Då: Långa vårdtider på slutna institutioner, där sjukvården hade hela ansvaret. Nu: Ett delat ansvar mellan kommun och landsting, där personer med psykisk funktionsnedsättning så långt som möjligt ska få stöd att bo själva, i det ”vanliga” samhället.
Samhällets strukturer för att stötta dem med psykisk funktionsnedsättning har förändrats mycket de senaste decennierna. När Änggårdsteamet ser tillbaka på sin historia kan de konstatera att de var tidigt ute med ett arbetssätt som idag är vedertaget.
Behov av bättre övergång
Året var 1989. Ledningen för avdelning 40 på Lillhagens sjukhus var oroad: Alldeles för många av patienterna kom tillbaka kort efter att de skrivits ut. Det var uppenbart att glappet mellan livet på sjukhuset och att bo och klara sig själv var alltför stort.
Sjukhusledningen beslutade därför att skapa ett nytt boendealternativ. Här skulle man kunna bo i egen lägenhet, men med tillgång till stöd och uppföljning av kompetent personal. Det skulle också finnas sociala träffpunkter, för att minska risken att brukarna skulle bli sittande ensamma i sina lägenheter.
Bättre hälsa, billigare vård
Redan efter ett halvår visade en utvärdering att de boende hade fått bättre hälsa, ökat självförtroende och bättre sociala kontakter. Dessutom sparade boendet pengar åt sjukvården, tack vare att individernas behov av att vara inlagda på sjukhus minskade.
Reform skakade om
Psykiatrireformen 1995 innebar att landets kommuner fick större ansvar för boende och sysselsättning för personer med psykiska funktionshinder. Syftet var att förbättra deras chanser att rehabiliteras och leva integrerat i samhället.
I och med reformen skulle Änggårdsteamet övergå till kommunens organisation. Men det fanns inga färdiga strukturer för stöd. Därför hamnade verksamheten till slut inom dåvarande Altbo.
Utslussningen från vårdinstitutioner gjorde att det fanns ett stort behov av boende med stöd. Änggårdsteamet skrev successivt kontrakt på allt fler lägenheter på Lillängsgatan. Ändå har det alltid varit kö.
– Det är bostadsmarknaden som styr. Förr fick personer behålla sin lägenhet längre, och det var lättare att få en lägenhet om man hade boendeförmåga, säger Anita Hjelm-Ulverås, chef vid Änggårdsteamet 2003-2011.
Långsiktighet och anpassat stöd
Idag har Änggårdsteamet 53 boende. Alla har långsiktiga lägenhetskontrakt och stödet anpassas efter vad var och en behöver. Någon kanske behöver hjälp att planera sin ekonomi och göra inköp, en annan tycker det är svårt att sköta kontakter med myndigheter.
Teamet jobbar enligt Ett självständigt liv, en lösningsinriktad metod där brukaren får stöd i att överbrygga svårigheter.
– Det kan till exempel handla om att man behöver åka in till stan med bussen och att personen har svårt för det. Då går man igenom aktiviteten tillsammans: Vad kan hända, hur kan du lösa det då? Kan du hoppa av och gå den sista biten? säger Marianne Bergström.
Sedan ett år tillbaka används metoden också i grupp, där deltagarna stöttar varandra.
– Styrkan med att jobba i grupp är att varje individ kan ta del av andras erfarenheter, och få höra att det finns andra som har liknande problem.