Att leva och åldras i det nya hemlandet Sverige

Mötesplatsen i sydvästra Göteborg är en av cirka 30 mötesplatser runtom i Göteborg. Majoriteten av de som kommer hit till den syrisk-ortodoxa kyrkans lokaler är assyriska kvinnor men mötesplatsen är till för alla.

– Man behöver absolut inte vara medlem i kyrkan, alla är välkomna, och vi har haft flera besökare som är etniska svenskar och inte medlemmar i kyrkan, säger Yildiz Zhaco, äldresamordnare för Hälsofrämjande och förebyggande i Stadsområde Sydväst och själv assyrier.

“Det är alltid mycket folk här”

92-åriga Sara är en av de seniorer som brukar komma till den syrisk ortodoxa kyrkan i Tynnered. Och trots att termometern visar en bit över tio minus den här dagen så går hon en rask promenad hit. Hon är dessutom farmor till äldresamordnaren Yildiz.

92-åriga Sara håller sig aktiv promenader, städa och tvätta och bin go som hon älskar. Foto: Ulrika Nandra

Precis som de övriga besökarna kommer Sara för att spela bingo, boule och sittgympa, alla aktiviteter hinns med innan det är dags för lunch. Idag serveras en linssoppa med libabröd. Och sett till det enorma kokkärlet räknar de med väldigt många besökare. Ibland lägger de in quiz och hjälp med mobilen som aktiviteter.

– Det är alltid mycket folk här, det har blivit en självklar mötesplats och aktivitet för många, säger Yildiz.

Många här är vänner sedan länge men det finns även släktband mellan många. Yildiz hälsar på alla som kommer in och de blandar både assyriska och svenska när de samtalar.

Foto: Ulrika Nandra

Assyrier är en kristen etnisk folkgrupp som delar kultur, religion och ursprung, men har inget eget hemland och kommer från länder som Irak, Turkiet, Iran, Syrien och Libanon. Av de assyrier som kommit till Sverige kommer de flesta från östra Turkiet.

“Hon är den mest aktiva jag känner”

Farmor Sara bär den här dagen en lång brun kofta och vadlångkjol och tjocka strumpor. Med sjal runt huvudet hon knutit runt hakan och med en rak mittbena som sticker fram, påminner hon om en äldre kvinna från förr. Sara kom från Turkiet till Sverige i mitten på 70-talet, hon har sex barn och många barnbarn och barnbarnsbarn och skrattar bara när jag frågar hur många.

Sara bor hos en av sina söner och hans fru, och än så länge har hon inget behov av äldreomsorg.

– Hon är den mest aktiva jag känner, hon går ett par timmar om dagen, städar och tvättar. När hon suttit i tio minuter vill hon upp och gå, hon blir rastlös, säger Yildiz och lägger armen om Saras axlar och pratar på assyriska.

“Frukten smakar mer där”

Sara förstår en del svenska, men eftersom hon aldrig kom ut i arbetslivet blev svenskan inte så bra som hon hade önskat och låter helst barnbarnet Yildiz översätta.

Sara säger att hon funnit sig till rätta i Sverige, men det finns några saker hon fortfarande saknar och kan känna en längtan efter.

– Frukten smakar mer där, det doftar på ett annat sätt och man lever på ett annat sätt som jag längtar efter ibland, även om jag har det bra här i Sverige.

Hur lång tid det tog innan du kände att Sverige är ditt hemland?

– Tjugo år. Det tar lång tid, det kan inte gå fortare, säger hon.

Många av de assyrier som idag är i 80- och 90-årsåldern kan inte skriva varken på svenska eller på sitt eget språk.

– Eftersom assyrier är ett folk utan hemland har skriftspråket tagit stryk. Att skriva på svenska bland de mycket äldre är det få som behärskar eftersom många inte heller har en tillräcklig skolgång. Det gör att de blir väldigt beroende av anhöriga och andra som behärskar svenska språket,” berättar Yildiz.

