Eva-Karin Lannér sätter betyg i ämnena matte och NO för närmare 60 elever i årskurs 9, fast allra helst skulle hon slippa.
– Ett betyg är så definitivt och risken är att man kopplar ihop värdet på betyget med värdet på människan, säger hon.
Eva-Karin Lannér är ingenjören som jobbade som obehörig lärare men bestämde sig för att även ta en lärarexamen. Nu har hon varit lärare i elva år. På Vättleskolan i Gunnared ingår hon i det lärarlag som arbetar med årskurs 9. Hon har följt eleverna från årskurs 4.
– Att arbeta i lag underlättar betygssättningen, menar hon.
Viktigt hur de resonerar
I matte får hennes elever prov ibland, utöver det nationella provet, men sällan i NO-ämnena. Hur kan hon då veta vilket betyg de är värda?
– I och med att jag träffar eleverna så mycket vet jag hur de resonerar. Att kunna resonera själv ingår i betygskriterierna. Det som krävs för mer än godkänt är att man ska kunna använda sina kunskaper i andra sammanhang, säger hon.
– Bara faktakunskaper räcker inte till mer än G. Men det betyder inte att fakta är värdelös. Det blir lättare att föra resonemang om man har en stor faktakunskap.
Hon påpekar att G inte heller är något dåligt betyg. Men, eftersom det är det lägsta betyget i den nya betygsskalan kan det verka så för föräldrar som är vana vid det gamla betygssystemet.
På den här skolan arbetar man ämnesintegrerat, det vill säga man gör olika arbeten och i dem ingår flera ämnen.
Arbetslaget gör gemensam bedömning
– Vi lärare i arbetslaget bedömer tillsammans det som eleverna skrivit. Ofta är vi eniga om vad som är ett VG eller MVG, men inte alltid. Sedan har vi antecknat under muntliga redovisningar. Vi diskuterar också hur eleverna resonerat under arbetets gång.
Lärarna på Vättleskolan har deltagit i ett seminarium om hur man sätter betyg. Eva-Karin vet givetvis att eleverna ska ha vetskap om målen för varje ämne.
– Men det är inte alltid så lätt. När vi startar ett nytt tema förklarar vi ”så här gör du för att få ett G eller VG”. Men, vi kan bli mycket bättre på det och vi borde återkomma till det oftare, säger hon och tillägger:
– Jag tror att våra elever vet vad som skiljer G från VG. Grunddragen för vad som krävs är också de samma för olika ämnen.
Om Eva-Karin fått bestämma hade det dock inte funnits några betyg.
– De allra flesta elever har förmågan att nå godkänt, men det finns några enstaka som gör sitt allra bästa och ändå inte når fram. Det känns hemskt att trots deras ansträngningar inte kunna ge dem godkänt.
Hon tycker också att det är svårt att för varje enskild elev förklara vad just han eller hon ska göra för att bli bättre. Det ingår i lärarens roll.
– Det borde jag bli bättre på. Eleverna har ju rätt att få veta.
Monica Rossing