Götheborgs Allehanda Götheborg d.20.Dec.1802:
Åter en olycklig dag för denna staden. Larmtrummor och kanonskott uppväckte med fasans dån idag klockan 1/2 3 på morgonen Stadens Innevånare; O hvilken anblick! Eldens grufliga Utbrott utur Buntmakaren Langes Hus hwid Kyrkogatan. Oaktadt de besta och riktigaste Anstalter till eldens dämpande genast företogos war det dock ingen möjlighet att hindra dess Utbredande åt de närmast belägna hus dels i avseende till gatornas trånghet dels för de tädt intill hwarandra med träd bebygda tomter, Med ett ord, alla de bygnader som voro belägna imellan Södra Stora Hamnen och Östra och Wästra Hamngatorna samt Wallen utom Gymnasiet blefwo alla eldens rof. Med största möda och det mäst oförtrutna arbete dämpades ändtligen eldens tyranni omkring kl tio om aftonen efter han med en grufwelig framfart i askhögar förwandlat denna Stads bäst bebygda Quarter, den wackra Domkyrkan, Biskopshuset, Stadt-Boktryckeriet och bägge Apoteken m.m. Det werkar som de sist förflutna tio åren denna Stads genomgångna eldsvådor tillsammans ej utbredt så mycken förödelse som denna.
Så skildras en av de största bränder som drabbade Göteborg under stadens första århundraden. 179 hus strök med och då även domkyrkan, Evangeliska brödraförsamlingens hus och Synagogan. 2751 personer blev hemlösa, och detta mitt i vintern. Gymnasiebyggnaden som låg nära domkyrkan och domkyrkoplan räddades men kyrkogården med sina gravar blev så förstörd att den upphörde som begravningsplats.
John Halls kista brann upp
”Rike Hallen”, John Hall d.ä. känd bl.a. för att ha uppfört Gunnebo slott stod lik i Domkyrkan i väntan på den stiliga gravvård som planerades för honom. Har var född 1735 och hade avlidit redan i oktober. Kistan och hans lämningar förintades av lågorna. John Hall sades vara den rikaste mannen i landet och lånade pengar till Gustav III. Någon gravvård uppfördes aldrig.
Sonen John Hall d.y. lät på Heden (platsen för nuvarande bussterminal) uppföra baracker för de bostadslösa från bränderna 1802 och 1804. Han förlorade sedan i ändlösa processer hela sin förmögenhet och dog i armod på en gata i Stockholm 1830 men det är en annan historia.
I omgångar utplånades hela staden
Tillsammans utplånades under åren 1792-1813 inte mindre än 750 hus vilket innebar praktiskt taget all bebyggelse utom Kronhuset, Residenset och sockerbruket (vid nuvarande Palace). Å andra sidan hade kvarteren i Västra Nordstaden som då klarade sig eldhärjats i mitten på 1700-talet.
Redan i september 1813 var det dags igen, då brann 96 hus i kvarteren kring och utmed Sillgatan (nuvarande Postgatan). Att det uppstod bränder är inget att förvåna sig över när man tänker på hur mycket öppen eld som förekom. I ett större hus kunde till exempel finnas 16 eldstäder, dessutom vedspisar och för upplysning talgdank eller vaxljus.
Brändernas omfattning berodde givetvis på bristen av brandväggar, att byggnadsmaterialet var eldfängt, att husen låg så tätt och att det fanns stall och höskullar inne i kvarteren. Återuppbyggnadsarbetet gick långsamt. Under långa tider dominerades stadsbilden av avbrända rivningstomter.
Trots myndigheternas försök att först på frivillig väg få stadens husbyggare att bygga i annat material än trä och mindre tätt så envisades man att av ekonomiska skäl tränga ihop sig med trähus innanför vallgravarna.
De största bränderna
För de tidiga stora bränderna 1669, 1721 och1746 var omfattande och ödelade hela kvarter i innerstaden. 1727 brann tull- och packhusen vid Norra Hamngatan. I en jättebrand 1746 brann Kristine kyrka ner till grunden. Predikstolen och en kristusbild från altaret räddades. Samtidigt eldhärjades vid Stora Torget (Gustav Adolfs Torg) artilleriets och fortifikationens byggnader, kommendanthuset, corps de garde och börsen, sammanlagt 196 enskilda byggnader och 212 tomter.
