Karin Lilja är socionom och kurator på Familjestödsenheten Ågrenska. Varje dag pratar hon med föräldrar som behöver råd och stöd. Antingen via zoom, telefon eller personligt möte.

– De får berätta om sin situation och vi har ett samtal om var familjen står just nu. Vi pratar om vad de har för behov och funderar tillsammans på hur deras vardag ska kunna underlättas, säger hon.

Chans till igenkänning

På Familjestödsenheten Ågrenska arrangeras även kurser och träffar på olika teman. Till exempel finns kurser för föräldrar till tonårsbarn med neuropsykiatriska utmaningar och träffar för föräldrar som har barn som inte går i skolan.

Karin Lilja.

Då får föräldrarna även tillfälle att träffa varandra. Något Karin Lilja tror är extra värdefullt.

– Många föräldrar som kommer hit känner sig ensamma med sin situation. Men när de får träffa andra föräldrar i liknande sits brukar det bli mycket igenkänning och erfarenhetsutbyte, säger hon.

Inga diagnoskrav för kontakt

Familjestödsenheten Ågrenska får ekonomiskt bidrag av Göteborgs Stad. Men den drivs av Ågrenska, som är ett nationellt kompetenscentrum för sällsynta diagnoser och andra funktionsnedsättningar.

För att förklara vad enheten står för börjar Karin Lilja ofta med saker den inte har eller gör.

– Till exempel har vi inga diagnoskrav för att få komma hit. Vi för inga journaler och jag dokumenterar inte mer än minnesanteckningar för eget bruk. Vi erbjuder ingen behandling och jag träffar inte barnen. Vi sysslar inte heller med myndighetsutövning, säger hon.

”Vi är något helt annat”

Det gör att Familjestödsenheten blir ett komplement till övriga insatser på området.

– Det finns föräldrar som inte vill eller vågar gå till Socialtjänsten av olika anledningar. Men de kan komma till oss eftersom vi är något helt annat, säger Karin Lilja och fortsätter:

– Även andra föräldrar kommer hit och har mängder av frågor, trots olika kontakter med skolkurator, barn- och ungdomspsykiatrin och annat. De är fortfarande vilsna i den djungel som det faktiskt är.

Vad har de för frågor?

– Det kan vara en förälder som mejlar och skriver ”jag har en 10-åring med adhd och autism och undrar vad som finns för stöd”. Ibland har de inte all information och de kan ha fått den i ett läge då de inte kunde ta den till sig, som i samband med att barnet fick sin diagnos, säger Karin Lilja.

Samtalen kan handla om allt från skola och fritid till avlastning och omvårdnadsbidrag. Det händer också att föräldrar hon har träffat för kanske över tio år sedan hör av sig med nya tankar.

– Barnen har blivit stora och helt plötsligt står man som förälder i ett nytt läge, med helt andra frågor. Det kan till exempel vara att de har ett barn med vissa svårigheter som vill ta körkort och föräldern inte vet hur den ska agera. Då kan vi ses igen och bolla lite tankar, säger hon.