Energiförsörjningen är en av våra viktigaste framtidsfrågor, något som engagerar många, och som också lätt kan bli politiskt kontroversiell. Men det var först i början av 1970-talet som den kom att bli en av de hetaste frågorna, något som dels berodde på ”oljekrisen”, och dels på kärnkraftsfrågan.
Då var oljan den energiform som var viktigast för uppvärmningen i Göteborg. När nya stadsdelar byggdes under 1950- och 60-talen, försågs de i regel med uppvärmning från lokala värmecentraler, vilka eldades med olja. Även i de flesta värmepannorna i villaområdena utnyttjades olja.
De påtagligt ökade oljepriserna, som kunde noteras för drygt 30 år sedan, kom att medverka till en omprövning av detta starka oljeberoende. Men också insikten om att utsläppen (”emissionerna”) från många små skorstenar och värmecentraler var skadliga för luftmiljön bidrog till den ändrade inställningen.
I bred politisk enighet bestämde man sig i Göteborg för att radikalt pressa ner oljeberoendet. Vi kan nu se att detta gav resultat – mer än 95 procent av oljan har ersatts med annat, som spillvärme, värmepumpar och eldning av avfall. Detta har varit bra för luftkvaliteten och för landets bytesbalans, eftersom det minskat behovet av att importera olja för uppvärmning.
Nu söker man att i allt större utsträckning använda förnybara energikällor. Men fortfarande är vi i mycket hög grad beroende av olja, i synnerhet av oljeprodukter som drivmedel för fordon. Än återstår mycket arbete för en sådan omställning till mer hållbart arbetssätt även här. Dock är detta ingen utopi – det är en vision som kan förverkligas. Knappast någon hade för 35 år sedan trott att Göteborg skulle kunna reducera sitt beroende av olja för uppvärmning på det sätt som nu skett. Det visar att det går att åstadkomma resultat inom detta område, även om det kommer att ta tid och kräva omfattande insatser. Men det går.
Jörgen Linder Kommunfullmäktiges ordförande