– Att vara rom är en fantastisk gåva – men samtidigt en förbannelse, säger Bagir.
Den 8 april, hissades den romska flaggan för första gången på Gustaf Adolfs torg i Göteborg, på internationella Romadagen. För den romska minoriteten var det en stor händelse.
”Vi har väldiga svårigheter att få våra barn till skolan”
Det var på dagen 40 år sedan romerna fick sin egen fana på den första romska världskongressen i London 1971. Alltså ett jubileum, som också firades med festligheter och utställning på Röhsska museet.
– En enorm framgång, säger Bagir Kwiek, ordförande i föreningen Romer för kulturell utveckling och en av dem som arbetat hårt för att detta historiska firande skulle bli av, dessutom med alla Göteborgs romska grupper, inklusive de resande, närvarande.
Bagir Kwiek vill tro att arbetet som görs för svenska romer kommer att resultera i något gott, trots den senaste tidens kritiserade utvisningar av romer från flera EU-länder, inklusive Sverige. Om regeringen bara kommer till skott och Delegationen för romska frågors slutbetänkande leder till positiva beslut skulle det underlätta etablerandet av en romsk friskola, menar han, inte bara i Göteborg utan skolor även i Stockholm och Malmö.
– Vi har väldiga svårigheter att få våra barn till skolan, och de som är i skolan att sköta sig. Jag vet ju varför, det är ingen hemlighet för mig att det är som det är. Föräldrarna är jätteoroliga för vad barnen får lära sig och att de blir försvenskade. Och de barn som går i skolan har problem med andra elever och blir kallade för djävla zigenare och allt det där som är normalt för oss.
”Dags för oss att släppa in mer kunskap”
Det Bagir därför ser som sitt viktigaste arbete just nu är att få igång skolan och förändra romers syn på utbildning. Men romerna själva måste, anser han, ta sin del av ansvaret.
– Vi kan inte bara fly vidare längre. Världen förändras och det är dags för oss att släppa in mer kunskap och mer av världen i våra vardagsliv, förändra vår syn på utbildning och inse hur viktig den är i dagens samhälle. För att utvecklas och överleva som folk tror jag verkligen att det är nödvändigt. Många skulle få en bra framtid utan att förlora sin identitet.
Men myndigheterna behöver också lyssna på romerna, menar Bagir, och för det krävs ett bra samarbete mellan romer och majoritetssamhälle. För utomstående är den romska kulturen komplex och svår att komma in i, för myndigheter utan goda romska kontakter kanske till och med omöjligt.
Bagir vill vara kontaktperson, en brygga mellan de två världarna, för att förändra och föra dem närmare varandra.
– När jag var liten och de sa att vi kom från en annan planet tänkte jag: ”Ja visst, det gör vi, det som är svart för er är vitt för oss”. Jag upptäckte att vi nog var det mest hatade folket i världen. Dessa rykten om vilka vi är och var vi kommer ifrån, som inte alls stämmer, lever fortfarande kvar, även om romernas situation idag är bättre i Sverige än i resten av Europa.
Känner sig som om han levt många liv
När Bagir var två år kom familjen till Sverige med den stora invandringsvågen från Jugoslavien i början av 1970-talet.
Efter en tid på en flyktingförläggning i Katrineholm flyttade de alla, mamma, pappa, fyra äldre systrar och två yngre bröder, till Stjärnbildsgatan i Bergsjön. Där har de sedan bott hela tiden.
Att vara rom, det får man med modersmjölken. Det betyder en stark romsk identitet, som sitter för livet. Visst har Bagir underbara och ljusa barndomsminnen, som han kommer att berätta om senare, men hans fyrtioåriga liv innehåller ändå mer av smärta och mörker. Det är ett hårt liv att vara rom och han känner sig som om han levt många liv.
– Hela min uppväxt har varit traumatisk, minst sagt. Att jag sitter här i dag och kan prata normalt med andra människor har biblioteket, och träningen, en stor del i. Annars tror jag att jag hade varit som alla mina andra vänner, död eller narkoman på gatan, eller väldigt våldsam. Jag är stark psykiskt, har kämpat mig ur de mest hemska situationer, och klarat mig någorlunda bra.
