2003-01-14 | 5 min läsning

Då var Sarah ingen kaka

Vad tänker dagens göteborgare på, om man säger ”Sarah Bernhardt”? Förmodligen det läckra lilla bakverket: en mandelbiskvi med tryffelkräm, täckt av mörk choklad och toppat av en liten, vit pappersremsa, med just namnet Sarah Bernhardt i sirlig stil.

Men om man hade ställt samma fråga till göteborgarna för 100 år sedan, hade det inte talats om något bakverk, trots att namnet då verkligen fanns i var mans mun! Då visste alla, inte bara i Göteborg, utan i hela den ”civiliserade världen” att hon var den största av alla skådespelerskor. Än i dag är det många som har samma åsikt…

Ovationer på Storan
I dagarna är det 100 år sedan ”Den Gudomliga” gästade Göteborg och Stora Teatern, där hon med sitt sällskap gav två föreställningar, pjäserna ”Frou-Frou” och ”Kameliadamen”, några av hennes verkliga paradnummer. Fullsatta och jublande salonger och en översvallande krititk, som alltid där den stora Sarah Bernhardt visade sig.

Långt innan begreppet ”kändis” fanns till var Sarah Bernhardt just detta, en verklig berömdhet, som lade hela världen för sina fötter. Men det var inte enbart hennes konst och utstrålning från scenen som gjorde detta – hennes eget liv var minst lika dramatiskt, som de stora pjäser hon uppträdde i.

Från kloster till bordell
Hon föddes 23 oktober 1844 i Paris, som ”oäkta” dotter till 21-åriga Julie Van Hard, en fattig flicka av judisk-holländsk familj. Pappan var en ung student ur den franska överklassen, som aldrig ville gifta sig med Julie, men som erkände dottern och gav henne sitt namn.

Den vackra Julie upptäckte snabbt vad Paris hade att erbjuda en skönhet som henne och öppnade en lyxbordell, flitigt anlitad av societeten i den franska huvudstaden. Lilla Sarah passade inte i miljön och placerades därför hos en präktig bondkvinna i Bretagne, för att som 9-åring sättas i klosterskola i Grandchamps, där hon blev en mönsterelev.

Då flickan fyllt 15 ville mamman ha hem henne igen och så bar det av, från klostret, till lyxbordellen i Paris. Där var dock unga Sarah, med ett obändigt humör, mest i vägen för mammans ”kunder”, av vilka en ansåg att hon borde passa vid teatern…

Rasande temperament
Så blev det och efter en skandalkantad utbildning vid Konservatoriet, kunde Sarah Bernhardt 1862 debutera vid berömda Comédie Francais – en teater som hon under buller och bång lämnade två år senare, sedan hennes rasande temperament än en gång tagit överhanden.

1865 födde den nu 21-åriga Sarah en son, i vars dopattest det stod att han skulle heta Maurice Bernhardt och att fadern var ”okänd”. Men detta kärleksbarn var frukten av Sarahs första stora och stormande kärlek – den belgiske prinsen Henri de Ligne. Denne kunde på grund av sin ställning inte gifta sig med Sarah, en då ganska okänd aktris.

Sarah Bernhardt själv var snart tillbaka på scenen och i full gång med sin karriär, som kom att bli mer lysande än någon annans. Hon spelade alla stora roller, från de gamla klassikerna och fram till moderna, nyskrivna stycken.

Hennes skönhet var lika berömd som hennes kläder, vilka kom att skapa mode. Hon uppträdde för presidenter och kungahus världen runt och överöstes med ordnar och andra hedersbetygelser – och ryktet berättade om hennes kärleksaffärer med högt uppsatta män…

Tjänade miljoner – dog fattig
Sarah var en lika driftig som stenhård chef, både för två teatrar i Paris och turnéerna världen runt. Publiken gav sig på nåd och onåd – och pengarna strömmade in. Hon beräknade själv i början av 20- talet att hon spelat in fyrtiofem miljoner guldfrancs, eller nio miljoner dollar! Ändå dog hon fattig, eftersom hon slösade enormt, både vid teatern och privat, med ett överdådigt leverne och mängder av gäster, för att inte säga snyltgäster.

Sarah utnyttjade inte heller alla de förmögna män som uppvaktade henne. Tvärtom, de kostade henne massor. Hon gifte sig två gånger, med bildsköna kvinnotjusare, som hon envisades med att välja som motspelare på scenen, vilket bara kunde sluta med fiasko.

Succé – trots amputation!
Redan 1905 hade Sarah under en turné i Argentina, vid ett fall på scenen, skadat sig illa i ett knä. Hon återhämtade sig aldrig från detta och 1915 måste hon låta amputera högra benet! Detta hindrade henne inte från att återvända till teatern och nya framgångar. Någon protes använde hon aldrig, utan agerade så skickligt att hennes handikapp knappast märktes.

Mellan föreställningarna färdades hon i en specialtillverkad bärstol. 1922 spelade Sarah Bernhardt sin sista roll. Hon avled i mars 1923, sjuttioåtta och ett halvt år gammal och fick en av staden Paris påkostad begravning, som följdes av hundratusentals sörjande.



Prenumerera så du inte missar något nytt!