Inger och Kenth är vana att välkomna barn som behöver hjälp. Drygt 20 tonåringar har flyttat in genom åren, somliga bara över helgen, andra har stannat i flera år.
- Det fanns ingen särskild tanke med det hela från början, det bara blev så att 15-åriga sonens bästa kompis flyttade in en vacker dag i slutet av 1980-talet.
– Vi har två egna barn och det var jämt en massa kompisar hemma hos oss, de verkade trivas. En kille sov över allt oftare och till slut ringde socialen och undrade om han kunde få bo hos oss på riktigt. Det var klart att vi ställde upp, säger Inger när hon och Kenth nu, nästan 20 år senare, med hjälp av bilderna i ett välfyllt fotoalbum minns tillbaka hur allting började.
I samma veva var familjen på väg att flytta in till stan från Partille, när Inger fick se en annons i tidningen.
– Kommunen sökte ett familjehem i Bergsjön, med plats för fyra barn. Jag vet inte, det var som att annonsen var skriven direkt till oss! säger Inger.
Ett riktigt hem
Familjen tog över en gammal dagislokal som var omgjord till lägenhet, och där stannade de i tre år, med två egna barn och fyra till låns.
– Jag minns när den första killen kom, det första han sa var: ”Jaha, vad är det för regler på det här hemmet?”. Då gjorde vi klart för honom direkt att det här är inget ”hem”, vi är en familj, säger Kenth.
Den okonstlade inställningen har följt deras engagemang i alla år. Även under tiden i Bergsjön, med sex tonåringar i huset, jobbade Kenth heltid och Inger sextimmarsdagar, inte minst för att visa barnen att detta är ett riktigt hem, ingen institution.
– Det är inget konstigt, vi gör ingen skillnad utan barnen umgås med våra vänner och släktingar och vi uppfostrar dem precis som våra egna, som vilken vanlig familj som helst. Vi sätter gränser, det är ofta det de här barnen har saknat. Det säger de efteråt, ”Ni brydde er!”, säger Kenth.
Fyra regler är heliga i familjen. Ett: Ingen alkohol eller droger. Två: Sköt skolarbetet. Tre: Vi äter alltid gemensamt. Och fyra, det viktigaste: Vad du än har hittat på, så hör av dig! Vi finns här för dig.
Smekmånad i början
Det är ofta en smekmånad i början, när barnen anstränger sig, sedan blir de sig själva och gör precis som alla tonåringar: testar gränser.
– Bara för att man tycker om barn behöver man inte vara naiv – det är klart det blir strul med tonåringar och man blir sur och förbannad på dem! Pojkar är roliga, de förlorar förståndet när de fyller 14 och får inte tillbaks det förrän de blir 17. Men trots att vi har haft många stora, stöddiga pojkar här så har det aldrig hänt något negativt som gjort att vi ångrat oss. Aldrig, säger Kenth.
Istället återkommer han och Inger hela tiden till det roliga i att möta ungdomar. Bekräftelsen är sällan direkt, men kan anas i viljan att börja prata, ta hem kompisar eller att det går bättre i skolan.
– Alla barn som varit här har varit hur goa och mjuka som helst under ytan. Det är inte en som vi inte har fått en kram av till slut, säger Inger.
Nu är de egna barnen sedan länge utflugna, Inger och Kenth bor i lägenhet i stan och fungerar som akut jourhem med plats för ett barn i taget. Just nu bor en 13-årig flicka här ett tag.
– Det är ett stort förtroende att få ta till sig andras barn. Man känner att man gjort en insats när man ser att det börjar gå bra för dem, säger Kenth.
Anders Egle