Rör sig i två världar
I dag arbetar Bagir i första hand genom den romska kulturföreningen, där han är ordförande och ytterligare en förening där han är vice ordförande. Han hjälper också romer som har svårt att kommunicera med myndigheter, sjukvården och offentliga organisationer.
– Romer har alltid vänt sig till mig när de behöver hjälp. Jag förstår ju både hur det svenska samhället och världen i övrigt fungerar.
Han rör sig alltså i två världar, med ett ben i varje. Men trots det säger han att han inte är någon i majoritetssamhällets ögon medan hans ställning bland romerna är stark. Och kan han bara förändra lite grann tycker han att det är positivt.
Men det han åstadkommer ses inte alltid med blida ögon och även bland romerna finns de som är misstänksamma. Så när han till exempel blev inbjuden till den första Förintelsekonferensen i Stockolm i januari 2000 applåderades det inte av alla i Bagirs egna led. Men han var ändå stolt.
Bruce Lee blev en förebild
När han var sex år gammal började mobbningen. Barnen hemma på Stjärnbildsgatan gav honom stryk, varje dag. Han var den ende romen som var ute och lekte. Inga vuxna brydde sig. En eftermiddag kom hans äldre kusin över och såg vad som pågick.
Han tog Bagir med sig in, satte honom intill sig i soffan, tittade honom i ögonen och sa: ”varför försvarar du dig inte, varför gör du inget?”
Bagir svarade: ”Jag är för liten, jag törs inte.”
Nästa gång hade kusinen med sig en film med Bruce Lee. De tittade på filmen tillsammans. Filmens hjälte försvarade sig med att vara bäst i karate och när Bagir såg hur det gick till tänkte han: ”En dag ska jag bli som Bruce Lee.”
Stämplad av omvärlden
Han började träna hos ”ungraren” på Hisingen, och snart fanns inte en unge i Bergsjön som hoppade på honom. Han hade fått stryk för sista gången.
– Bruce Lee var länge min enda förebild, en ganska bra förebild tycker jag. Man skulle träna hårt, det gjorde jag och fick ut alla mina aggressioner. Jag tyckte om hans filosofi, att inte ha någon begränsning som sin begränsning.
– I tonåren hade jag kompisar som hängde på gatorna och begick brott, då var jag i träningslokalen till sent. Hela tonåren när det var som värst.
Men omvärlden hade stämplat honom för länge sedan med sin syn på romer. Han var bara åtta, nio år när han första gången upptäckte vad folk tyckte och tänkte.
– Jag undrade vad vi hade gjort. Varför var vi det mest hatade folket i världen?
”Ni har inget land”
Det finns en händelse i skolan, obehaglig, men som ändå skulle föra något bra med sig. Han glömmer den aldrig. Bagir går i tvåan, i en jugoslavisk klass. Läraren hänger upp en stor världskarta och frågar alla barnen, en och en, var de kommer ifrån. De går fram och pekar. Alla vet. Men inte Bagir.
– Jag kom ihåg att jag hade hört ordet alban någon gång och jag tyckte att flaggan var jättefin, örnen, två huvuden i svart och rött, snyggt. Så jag valde Albanien.
Läraren var snabb: ”Nej, du är inte alls därifrån. Du är zigenare.”
Bagir svarade: ”Ja, jag vet. Men, var är vårt land?”
Läraren: ”Ni har inget land.”
Det blev tyst i klassrummet. De andra barnen tittade på honom.
Biblioteket blev en bra tillflyktsort
– Jag kunde inte förstå. Kommer vi inte från den här planeten? Var kommer jag då ifrån, om jag inte har ett land? Jag gick hem och började fråga ut pappa. Han drog en massa olika historier. De var intressanta allihop, men osanna. Han visste inte heller var vi kom ifrån, ursprungligen.
