På en buss för några veckor sedan var det en chaufför som inte kunde färdriktningen på sin tur. Vid flera rondeller och korsningar var bussen på väg ut åt fel håll. Det hjälpte inte om han körde väldigt sakta och tvärbromsade inför varje vägskäl för han var väl medveten om att han inte kunde vägen. Han fick helt enkelt förlita sig på passagerarna, som visade sig vara glada och hjälpsamma den dagen. Vi gapade ut den rätta vägen i varje korsning, och slutligen, efter en del svett och skratt, anlände vi säkert till slutdestinationen.
Det var inte bara chauffören som var tacksam utan även en dam med ljus fläta:
– Tack för underhållningen! Det var bra att ni hjälpte till, själv kände jag inte att jag orkade idag. Men nu är jag på mycket bättre humör! Tack.
Min vän och jag var naturligtvis glada över att ha kunnat vara till hjälp.
Egna initiativ och körvägran
En del busschaufförer tar egna roliga initiativ. De sjunger, eller talar i speakern och säger lustiga kommentarer. Då blir det garanterat roligare trafik och mindre sura miner. Eller som en del förare gör – de bestämmer själva vilken väg de tänker ta och talar om att de minsann tänker köra vägen utan gupp för allas trevnad.
Det finns tillfällen som inte varit lika roliga, där bussar blivit lämnade för att sedan få stå med trötta resenärer kvarsittandes i väntan på bättre tider – eller en busschaufför. Då bussen som egentligen avgår efter den förstnämnda helt plötsligt kommer och ”de trötta” vackert byter färdmedel för att överhuvudtaget göra ett försök att komma fram i tid.
Eller som den gången då en busschaufför helt sonika vägrade köra, och hävdade att bussen minsann inte skulle gå förrän om en kvart, fast den i själva verket skulle ha gått för länge sedan. Resenärerna tog en annan buss med samma nummer som faktiskt gick direkt. Blev bara tio minuter försenad den dagen.
En kille råkade ut för en tur där busschaufförens ersättare inte hade anlänt till avtalad tid. Föraren grymtade, körde till en plats han fann lämplig (det vill säga, fel håll) och lämnade passagerarna där med förvånade blickar.
Eller som den gången då bussen körde ut åt fel håll i en rondell och mötande trafik fick väja undan.
Allmän irritation
Men är det så här enkelt? Är allt som upprör oss i trafiken endast busschaufförernas fel eller finns det en sida som resenären inte känner till? Tror vi verkligen att det är en dans på rosor att köra buss i vår stad? Att det uppstår allmän irritation vid förseningar är fakta och det bästa föraren kan göra i det läget är att i speakern tala om vad förseningen beror på. Då skulle mången irriterad människa få bättre förståelse och slippa fundera över det resten av dagen.
Det är definitivt en annan sak vid lämnade bussar och körvägran, då har man rätt att bli arg. Passagerarna betalar trots allt för att åka med, vilket borde innebära en försäkran om att det hela ska gå säkert till, och att man ska komma fram någorlunda i tid.
Stress i trafiken
– Hur är det med trafiken för er busschaufförer i Göteborg?
– Åt helvete! säger en av de fem förarna i det lilla kaffeutrymmet på Frölunda Torg.
På väggen över det lilla bordet hänger en stor gul karta över Västra Götalands län. Och på andra sidan väggen sitter planscher på bussar, en i Tyskland och en annan vid triumfbågen i Paris.
De har en hel del att säga om Göteborgstrafiken som de inte tycker flyter som den ska. Rusningstrafiken innebär stress för åtskilliga. De har en tidtabell att passa men det fungerar inte alltid som det borde. De vill ha fler gator som endast är för bussen och vid till exempel Annedalskyrkan är hållplatsen för nära övergångsstället.
En kvinna i ljust, kort hår blir ivrig och pratar på. De talar alla i mun på varandra. Ingen av dem vill uppge sina namn men de är överens om att trafiken är skit.
– Det skulle existera fler bussgator, säger kvinnan. Och vid till exempel Sahlgrenska och Annedalskyrkan borde det finnas riktiga ljus, med röd och grön gubbe för oss! Som det är nu med blinkande ljus kan vad som helst gå fel. Samma sak i Nordstan med allt folk som springer åt alla håll. Med riktiga stoppljus för bussarna skulle det inte vara vårt fel om något händer.
En blyg man med vita stänk i det grå skägget försöker göra sin röst hörd över den bestämda kvinnans. Han berättar om bussarnas kvalité som är under all kritik.
– Det finns många krockade bussar, med dåliga säten och utan stötdämpare. Vi skakar fram i trafiken. Bussen jag kör med nu läcker luft! Men vad ska man göra, suckar han.
En annan busschaufför berättar att han åtskilliga gånger klagat hos Västtrafik utan att få gehör.
– Något du verkligen borde skriva, säger den vithårige äldre karln och hötter med fingret mot mig, är om 31: an! De borde sätta tillbaka den på Deltavägen. Som det är nu får vi chaufförer gå en kilometer i regn och rusk, och det ofta på vår rast!
De börjar diskutera med varandra om 16: bussen som går var femte minut från Eketrägatan och att det är svårt att finna plats för den egna bussen.
Helt plötsligt är ”de fem” borta. Kvar sitter jag i tystnaden i det nyss så högljudda lilla fikarummet.
Väl utanför ser jag de fem chaufförerna avgå ungefär samtidigt med sina respektive linjer.
Jag möter en stressad kvinnlig chaufför som absolut inte vill svara på några frågor.
– Jag måste verkligen på toa, säger hon, två gånger. Och sen måste jag äta. Jag har inte hunnit äta.
Maria Hagström
Kommunikation & media, Studium Hisingen
Under vinjetten ”Mitt Göteborg” skriver elever från Munkebäcks- gymnasiets och Studiums medie- och kommunikationsutbildningar.
Dessa skribenter har stor frihet vad gäller ämnesval och upplägg på artiklarna. Materialet är fristående från nättidningen Vårt Göteborgs nyhetsinnehåll.