Förskolebarn fick hälsning från astronauten Marcus Wandt
”Hur fungerar en rymdfarkost?” ”Hur äter man där uppe?” ”Varför behöver man en rymddräkt?”
När några av barnen på förskolan Molinsgatan 23 klädde ut sig till astronauter i förskolans utklädningsrum, växte en stor nyfikenhet för rymden fram bland barnen. Snart ställde barnen frågor som pedagogerna själva inte kunde svara på.
– Vi var tvungna att fråga oss själva ”Ja, hur funkar det egentligen?”. Vi började hjälpas åt att hitta svaren på frågorna, säger Mikaela Isaksson Grossi, förskollärare på Molinsgatan 23.
Utforskande av olika rymdrelaterade ämnen
Ur nyfikenheten föddes ett årslångt projekt där barnen byggde en rymdfarkost och utforskade en hel uppsjö av rymdrelaterade ämnen.
Så här lyder videohälsningen från Marcus Wandt:
“Hej alla barn på Molingatans förskola! Vilken fin utställning ni har gjort och vad härligt att ni är intresserade av rymden. Det är jag också! Ha det så bra och fortsätt vara nyfikna och lära er så mycket det går om allt som ni kan komma på!”
– Vi undersökte satelliter och rymdskrot. Vi pratade om björndjur och vad gravitation är för något. Hur kommer det sig att vi har natt och dag, vad är det som gör att det blir mörkt? säger Mikaela Isaksson Grossi.
Astronauter som inspirerar på olika sätt
Barnen inspirerades av astronauters träning och övade balans, styrka och uthållighet genom att gunga, åka rutschkana och klättra i rep. Samtidigt följde förskolan astronauten Marcus Wandts resa till rymden.
– Att få se själva uppskjutet och att sedan kunna följa honom i rymden tyckte barnen var häftigt. Sedan var det en astronaut som förklarade hur en dag kunde se ut ombord på rymdstationen, vilket också fascinerade barnen, säger Mikaela Isaksson Grossi.
En hälsning värd att minnas
Förskolan började planera för en utställning för att kunna visa vårdnadshavarna allt som de har skapat under året.
– Samtidigt sa ett barn ”Tänk om Marcus Wandt hade kunnat komma hit och se allt som vi har jobbat med?”. Tanken var svår att släppa. Till slut gjorde vi ett försök att kontakta honom, berättar Mikaela Isaksson Grossi.
Pedagogerna hade inte räknat med något svar, men några månader senare kom en hälsning till barnen.
– När jag såg att jag hade fått mejl höll jag nästan på att ramla av stolen. Vi visade hälsningen för barnen som hade svårt att ta in det. ”Är det till oss?” frågade barnen förvånat. ”Ja, han säger ju till barnen på Molinsgatan, och det är ju ni!” berättar Mikaela Isaksson Grossi.