Det är full rörelse i lokalerna i det gamla kyrkorummet. I byggnaden utanför står det som blivit en ny modern kyrka.

“Min ena dotter dog under pandemin”

Seniorerna som kommer till mötesplatsen är från 70 år och uppåt. Yildiz berättar att assyrierna håller ihop och delar varandras problem och förluster.

– Ingen ska behöva känna sig ensam. När någon förlorat någon nära anhörig finns det alltid många att komma till, man delar med sig, säger Yildiz.

Utanför är det en vacker men iskall vinterdag. En annan kvinna som brukar komma till mötesplatsen presenterar sig som Fabronya och vill gärna svara på lite frågor. Hon är i åttioårsåldern, folkbokföringen var inte tillförlitlig där hon föddes vilket gjort att både årtal och dag inte gått att fastställa.

Fabronya har gjort stora förluster i sitt liv men på Mötesplatsen i Tynnered känner hon stor gemenskap. Foto: Ulrika Nandra

Efter en stund berättar hon om kanske den svåraste sorgen av alla; att förlora ett barn.

– Jag har åtta döttrar och en son, och min ena dotter dog under pandemin, men hon befann sig i USA. Jag fick inte träffa henne och det är så svårt, det är bara tre år sedan, hon blev bara femtio.

“Vi tar hellre hand om varandra”

På mötesplatsen i kyrkan känner Fabronya en gemenskap hon inte skulle kunna vara utan, den är en del av hennes kultur och med sin sorg och sin egen sviktande hälsa är det till och med som en fristad, berättar hon.

– Jag är halvblind på ena ögat och haft en propp i andra. Men man måste ha tålamod, med sig själv och livet.

På frågan hur hon ställer sig till äldreomsorg om det skulle bli aktuellt så skakar hon lätt på huvudet.

– Nej, vi tar hellre hand om varandra, det är bra att äldreomsorgen finns. Jag vet att den är bra, men så länge det är möjligt tar vi hand om varandra. Det är en del av vår kultur.

En tyst gemenskap i det svåra

En annan kvinna som slagit sig ner intill vårt bord och lyssnat en stund presenterar sig som Sara. Här finns flera som heter Sara, ett vanligt namn berättar Yildiz.

Fabronya och Sara tittar på varandra och visar en tyst gemenskap i det svåra. Sara vill be om ursäkt för att hennes svenska inte är så bra och börjar förklara att hon och många andra i hennes generation var analfabeter när de kom till Sverige.

Sara är ett vanligt namn bland assyrier. Sara hoppas hon kan få återse den plats i Turkiet hon lämnade en gång innan det är för sent. Foto: Ulrika Nandra

– Jag kan prata svenska men inte skriva tyvärr. Det är jättesvårt.

På frågan om hur det är att byta land tänker de båda efter en stund innan de svarar.

– Det har varit jättesvårt, jag hade så fina djur, får, höns och mina två katter som jag var tvungen att lämna. Jag storgrät när jag sa hejdå till mina katter. Jag vill åka tillbaka bara en gång till”, säger Sara.

Är det något som varit särskilt svårt med att göra Sverige till sitt nya hemland?

– Det finns inte riktigt någon värme från svenskarna, vänskaperna känns inte så långvariga.

Men Sverige är bra, man gör inte skillnad på människor, alla har samma rättigheter,” säger Fabronya.

 Hur är det att åldras i det nya hemlandet?

– Man är som en fågel som lämnat sitt bo, sen saknar man allt i hemlandet, även om den nya platsen är bra, säger Sara med ett leende som formar ögonen till smala springor.

”Bingo!” hörs från salen intill.

Många äldre som kom till Sverige som unga kan fortfarande sörja ett förlorat hemland. För Fabronya har hon dessutom behövt hantera sorgen över ett förlorat barn.

 Hur har du hanterat dina sorger?

 – Man får inte bli ensam.

Bingo är populärt på Mötesplatsen. Äldresamordnaren Yildiz Zhaco längst till höger. Längst till vänster sitter farmor Sara. Foto: Ulrika Nandra