Han var 22 år. En månad efter folkmordet på cirka en miljon människor tog han sig ensam över gränsen från Uganda till Rwanda för att leta efter sina bröder.
– Synen och lukten som mötte mig i huvudstaden Kigali var hemsk.
Det är tolv år sedan journalisten Christopher Kayumba, flyttade till ett hemland han aldrig bott i. Han är i Sverige, som doktorand på Institutionen för freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet. Under terminerna bor han i Masthugget, över jul och sommar hemma hos familjen i Kigali.
Han har kritiserat världens medier för att ha nonchalerat Rwanda. I april 1994 när folkmordet inleddes, var det historiska valet i Sydafrika i centrum för mediebevakningen. Senare, på årsdagen av folkmordet, har bevakningen uteblivit.
Under tre månader mördades cirka en miljon människor varav trehundratusen barn, i en oerhört våldsam och blodig massaker som kallats det snabbaste folkmordet någonsin. Mördarna var hutuer. De mördade var tutsier och moderata hutuer. Offren slogs ofta ihjäl med yxor, spadar och machetes. Omvärlden var passiv och FN kallade hem sina soldater. Cirka tre miljoner rwandier flydde utomlands.
Möttes av ruiner och döda kroppar
Christopher är tutsier och rwandier men född i Uganda, dit hans pappa flydde redan 1959. En augustidag 1994 tog han sig över gränsen till Rwanda. Det var första gången han var i sitt hemland. Han ville se hur det gått för hans två äldre bröder som hade kämpat för gerillaarmén Rwandas Patriotiska Front, RPF, med en stor andel exiltutsier från Rwanda.
– Jag ville veta vad som hänt mina bröder och de andra i släkten. Jag ville också träffa mina far- och morföräldrar, jag hade ju aldrig sett dem och jag ville uppleva mina rötter.
Från Kampala till gränsen åkte Christopher buss. Resan tog ett par timmar. Därifrån tog han taxi till huvudstaden Kigali och anlände på kvällen.
– Jag kommer aldrig att glömma den första fruktansvärda synen som mötte mig. Alla förstörda byggnader i ruinhögar på marken, alla de döda kropparna, lukten. Det var svårt.
Det dröjde en hel vecka innan Christopher kunde träffa sin yngre bror. Deras äldre bror hade mördats under vedervärdiga förhållanden. De andra i släkten hade alla avrättats, alla utom tre kusiner, tre systrar som hade klarat sig mirakulöst.
Han är besviken på sina kolleger i världen som svek. Själv känner han en blandning av skam och lättnad, skam över att de egna landsmännen var kapabla att döda sina egna grannar, lättnad över att inte vara statslös, att äntligen var hemma.
– Ingen kan längre nekas att återvända.
Men den största skammen anser han att de ska känna som manipulerade med de etniska grupperna, klassade människor i politiska kategorier, som inte ville att landet skulle få sin självständighet och sist men inte minst det internationella samfundet och FN som lämnade Rwanda åt sitt eget öde under tiden folkmordet pågick.
– Bitterheten och hatet? Jag tror att man måste igenom sin egen inre process för att lämna det som skett bakom sig.
– Att förlåta men inte glömma ger frid i själen.
Monica Hirsch
Fotnot: Läs mer om Christopher och andra människoöden i Rwanda på Levande historias hemsida: www.levandehistoria.goteborg.se