Det var då Bagir bestämde sig. Han skulle gå till biblioteket i Bergsjön för att se om han kunde hitta något om zigenare, som man sa på tiden. Men på bibliotekets hyllor fann han bara negativa och hemska saker om zigenare. I böckerna stod att de var väldigt tjuvaktiga, smutsiga och mörka, inte en ljusglimt någonstans. Men han skulle ändå återvända till biblioteket många gånger.
– Jag var ju nyfiken, en sådan där unge som öppnade stereon och plockade ut allt för att se vad som fanns därinne.
Biblioteket blev en bra tillflyktsort undan problemen och en plats för att skaffa sig kunskap.
– Jag köpte smågodis, som jag gömde undan, för man fick inte ha godis med sig in, och sedan tog jag fram böcker. På biblioteket har jag läst geografi, religion, historia, psykologi, allt som intresserat mig.
Började ställa frågor till sin pappa
Bagir Kwieks familj tillhör en stor släkt, på pappas sida är de närmare 200 personer i Göteborg, på mammas cirka 400 personer i Göteborg, Borås och Karlstad.
– Min släkt har alltid ägnat sig åt hantverk. De reste mest runt i östra Europa, i länder med stora utsmyckade kyrkor, både de grekisk ortodoxa och de katolska. Pappa är född i Krakow i Polen. Han måste vara äldre än vad hans papper visar, eftersom han minns när tyskarna kom in i Warszawa. De bodde då i baracker där, ganska nära gettot. De kämpade sig igenom den här tiden under ockupationen av Warszawa. Men en dag tog det slut.
Först när Bagir var i femtonårsåldern lyckades han förmå sin pappa att berätta. I bibliotekets historieböcker hittade han inte mycket om romerna under andra världskriget. Han började ställa frågor till sin pappa. Vad hände? Vad gjorde ni? Hur klarade ni er? Det hans pappa kommer ihåg har fastnat i Bagirs huvud som vore det hans egna upplevelser.
Förlorade en stor del av släkten under kriget
”Tyskarna omringade barackerna de bodde i, tog ut alla de fick tag i, romer och judar, och ställde upp dem i långa led. De tvingas att ge sig iväg i en lång, lång kolonn av människor, så lång att man varken kan se dess början eller slut. Det är smutsigt på vägen, luften är kvav. De bär packningar med sina tillhörigheter utan att veta vart de ska föras. Plötsligt lutar vägen i en uppförsbacke, en bit bort syns en dunge med träd. Ska de våga? En blind punkt, soldaterna kan inte se dem. De bryter sig loss ur kolonnen, springer och lyckas gömma sig. Kanske är de ett 30-tal romer som kommer undan, den här gången.
De håller sig sedan gömda i skogen och på kyrkogårdar resterande tid av kriget. När freden kommer tar de sig tillbaka till Warszawa och Krakow och försöker hitta släktingar. Ögonvittnen berättar hur soldater tagit ut många romer, en hel släkt, grävt en grop, ställt upp dem och skjutit. När de begravts i gropen och soldaterna gett sig iväg ser vittnena hur marken lyfts. Några som låtsats vara döda kämpar för att ta sig upp ur graven, men förgäves.”
– Vi förlorade en väldigt stor del av vår släkt under kriget, flera av dem som var i den där kolonnen och som inte lyckades komma iväg.
Bagirs mamma föddes i Kosovo
En farbror till Bagir som nu bor i Örebro föddes i ett koncentrationsläger. Han har sin tatuering kvar på armen. Bagir känner många som har berättat från koncentrationsläger. Men att få sin pappas historia tog många år.
– Hans generation vill helst gömma det de varit med om inom sig. De pratar inte om sådant som varit smärtsamt och hårt.
Även Bagirs mamma är förmodligen äldre än vad som står i hennes id-handlingar. Hon föddes i Pecë, en bergsby i Kosovo. Föräldrarna dog när hon var nyfödd och de första fem åren blev hon och hennes några år äldre bror omhändertagna av en morbror. En syster var redan gift och en äldre bror hade lämnat Kosovo.
