Vägen till en sluten ungdomsvårdsanstalt kan vara lika krokig som vägen därifrån.
17-årige Benjamin har suttit inne i ett år, har ett halvår kvar och efter det tänker han inte komma tillbaka.
Han hade å andra sidan inte tänkt hamna här över huvud taget, även om han kalkylerade med risken.
På håll ser Fagareds ungdomshem riktigt idylliskt ut, där det ligger inbäddat i klassiskt svenskt, lantligt sommarlandskap utanför Lindome. Men det hjälps inte; en sluten ungdomsvårdsanstalt, med mångdubbelt låsta dörrar och taggtrådsomgärdade rastgårdar, känns inte som ett bra ställe att vara på. Inte för en 17-åring som borde ha sommarlov och cykla med kompisarna och bada varje ledig stund fram till skolstarten.
Men Benjamin, dömd till ett och ett halvt år på sluten anstalt för fem fall av rån och misshandel, sitter där han sitter. Inlåst.
– Det är okej. Som att bo på hotell eller ligga i lumpen, fast bättre. Man bankar lite i verkstaden på förmiddagen, käkar lunch, sedan har man fritt. Tränar och får bättre fysik, men vi käkar mycket också så jag har nog gått upp i vikt i alla fall, säger Benjamin och ser inte allt för nedslagen ut. Snarare uttråkad.
– Att sitta inne känns bara som slöseri med tid och pengar. Här tjänar man 300 kronor i veckan, hade jag haft ett riktigt jobb hade jag åtminstone tjänat 3-4.000.
Ser sig inte som kriminell
Någon större poäng med att sitta inne ser han inte.
– De säger att man ska sitta här och fundera över sitt liv och komma på bättre tankar, men det är ju värre snack mellan oss som sitter här än vad det är där ute. Så någon behandling får man ju inte, säger Benjamin och skrattar åt blotta tanken, och ger inte direkt intryck av att tycka sig vara i behov av någon behandling heller. För Benjamin ser sig inte som en kriminell person.
– I så fall är alla kriminella. Alla gör något! En rik och välutbildad kille kan vara världens snällaste, men han skattefuskar eller lurar banken på nätet. Jag är impulsiv och ställer alltid upp för att hjälpa andra, men jag har en tanke med det jag gör. Alltså är jag förberedd, vet vad jag håller på med och har godkänt konsekvenserna redan när jag gör det. Men problemet för vissa är att de inte tänker utan bara gör korkade saker. Då är man kriminell, säger Benjamin.
Erkänner två av rånen
Gänget han ingick i var ett av de första som fick känna på Ung & Tryggs ambition att så kort tid som möjligt ska gå mellan gripande och rättegång. I rätten nekade Benjamin till alla brott som han och några andra killar stod åtalade för, eftersom ”det var enklare att hålla en rak linje”. Men såhär i efterhand erkänner han två av rånen.
– Jag hjälpte en kompis som behövde pengar snabbt. I den situationen fanns det inga andra alternativ, säger Benjamin, som varken kan säga att han ångrar sig eller tycker direkt synd om dem som utsattes för rånen.
– Klart att de blir rädda när det händer, men de klarar sig, de får väl tillbaka pengarna på försäkringen, är Benjamins kommentar.
De övriga brotten, tre fall av rån och misshandel, förnekar han fortfarande, och skyller delvis på polisens förhörsmetoder för att han ändå blev fälld.
– Jag känner knappt de andra killarna, men de blev skiträdda när de greps och erkände allt och lite till. När polisen sa ”Benjamin var med på alltihopa!” sa de ja för att själva komma lindrigare undan om de samarbetade, sedan kvittade det vad jag sa. Man kan inte ha så hårda förhör pang på med unga, skräckslagna människor, då erkänner de för mycket och man förstör dem bara ännu mer, säger Benjamin.
Meningslösa möten med socialtjänsten
Inte heller socialtjänstens arbete är han imponerad av. Särskilt inte när han får höra teorin att han ingick i ett gäng med egentligen bra killar, från bra familjer, men att de tilläts hålla på lite för länge med bus innan det hela urartade.
– När socialsekreterare säger så underkänner de bara sitt eget arbete. Jag och mina kompisar har allihopa varit i kontakt med socialtjänsten under uppväxten, men det har varit helt meningslösa möten där tanterna varit nöjda med att man lovat skärpa sig. Men jag gillar action, vill göra saker hela tiden, synas, göra något stort och vettigt. Bli en stor företagare. Men när jag säger det tolkar socialtjänsten det som något negativt, säger Benjamin.
Ambitionen att sätta stopp för bus tidigt ställer han dock upp på.
– Det är klart att om någon agerar tidigt bromsar det in din framfart. När man är 15-16 år, på högstadiet, det är då det börjar på allvar, sedan är man fast i skiten.
Men skolan var inte till någon större hjälp under uppväxten i en av Göteborgs förorter, enligt Benjamin.
– Skolan var konstig. Inställda lektioner, ingen tog några initiativ, ingen brydde sig om man skolkade. Lärarna var ok, men jag förstår att de inte orkade engagera sig, med dålig lön och tjafs med rektorn. Och byggnaden … gammalt, slitet, mörkt som i en källare. Det går inte att trivas, ändå måste du vara där en stor del av ditt liv.
Inga förebilder i förorten
När han var tolv år spelade Benjamin fotboll med IFK Göteborg, sedan med ett lag där hemma, men det lades ner när han var 14 och då slutade karriären.
– Det fanns inga alternativ. Inga förebilder. Bara knarkare. I Askim ser barnen havet och andas frisk luft och leker lugnt och stilla, men det första barn som växer upp i Göteborgs norra förorter ser när de lämnar lägenheten är butiker som rånas, bilar som brinner på parkeringen och poliser som åker fram och tillbaka. Det är kaos! Och det går absolut inte att plocka ur dem när de blir äldre, för det är vad de kan och tror på.
Trots att Benjamin bara är 17 år gammal kan hans tankar om förorternas utveckling få en ton av brutal nostalgi.
– När jag var liten såg jag alltid upp till de äldre som körde stulna bilar och rökte hasch, det var coolt när det hände grejer. Men för bara fem år sedan var det ändå lite komplicerat att få tag i knark, det kunde ta några timmar. Nu får man hemleverans av vilka tunga droger som helst och 12-åringar går på GHB.
Men vem bär ansvaret?
– Staten! De har lagt grunden till kriminaliteten när de buntar ihop tusentals invandrarfamiljer som kommer från krig, som har blivit jagade och våldtagna, och sätter dem som blandfärs i en bur! Hur fan ska det gå? De behöver behandling, lugn och ro, inte bli ihopfösta i storstäderna. Istället borde man skicka nya invandrare till bra områden, där det är lugnt och fint och där de kan leva som svenskarna gör.
Om ett halvår släpps Benjamin fri. Kommer han att begå brott igen?
– Nej, det var en ungdomsgrej. Jag ska jobba, i byggbranschen. Att råna en butik ger max 20.000, en spårvagnsförare 5.000. Det är bara ungdomar eller knarkare som håller på med sånt, jag ska bli något stort. Starta ett företag och bli rik.
Anders Egle
Fotnot: Benjamin heter egentligen något annat.