Konferens gav yrkesverksamma mer kunskap. ”Så är det när man är på nätet!”. Det konstaterandet vittnar många ungdomar om när frågor om sexuell utsatthet på internet kommer på tal. Samtidigt är det en på många sätt främmande värld för de flesta vuxna, vare sig man är förälder eller till och med har som yrke att hjälpa ungdomar. Men nu har ett hundratal av de senare träffats och lärt sig mera.
– Vi måste samlas för att dels lära av varandras erfarenheter och dels få ny kunskap om alltifrån lagstiftning till teknikutvecklingen. Sexuell utsatthet på nätet är en så stor del av många ungdomars vardag att vi vuxna alltid inte riktigt kan förstå det, säger Helen Broo, utvecklingsledare på Dialoga.
Enkel och anonym kontaktväg
Under konferensen ”Ungas utsatthet för sexualbrott på nätet”, som arrangeras av enheten för social utveckling vid social resursförvaltning och Länsstyrelsen, var Helen Broo en av föreläsarna. Åhörare var ett drygt hundratal medarbetare på skolor, fritidsverksamheter, socialtjänsten och ungdomsmottagningar i Göteborg Alltså flera av de yrkeskategorier som dagligen möter ungdomar, men som ändå ofta kan ha svårt att förstå och hantera den värld som de unga lever i på nätet.
– Internet är ju en i grunden positiv företeelse men som med allting annat kan det också användas till något negativt. Det är ju en så enkel och anonym kontaktväg, som många av oss vuxna också använder oss flitigt av för att kommunicera på olika sätt, men unga vågar ofta göra saker på nätet som vi vuxna inte riktigt kan förstå, säger Helen Broo.
Så vanligt att det normaliserats
Unga tjejer är inte oväntat mest utsatta för sexuella kränkningar på nätet, men enligt Helen Broo är det alls inte ovanligt att unga killar också drabbas, liksom homo-, bi- och transsexuella och personer med funktionsnedsättningar.
– Många unga beskriver det som att de inte längre reagerar eller reflekterar över sexuella kränkningar på nätet eftersom det är så vanligt. Man trycker bara på delete eller blockerar en användare som beter sig illa i ett nätverk, och det är ju på sitt sätt bra men det har ändå blivit en form av normalisering. Bara ett fåtal anmäler trakasserier, andra orkar inte för att det är så vanligt med sexuella kommentarer eller till och med att någon blottar sig i en webbkamera, säger Helen Broo. 
Samtidigt är det inte ovanligt att de utsatta ungdomarna själva känner skam och skuld för det som hänt.
– Det kan ha börjat väldigt oskyldigt och frivilligt men sedan eskalerat till något de inte varit beredda på, men då gör den egna känslan av skam att man inte vill anmäla ett övergrepp, säger Helen Broo, som är noga med att inte fokusera på mediet Internet när hon pratar med barn och unga om de här frågorna, utan istället om självkänsla, förmågan att sätta gränser och hur man förhåller sig till andra människor.
Vuxna kan hamna i samma situationer
– Det är egentligen ingen skillnad mot situationer som vi vuxna kan hamna i under olika faser av livet. Vi kan också söka en partner på nätet och hamna i beroendeställningar eller maktstrukturer som vi inte var beredda på. Därför är det viktigare att träna både ungdomar och kanske sig själv i rätten att säga nej och sätta gränser för vad man själv vill och inte vill.
Att förbjuda användandet av Internet kan därför till och med vara kontraproduktivt, om man vill skydda sitt barn från att utsättas för övergrepp.
– Ungas relationer på nätet kan vara minst lika starka som de i verkliga livet, även om vi vuxna inte alltid tror det. Det gör också att om ett barn i värsta fall har utsatts för en kränkning på nätet, till exempel genom så kallad grooming då en vuxen först utger sig för att vara någon annan, yngre person, så måste man också vara medveten om den känslomässiga skada ett barn tar av att förlora den man trodde var en vän, säger Helen Broo.
Att skolan har ett ansvar för att utbilda barn och unga om hur Internet fungerar ser Helen Broo som en självklarhet, men när det gäller att stärka dem i sin självkänsla och gränssättning ser hon hellre att ansvaret tydligare delas av hela den vuxna världen.
– Skolan åläggs ansvar för alla möjliga saker men vare sig lärare eller föräldrar kan göra allting eller vara överallt och övervaka. Vi måste hjälpas åt, för livet, vare sig man är ung eller vuxen, är inte alltid så enkelt som man önskar.