– Släkten var väldigt fattig och deras förhållanden miserabla. Jag har varit där själv och sett hur de levde. Mamma och hennes bror skickades ut på gatan. De svalt under väldigt många år, tiggde och stal, för att överleva. Någon gång i elva-, tolvårsåldern lyckades hon få jobb som städerska i en familj och under den tiden bodde hon på centralstationen. Hon visste, konstigt nog, ännu inte om att hon var rom.
”Såren finns i min själ, för alltid”
Några år senare tog sig Bagirs mamma till Zagreb i Kroatien. Där träffar hon Bagirs pappa, även han nu övergiven av sina föräldrar.
– Pappa ser omedelbart att mamma är rom. De gifter sig när kriget är över och reser runt i Ungern, Polen, Italien, från land till land och försörjer sig så gott de kan. Så småningom hamnar de i Jugoslavien, som är ett ganska fritt land och där det är enkelt att skaffa papper.
Bagir föds 1971 i Pecë. Hans barndom och tonårstid i Sverige blir obeskrivligt grym. Hade han inte haft förmågan att ta tag i sitt eget liv, arbeta med sig själv, förlåta och försonas, hade hans tillvaro sett annorlunda ut.
– Såren finns i min själ, för alltid, men förlåtelsen var nödvändig, för mig, för att jag skulle kunna gå vidare helt enkelt. Jag har fått professionell hjälp, som i början kanske inte var till någon hjälp. På biblioteket i Bergsjön läste jag psykologi, hur människan fungerar i utsatta situationer. Det har lärt mig.
Kände suget att komma ut på vägarna
Det bästa med att vara rom är familjegemenskapen, säger Bagir, stoltheten över att vara den du är och den enorma friheten. Han minns:
– Så fort sommaren började närma sig fanns en spänning i luften, alla visste, nu var det dags att ge sig av. Man såg riktigt hur det kliade i kroppen på romerna som vi hade runt omkring oss. Många blev otåliga och lättirriterade. Alla kände det här suget efter att få komma ut på vägarna.
– Mina första tydliga minnen är från sexårsåldern. Vi åker med husvagnarna till en flod och tvättar ur dem, papporna tvättar utvändigt och mammorna invändigt. Sedan ställs husvagnarna upp hemma på gatan och tidigt morgonen därpå kör alla iväg i en lång karavan. Alla har dragkrokar på sina bilar, och komradio, mobiler fanns ju inte då.
– Vi reser från stad till stad, stannar ett par dagar, eller någon vecka på samma plats, kör upp till Norrland, över till Norge, eller ner i Europa. När vi kommer till en campingplats, det vill säga om vi får komma in, ställs husvagnarna upp i en stor ring med dörrarna öppna mot varandra, enligt zigensk tradition, och med bilarna runt omkring. Vi barn samlar snabbt ihop oss och sticker ut och utforskar hela campingplatsen, leker och hittar på en massa bus.
Vill resa till Indien, helst med häst och vagn
– De vuxna arbetar och säljer saker, kinesiska föremål som ser ut som elfenben, bonader med kinesiska tecken och tygtavlor, sådant som är modernt då. De knackar dörr, besöker företag och slår upp sina bord på marknaderna. Ibland går det bra, ibland inte alls.
– Allra bäst tycker jag om de där gångerna när vi inte får komma in på en campingplats. För då hittar vi stora ängar, ställer upp husvagnarna och gör upp eld. Vi barn får sitta med våra mammor och pappor och lyssna när de berättar historier från förr. Jag älskar våra gamla zigenska sagor, som jag nu berättar för mina barn.
En dag i framtiden vill Bagir uppfylla en av sina stora drömmar. Om han kan ska han resa till Indien, helst med häst och vagn.
– Se var jag kommer ifrån, undersöka om jag kan få känslan av att det här är mitt land, här kommer jag ifrån, här tillhör jag.
Efter flagghissningen på Gustaf Adolfs torg genomfördes en traditionell romsk ceremoni med blommor och ljus i vattnet i vid Lejontrappan. Ceremonin betyder välkomnandet av våren och öppnandet av nya vägar. Theresa Eriksson och Bagir Kwiek hjälps åt att lägga blommorna i vattnet.
