inte säga nej.

– Det fanns så många gemensamma nämnare. Vi deltog i stödarbetet under flera år och var också därnere med flera anhöriga och ungdomar. Det var lärorikt att få se dem med andra ögon och uppleva hur mycket stöd de kunde ge de drabbade i Volendam.

”Priset är alldeles för högt”

Ett norskt talesätt lyder att om en gråter och två tröstar får tre sina behov tillgodosedda. Det kan vara till hjälp i den egna läkandeprocessen att få trösta och dela med sig av det man själv har upplevt.

– Man ska komma ihåg att människor är gjorda för att klara svåra situationer där kanske en bra barndom är det bästa skyddet, men man ska inte romantisera över hur människan lär sig och utvecklas genom traumatiska händelser. Priset är alldeles för högt, säger han.

Läs också:
Staden mer förberedd på en kris efter Backabranden [2008-10-28]