Flyktingguideprojektet ska ge nya kunskaper och öka integrationen.
Men ofta leder det dessutom till helt ny vänskap. Som den mellan Jean d’Arc el Debes och Frida Lindqvist.
Det är ingen överdrift att säga att de fann varandra direkt – redan före introduktionsmötet där de skulle presenteras för varandra.
– Dörren var låst, så vi stod och väntade båda två. Vi frågade varandra ”Är det du?” och sedan började vi prata, berättar 24-åriga Jean d’Arc el Debes om sitt första möte med den fem år äldre tidigare flyktingguiden – numera kompisen – Frida Lindqvist.
För så är det: två år senare är vänskapen etablerad, och när de inte ses på stan för att fika, äta lunch, shoppa eller gå i Slottsskogen träffas de hemma hos varandra eller pratar i telefon.
Visste bara att Sverige är kallt
Jean kom till Sverige från Libanon för tre år sedan, och säger att hon innan dess i princip bara visste att det är kallt här – ett faktum som för övrigt bekräftas ordentligt den bitande vinterdag vi träffas. I lägenheten i Brunnsbo, där hon bor med sin man och snart treårige son, är det dock både varmt och ombonat.
I dag läser Jean på gymnasiet och kommer i daglig kontakt med svenskar. Så var det inte när hon första gången hörde talas om Flyktingguideprojektet:
– När jag kom hit ville jag verkligen lära känna svenskar, för att lära mig språket och för att få veta hur de tänker – men jag kände inga. Så när en tjej på SFI (Svenska för invandrare) tipsade om projektet anmälde jag mig.
För Frida, som är förskolelärare och bor och arbetar i Hammarkullen, började det med en tidningsannons om att bli flyktingguide:
– Jag tyckte att det lät spännande och roligt att lära känna någon från ett annat land och kanske få en ny kompis.
Tanken är att de personer som matchas ihop ska umgås under ett år och sedan kunna avbryta relationen om de vill.
De har blivit kompisar på riktigt
Det var aldrig aktuellt för Jean och Frida.
– Det blev bättre än jag hade trott. Innan tyckte jag att det var svårt att få kontakt med svenskar, jag tänkte ”de vill ändå inte prata med mig”. Nu är jag bättre på svenska och då vågar jag prata också. Frida hjälper mig med läxor och förklarar sådant jag inte förstår, och jag vet att jag kan vända mig till henne om jag har problem. Vi kan tycka olika, men då lyssnar vi på varandra och diskuterar. Hon är min kompis på riktigt, fastslår Jean.
– Att vi träffades har givit mig jättemycket. Nu tänker jag aldrig på att vi är sammanförda av ett projekt, säger Frida, som både har träffat Jeans familj och flera av hennes släktingar.
Hon har även varit medbjuden till Libanon, men hade inte möjlighet att följa med. Dock tror hon att hon, genom de nya kunskaper om arabiska länder hon fått genom Jean, är väl rustad den dagen resan blir av.
– Dessutom har hon lärt mig mycket om gästfrihet. Hon är väldigt generös och givmild, säger Frida och ler mot väninnan – som just har bevisat påståendet genom att duka fram rågade skålar med frukt, nötter och godis och bjuda på starkt gott libanesiskt kaffe.
ULF BENKEL