Sedan diskoteksbranden för tio år sedan har stadens krishantering förbättrats. "Vi är snabbare på att samla stadens kapacitet. Dessutom är vi effektivare på att sprida kunskap om händelsen och kan skapa samlingsplatser på ett kraftfullare sätt", säger Lars Adrian på stadskansliets enhet för säkerhet och beredskap.

Göteborg har ett långt utvecklingsarbete bakom sig när det gäller krishantering. Det började med stormen 1969 och sedan dess har flera händelser satt krisberedskapen på prov.

De mest avgörande var Tuveskredet 1977, den traumatiska spårvagnsolyckan vid Vasaplatsen1992 och snöovädret som lamslog staden 1995.

”Sociala konsekvenserna blev väldigt tydliga”

Men på den tiden låg fokus fortfarande på problem med infrastrukturen – allt som rör vatten, el och trafik.

– Det var först vid Backabranden som de sociala konsekvenserna blev väldigt tydliga och konkreta. Efter branden har de mjuka frågorna blivit självklara, säger Lars Adrian.

Enligt lagen för extraordinära händelser har kommunerna ansvar både före, under och efter en krissituation. Lars Adrian delar in det i tre olika delar: krisberedskap, krishantering och krisstöd.

Krisberedskapen handlar om att ha insikt om sin sårbarhet, krishanteringen om förmåga att hantera den och krisstödet om att nå ut till dem som drabbas. Krishanteringen under brandkatastrofen var effektiv tack vare bra samarbete mellan staden, polis och räddningstjänst.

Stadsdelarna nu en del i krisorganisationen

– Men en avgörande skillnad mot idag är att stadsdelarna inte var involverade. När vi förstod att branden skulle få stora konsekvenser ringdes stadsdelscheferna in. Då gjordes det intuitivt – idag ingår stadsdelarna i stadens organisation för krishantering, säger Lars Adrian.

Numera har alla stadsdelar, förvaltningar och bolag en beredskapssamordnare och en krisledningsplan. När en traumatisk händelse inträffar finns en mall för hur man ska agera. En gemensam samlingsplats är viktigt.

– Krissituationer är alltid kaotiska och genom att ha en mötesplats överbryggas kommunikationsproblem. Att se varandra i ögonen och avläsa kroppsspråket kan räcka för att förstå situationen och sätta in rätt åtgärder, säger Lars Adrian.

Stadsdelarna har befolkningsansvaret

Krishanteringssystemet bygger på tre principer: Ansvarsprincipen, likhetsprincipen och närhetsprincipen. Det betyder i korthet att man använder sig av den befintliga organisationen. Cheferna har ansvar och man nyttjar den kapacitet som redan finns.

– Stadsdelarna är viktiga, de sitter på befolkningsansvaret och har kontaktnät ut till medborgarna, säger Lars Adrian.

Stadsdirektören är den förste som får telefonsamtal när en krissituation uppstår. För tio år sedan var det Roger Bodin och stadens krisberedskapschef Arne Heldtander som delade på jouren. Idag omfattar jourlistan sex, sju personer som turas om. Den som är jourhavande stadsdirektör ska vara omedelbart nåbar och snarast bege sig till samlingsplatsen Gårda brandstation.

Över tänkbara scenarier

– Där drar stadens krissamordningsgrupp samman de personer som är viktiga och ser till att få en kunskapsbild. Krisarbetet startas upp och beslut och åtgärder sker efter hand i samordningen, säger Lars Adrian.

Kommunstyrelsens ledamöter är stadens krisledningsnämnd och får kontinuerlig rapport om läget. Om det krävs ingrepp i den kommunala servicen måste de informeras och fatta det avgörande beslutet.

– Under snöovädret stängdes exempelvis alla skolor för att så få som möjligt skulle ge sig ut på gatorna. Förutom att staden har fått en mer kraftfull krisberedskap har man blivit bättre på att göra riskanalyser. Flera gånger om året övas tänkbara scenarier – pandemier, skolskjutningar, bränder eller gisslandraman.

”Branden låg helt utanför våra referensramar”

– Det handlar ofta om att hantera social oro. Föreställa sig hur samhället ser ut idag och hur det ser ut om några år. Många av oss vaknade upp efter Backabranden – den överträffade vår fantasi om vad som skulle kunna hända. Den låg helt utanför våra referensramar, säger Lars Adrian.

Drygt 25 procent av stadens invånare har en annan kulturell bakgrund. Något som får konsekvenser, inte minst språkmässigt. Efter brandkatastrofen var myndighetsföraktet monumentalt bland många anhöriga.

– Att dämpa föraktet, förklara och återskapa ett förtroende var en viktig uppgift.

”Vuxna måste vara med och våga fråga”

Lars Adrian tror att den ökade medvetenheten och kunskapen gör att människor är snabbare på att tolka signalerna – innan det händer. Idag skulle förhoppningsvis någon reagera på en fest med 400 ungdomar i en lokal som är tillåten för 150.

– Festen på Herkulesgatan var planerad och det såldes biljetter i förväg. Vuxna måste finnas med bland ungdomarna och våga fråga, säger han.

Läs också:
Lars Lilled tänker på branden varje dag [2008-10-28]