Den branden medförde att man inrättade ständig brandvakt från 1748, man förordade tegelhus före trähus och utfärdade dispens för införsel av tegelsten från Amsterdam. Dispens kunde även ges för korsvirkesbyggen, som ju var billigare än både sten och tegelhus. Väldiga värden gick förlorade och hundratals familjer blev hemlösa och trängdes i tält, primitiva baracker och Skansen Kronan blev nödbostad för de branddrabbade.
Kristine kyrka hade brunnit redan en gång tidigare. 10 maj 1669 brann halva staden ner från Drottningporten till Stora Bommen omfattande 80 hus, delar av Kristine kyrka och Rådhuset med stadens protokoll. Kyrkan återinvigdes 1672 men förstördes alltså helt 75 år senare.
Uppgifter om senare bränder talar sitt tydliga språk: 1792 (110 hus), 1793 (65 hus) 1794 (87 hus) 1802 (180 hus) 1804 (218 hus), 1813 (100 hus). Enstaka välvda källare och stensatta bottenvåningar finns dock kvar än i dag.
Förstäder och fartyg brann
Inte bara innerstaden brann, ödeläggelsen var vid flera tillfällen stor även i Haga, Masthugget och Majorna. Dessutom brann ibland båtar i hamnen (hamnarna var då belägna i vallgravsbassängerna i stadens centrum) och på redden.
Det var allas skyldighet att ställa upp och hjälpa till med handräckning när det brann (det är det f.ö. än i dag när det gäller skogs- och gräsbränder). Alla rusade ut ur sina hus, ingen ville stanna inomhus när det brann. Men även om 400(!) personer ställde sig på rad för att langa spänner för att förse brandslangarna med vatten så förslog det inte långt – mycket vatten skvalpade ut på vägen.
Nu var det ju inte bara i Göteborg som det brann, stora eldsvådor förekom allt som oftast i andra städer och föranledde att Kungl. Maj:t 1753 påbjöd att all nybyggnation i städerna skulle ske i sten, då hade Göteborg redan några år tidigare infört en sådan lokal bestämmelse.
Frivilliga brandkåren
Trots det återkom Kungl. Maj:t 1803 med ett förnyat förbud att bygga i trä. 1830 skickade fakbriksmästaren J.A. Rossing ett förslag till regeringen om att få bilda en frivillig brandkår. Detta godkändes och 9 juni 1832 konstituerades efter mönster av The Fire Brigade of London Göteborgs Frivilliga Brandkår som bestod fram till 1871.
Brandkåren som var helt självständig från stadens brandväsende bestod av 63 man fördelade på tre divisioner, de frivilliga kom från alla samhällsskikt. Man bar enhetlig uniform med vit segelduksrock, bälte och högkullig hatt med mässingsplåt.
Bränder som folknöje
Stadens gamla brandvakt upplöstes 1844 och en ny antogs 1864. Tornväktarna i Kristine kyrka hade här en huvudroll. De var härifrån larmet utlystes med klockklang. På dagen hängde man ut flaggor och på natten brinnande facklor i olika färg för att markera i var branden utbrutit. Färgkombinationerna levde kvar ända fram till 1950-talet
Mot slutet av 1800-talet minskade omfattningen av eldsvådor. Visst brann det men elden fick inte samma fatala omfång som tidigare (om man undantar viss kåkbebyggelse i stadens utkanter). Eldsvådorna begränsades till enstaka kvarter eller byggnader.
För dem som inte drabbades blev bränderna en form av folknöje. 13 januari 1928 brann Konserthuset på Heden. Tidningarnas skildring av branden är karakteristiskt för tiden:
”Det inträffar onekligen ytterst sällan att en eldsvåda ligger så väl till ur åskådarsynpunkt. – skriver nyhetsreportern frejdigt och fortsätter – Ett storslaget skådespel, skrämmande men ståtligt och brandfolkets kamp var spännande att åse.”
En av få bilder i Stadsmuseets bildbank på Göteborgs gamla konserthus. Huset var byggt i trä och brann ner i januari 1928.