Dan har jobbat nästan 50 år i Lillhagsparken

Dan Hansson är samordnare på driftplanering och utveckling på stadsfastighetsförvaltningen, och går den sista april i pension efter att ha jobbat 49 år och nio månader i Lillhagsparken. Först med drift och underhåll av sjukhusbyggnader under tiden då Lillhagsparkens mentalsjukhus fanns, och senare när lokalerna gjordes om till kontor för Västra Götalandsregionen och Göteborgs Stad.

Dan Hansson har gått otaliga gånger i kulverten som är fylld av konst från patienternas terapisessioner. Foto: Hannah Björk

Hur kommer det sig att du varit Lillhagsparken trogen i så många år?

– Jag gick driftmaskinistutbildning på Sjöbefälsskolan och skulle ha praktik. Det fanns några ställen med så stora anläggningar som var intressanta: Krackeranläggningen i Stenungssund, Sävenäs eller här ute på Lillhagen där det fanns rejält med oljepannor för att värma hetvatten till hela anläggningen och ånga till köket, som var jättestort. Jag har haft olika arbetsuppgifter under åren, jag körde även truck och har jobbat i trädgården.

– När jag hade gjort klart lumpen blev jag erbjuden maskinisttjänst. Då var man i tjänst ett dygn och ledig i två. Maskinistens sovrum låg högst upp i LP16 med larmklockor som ringde om något hände. Då fick man springa ner till ånghallen och kolla på tavlan med lampor var det larmade. Det kunde hända att man fick dra igång reservkraften, tre meter långa dieselaggregat för att starta elgeneratorerna. Sjukhuset var helt självhushållande med ström, vatten och ånga.

Foto: Hannah Björk

– För mig var det utvecklande från dag ett för mig som är tekniskt intresserad, och fastigheten har genomgått många förändringar. Från glödlampa till ledlampa och tjockolja till pellets.

Var det speciellt att jobba här när Lillhagsparken var ett mentalsjukhus?

– Ja, väldigt. Man mötte ju patienter hela tiden och jag minns många. LP18 var akutintaget dit de kom i ambulans eller med polis, eller med hjälp av anhöriga. Sedan forslades patienterna vidare till slussavdelning och var under uppsikt för att balansera in medicinerna.

– Det fanns olika avdelningar, mans-oro, kvinns-oro eller lugna paviljongen. Dalagärde, som idag är flyktingboende, var för kronikerna – alltså de som var intagna på livstid. En del hade som söndagsnöje att svänga in här i parken med förhoppningen att ”se en idiot”. Så visst var Lillhagsparkens mentalsjukhus känt. Uttrycket ”ta buss 43” var detsamma som att säga till någon att den var dum i huvudet…

Vad har förändrats genom åren?

– Det som är mest påtagligt, är ju de nya bostäderna och några av sjukhusets byggnader som har rivits. Andra är kulturminnesmärkta, som Lillhagsparken 6 som var administrationsbyggnad. Där sägs det finnas en tidskapsel inmurad från när huset byggdes, men inget vet var.

Och målningarna i kulverten är välkända?

– Ja, de har blivit en riktig snackis! En gång blev jag kontaktad av en doktor i psykiatri som hörde av sig för att fråga om jag kunde tänka mig att visa upp kulvertkonsten. Det kom uppemot 80 personer och bara de som var föranmälda fick lov att komma in, för ryktet hade spridit sig. De hade ordnat med musiker där nere som spelade någon slags suggestiv musik, textremsor med citat från patienter om deras mående. Här var målningen en del av terapiverksamheten. De kunde även väva, laga mat eller ta språkkurser.

En liten signatur för eftervärlden av Dan Hanssons nästan 50 år i Lillhagsparken. Foto: Hannah Björk

– Även om inte målningarna är särskilt gamla, så är de en del av historian och man undrar ju vad som rörde sig i huvudet på konstnärerna. Man har ju sina favoriter bland målningarna. Det målade elementet som ser ut precis som de element som sitter i kulverten är intressant. Och den fina detaljen med trästocken som är kapad. Och tanten som målade björkarna var här för några år sedan, och hon var tydligen riktigt rörd över att se sin målning igen.

Kommer du att sakna Lillhagsparken?

– Ja, det kommer jag säkert att göra. Men det finns nog inte en enda vårdcentral, barnavårdscentral eller mödravårdscentral i Göteborg där jag inte varit och gjort något jobb efter tiden på Medichus centrum. För mig är Lillhagen nog 50/50 av arbetsplats och mentalsjukhus.

Du måste ju veta väldigt många av Lillhagsparkens hemligheter?

– Ja, och några spår av mig finns kanske här och var. När man har installerat något så kanske jag har satt min namnteckning och datum där det inte syns, men som kommer att visa sig den dagen man renoverar igen. Och så är det inte så många som känner till kulverten under kulverten, men den finns och där är det fuktigt, varmt och fullt av spindelnät för den som vågar sig ner…

 Du tar många minnen med dig från Lillhagsparken?

– Ja, det är många människoöden som man har mött här. Någon gång fick någon patient för sig att rymma från avdelningen genom att skjuta brickorna till ena sidan i matvagnen och krypa in i den. Jag körde matvagnar och blev ju skiträdd när någon kom ut därifrån.

– Många har man haft tragikomiska samtal med, som kvinnan som var övertygad om att popcorn skulle bota hennes urinvägsinfektion. Och nyårsnatten 1977-78, då var det minus 30 grader och jag satt i pannrummet hela natten för att se till att hålla igång systemet. Då gjorde jag åt rekordmängden 30 000 liter tjockolja.

Kulverten under kulverten är en servicegång som är dammig, varm och har lågt i tak. Foto: Hannah Björk