Stor efterfrågan under hösten. Allt från livslånga relationer till möten med olika kulturer. Det är något av vad Bibbi Rönn fått med sig under sina mer än 20 år som god man för ensamkommande flyktingbarn. ”Uppdraget ger mycket, men är ibland känslomässigt svårt”, säger hon.

För tillfället är Bibbi Rönn god man för sex asylsökande barn och ungdomar. Den yngsta är sju år och har kommit ensam från Irak. De andra är tonåringar, från bland annat Afghanistan.

− Som god man åt ensamkommande flyktingbarn fungerar jag som vårdnadshavare. Jag har hand om deras ekonomi och följer med på utvecklingssamtal i skolan. Men jag ersätter inte deras mamma och de bor inte hos mig, säger Bibbi Rönn.

Hon säger att det sitter i sedan barnsben – det där med att hjälpa andra. Som liten brukade hon följa med sin farmor till en grupp romer som bodde i skogen.

− Farmor hade med sig bröd, ibland andra saker. Hon hjälpte dem med mycket. Min mamma och pappa var likadana. Det blir nästan som ett sätt att leva, säger Bibbi Rönn.

Fler utbildningsplatser på gång
Flyktingsituationen har gjort att efterfrågan på gode män just nu är stor. Samtidigt vill så många ta sig an uppdraget att utbildningsplatserna snabbt blir fyllda. Göteborgs Stads överförmyndarförvaltning arbetar för högtryck med att ordna fram fler utbildningsplatser.

Hösten 2014 fanns det 40 platser. Till våren beräknas den siffran ha ökat till 300.

Bibbi Rönn tycker att det är bra att Göteborgs Stad håller på utbildningskravet även i tider då ett stort antal gode män behövs.

− Utbildning är a och o. Det är viktigt som god man att man inte missar något. På utbildningen får man lära sig vad uppdraget innebär, säger hon och ger flera exempel:

− Kursen handlar om hur socialtjänsten fungerar, vad det finns för boenden, hur asylprocessen fungerar och information om skolan och hälsokontroller som barnet har rätt till.

”Sett dem växa upp”
Något hon skulle önska är att hon som god man också kunde få mer löpande handledning.

− Det är synd att vi inte får det. Vi har ett nätverk där vi kan träffas och prata en gång i månaden. Men det är inte alltid den sortens hjälp man behöver, säger Bibbi Rönn.

Ibland kan det vara känslomässigt påfrestande att ta del av barnens historier.

− Att sitta och höra dem berätta vad de sett och vad de har varit med om, kanske hur de har skiljts från sina föräldrar, det är svårt. Särskilt när det är små barn som berättar, säger hon.

Men det är också ett uppdrag som ger henne mycket positivt i livet.

− Många av barnen har jag fortfarande kontakt med, även efter att de fyllt 18 år och uppdraget upphört. Bland annat har jag kontakt med två somaliska flickor som jag lärde känna när de var i sexårsåldern och som i dag är 20. Jag har sett dem växa upp och vi ses ibland, säger hon.