Jag smyger in genom Trädgårdsföreningens entré vid Slussgatan, och hoppas på att inte bli upptäckt av någon tiger. Tigrar är farliga, och kan finnas på de mest otänkbara platser.
Jag går till vänster, och blir orolig att mina steg i den smala grusgången ska väcka uppmärksamhet.
Med raskare steg följer jag grusgången in bland tätare vegetation. Jag är på väg till ett litet kungarike. Jag är den lilla pojken i sagan.
Kungariket är lätt att missa, om man inte vet vad man letar efter. Jag är där nu, vid trädet. Trädet har huvudrollen här. Det sträcker sig, något förvånande, i zick-zack upp mot himlen,
och har vecklat ut sitt beskyddande tak – sin väldiga trädkrona – över platsen.
Dess löv kämpar för att behålla sin gröna färg nu när hösten tränger på, och hittills har bara några få gett efter. Trädet ramar in kungariket. Trädet är kungen i sagan.
Alldeles bakom trädet sluttar en grönklädd bädd uppåt, en sluttning som dock börjar med några lagom stora stenar. Jag sätter mig på stenarna och känner genast beskyddet från trädets krona. Bakom min rygg, på andra sidan sluttningen, ligger förmodligen resten av världen.
Resten Av Världen är emellertid ointressant när man befinner sig i ett kungarike som detta. Mina skor vilar på den mjuka, svarta jorden som omger trädet, och småfåglarna skvallrar om att det lilla kungariket har en besökare. Småfåglarna är folket i sagan.
Det finns en förälskelse här också. Någon meter ifrån mig finns en ung gran och den sträcker ut en av sina grenar mot en hos det stora trädet. De sträcker sig mot varandra, anstränger sig för att få lite beröring. Granen är drottningen i sagan.
Och så förvandlas jag till spion. Från min plats här på stenarna kan jag spionera. Jag kan se skymtar av den där rusande världen. Genom buskar och staket kan jag spionera på rusande bilar, fullproppade spårvagnar, stressade fotgängare med hundar, och ilande cyklister.
Fram och tillbaka, buller och muller och svisch. De är inte med i sagan. De vet inte att det finns en saga, ett kungarike där ingenting rusar. Där harmonin regerar fredfullt. Sagan är en hemlighet.
– Jag hade inte upptäckt platsen om du inte börjat prata om den, talar förbipasserande Erika Göransson om för mig.
Och så är sagan inte lika hemlig längre. Erika har också hittat kungariket.
– Det är mycket rofyllt, fortsätter hon. Men det borde stå en bänk här också, så att man kan vila sig i skuggan när det är varmt. Här är så avstressande, ett perfekt ställe att vila på efter att man vandrat i Doftträdgården och ska ut från Trädgårdsföreningen.
Solen gör tappra försök att tränga igenom trädets skyddande krona, och lustiga skuggor bildas i den svarta jorden.
Det är nog så romantiskt att vara här ensam, men om man skulle få ta hit någon, vemsomhelst, vem skulle det vara? Erika har ett svar:
– Min man, han kan behöva lugna ner sig! säger hon och skrattar.
I den här sagan blir man sams med sig själv. I detta kungarike växer styrka. Under kungens beskydd känner man sig trygg.
Folkets kvittrande lugnar sinnena. Drottningens och kungens ivrighet att få röra varandra tänder hoppet.
Och inga tigrar syns till.
En snäcka, ingen tiger.
Munkebäcksgymnasiet, Göteborgs mediegymnasium
http://www.munkeback.educ.goteborg.se/ 
Under vinjetten ”Mitt Göteborg” skriver elever från Munkebäcks- gymnasiets och Studiums medie- och kommunikationsutbildningar.
Dessa skribenter har stor frihet vad gäller ämnesval och upplägg på artiklarna. Materialet är fristående från nättidningen Vårt Göteborgs nyhetsinnehåll.